lördag 27 december 2008

Äldrevård: Uppgradera brandskyddet i äldreomsorgen!

Enligt lag har den som äger en byggnad och den som bedriver verksamhet där, ansvaret för brandskyddet. Det innebär bl.a. en skyldighet att hålla utrustning för livräddning och vidta åtgärder som behövs för att förebygga, hindra och begränsa skador av brand. Man skall också bedriva ett systematiskt brandskyddsarbete.

Men hur ser brandskyddsvardagen ut på ett särskilt boende eller ett servicehus? I många fall är brandskyddet inte mycket att yvas över. Det systematiska brandskyddet har ingen hög prioritet. Varken personal eller boende vet oftast inte vad de skall göra i händelse av brand. Personalen fick, förmodligen för en fyra, fem år, sedan en genomgång, men sen har inget hänt på utbildningsfronten. Och minst hälften att personalen är idag utbytt. Brandskyddsutrustningen har ibland inte heller setts över. Eventuella handbrandsläckare håller inte alltid trycket! Och pärmen med brandskyddsarbetet, som man gjorde för fem år sedan, ja var är den?

Inte heller när det gäller de mera byggnadstekniska åtgärderna kan man som boende känna sig trygg. Knappast någon av de byggnaderna som nyttjas för särskilt boende eller servicehus har någon form av sprinklersystem. Många har inte ens en fast brandslang. Och skulle den finnas har ingen på länge haft slangen ute och kontrollerat funktionen. Inte heller automatiska dörrstängare finns det mellan avdelningar eller till de boendes lägenheter. Ibland, men långt ifrån alltid, finns det automatiska brandlarm.

Väldigt få byggnader inom äldreomsorgen har nödbelysning i trapporna. Gör gärna ett besök i tex ett servicehus och titta på trappuppgången. I inte alltför få fall är den byggd utan insläpp av dagsljus. Var och en kan förstå vad detta betyder vid strömbortfall och vid brand. Och nödbelysningen lyser som sagt med sin frånvaro. Skulle det finnas ljusinsläpp, så tänk dig in i en situation på natten!

I de flesta fall är den inledande målsättningen att de boende skall stanna kvar i sina lägenheter vid brand. Brandförsvaret skall tillkallas. Men vet det de boende om detta? Sannolikt reagerar man instinktivt och försöker ta sig ut. När man en gång i tiden brandskyddsgodkände byggnaderna fanns det personal dygnet runt, som kunde hjälpa de boende. Men så är det inte idag på alla ställen. Man har t.ex. ingen fast nattpersonal. De boende är också generellt sett skröpligare idag än för 30 år sedan.

Vad händer om de äldre försöker evakuera ett brinnande servicehus. Det är nog inte svårt att tänka sig hur svårt det skulle bli. Men verkligheten är värre än så. På många ställen har man grindar som fallskydd ner för trappor, man har dörrar med låsmekanism utformade med hänsyn till dementa äldre. Följderna kan bli katastrofala. Ibland finns det brandstegar på utsidan för utrymning! Hur är de tänkta att fungera?

Många lokala räddningstjänsten försvarar normalt alltid sakernas nuvarande tillstånd. Man tar inte ett ordentligt tag i det förebyggande arbetet inom äldreomsorgen. På något sätt ser man en konflikt mellan förstärkt förebyggande byggandstekniskt brandskydd och storleken på den utryckande räddningsstyrkan. Ökad satsning på det ena kan leda till minskning på det andra. Men så behöver det inte vara. Utryckningsstyrkan kan faktiskt hjälpa till med det förebyggande arbetet. Det handlar främst om arbetets organisering.

Förbättringar av brandskyddet på de särskilda boendena har i åratal ältats - på både lokal och central - nivå utan konkreta resultat. Är ett äldre människoliv så lågt värderat? Man bör dock inte glömma vem som har det yttersta ansvaret för brandskyddet - Den som bedriver verksamheten eller äger byggnaden. Kommunerna kan således göra mycket på egen hand, om viljan funnits!

lördag 20 december 2008

Äldrevård: Länge leve vårdbiträdena

Jag har i ett tidigare inlägg framfört att det behövs mer personal med högre akademisk examen inom äldreomsorgen och för den delen också inom handikappomsorgen. Kanhända lite överraskande och paradoxalt vill jag också i omsorgerna ha mer vårdnära personal gärna med särskild vårdutbildningen, men framför allt med gott handlag och hjärtat på rätta stället. Hellre duktig så kallad outbildad personal än utbildade som är olämpliga för yrket.

Förmodligen kan det liknas vid att svära i kyrkan, men det ständigt upprepade kravet på undersköterskeutbildning inom äldreomsorgen har inte i alla delar varit av godo. Jag tror nästan det skapat fler problem än det löst! För det första är inte USK-utbildning någon trygghet för en naturlig lämplighet att ge äldre personer vård och omsorg, och för det andra är USK-utbildningen kunskapsmässigt en felinriktad utbildning. Måhända den passar den vanliga sjukvården, men i fråga om äldrevård och handikappomsorg ligger utbildningen fel. Utbildningen gör att äldreomsorgen blir övertung i sjukvårdsdelen. Det blir liksom finare att på delegation lägga om ett mindre sår än att kunna lugna en vårdtagare som plågas av dödsångest eller som är ledsen för att barnen aldrig kommer och hälsar på. Inom handikappomsorgen har man ännu inte nått till USK-kravet och där fungerar verksamheten förvånansvärt hyggligt med mestadels "outbildad" personal. Eller som jag ibland tror, just därför! Detta nu inte sagt med udden riktad mot alla duktiga undersköterskor i äldreomsorgen utan som en vilja att lyfta fram äldrevårdens viktiga kärna nämligen omsorgen.

Bra vårdgrupper, som jag kommit i kontakt med, har många gånger rymt personer med utländsk härkomst - från Chile, Spanien, Vietnamn, Iran, Thailand med flera länder. De hade ingen "svensk" vårdutbildning och behärskade inte språket till fulländning, men de kunde på ett naturligt sätt ge god vård och omsorg. Kort sagt - De var älskade av vårdtagarna. Att kunna sköta ett jobb borde trots allt vara det viktigaste.

Dessa personer med ickesvenskt ursprung var fullständigt befriade från det mischmasch av fina men tomma ord som bara förvirrar vardagen för den nära vårdpersonalen. De utlandsfödda personer hade inte en aning om orden värdegrund, mål, analys, process, strategi, inriktning, kompetensutveckling eller vision med mera och med flera! Men de kunde sköta sitt jobb och de lät sig inte hämmas av den svenska organisationskulturen.

Det är dags, för att inte säga hög tid, att tänka om i utbildningsfrågan. Efter alla dessa år som kommunerna nu haft ansvar för äldreomsorgen borde tiden vara mogen att ta fram en utbildning som reellt svarar mot uppgiftens behov. Men det finns ljus i tunneln. Det verkar hända något på utbildningsfronten. En "statlig utredare" föreslog en treårig gymnasieutbildning till ett helt nytt omsorgsyrke. Det nya yrket föreslogs heta äldreassistent. Utbildningen skall bland annat innehålla värdegrundsfrågor, lagar och regler, kunskap om åldrande samt själslig och kroppslig omsorg. Jag säger bara - Äntligen ett initiativ i rätt riktning! Om man nu inte vill uppfinna hjulet på nytt kan utbiuldningsplanererna säkert lära mycket av den gamla
(mental-)skötarutbildningen. Den var inte så tokig.

lördag 13 december 2008

Äldrevård: Värdigt liv för dementa

I början på sjuttiotalet arbetade jag på ett av våra större mentalsjukhus. Några av åldringsavdelningarna där, var förbehållna s.k senila personer, som man sa på den tiden. Det var, med dagens ögon sett, ganska röriga och ostyriga avdelningar. De intagna var inlåsta eller sprang omkring, var och en sin värld. Olika former av personalövergrep var tråkigt nog legio.

Så fick vi den stora psykiatrireformen och mycket förändrades. De senila personerna kom att kallas dementa och många vårdades i hemmen - En inte särskilt bra lösning. Personer som inte kan ta vara på sig själv måste ha tillsyn. För något decennium sedan började man åter skapa särskilda demensavdelningar och senare också demensboenden. Många av demensarrangemangen var inte helt olika sina föregångare. Bemanningen var låg och personalen outbildad för jobbet. Inte heller beledsagades verksamheten i övrigt av någon demenskunskap. De kunniga långvårdsöverläkarna var avskaffade. Särskilt de avdelningar som låg insprängda på de gamla sjukhemmen uppvisade vård- och omsorgsformer som får varje anständig människa att blekna. Övergrepen på vårdtagarna var och är dessvärre jämbördiga dem som förekom för fyrtio år sedan. Dock finns det hopp! Många av senare års särskilda demensboenden uppvisar omsorgsformer som är bra och hedervärda.

Men en grupp har det fortfarande mycket svårt och det är yngre dementa – personer runt 50 år. För denna grupp har inget hänt. De har, inte helt oväntat, fastnat i ingenmansland. Landstingen tar sin hand ifrån dem. Och i kommunen vill varken äldreomsorgen eller handkappomsorgen ta sig an denna grupp. Det som då händer är att en måttligt dement 50-åring placeras på en demensavdelning bland 80-åriga gravt dementa personer. Eller ännu värre placeras man på ett särskilt boende i utkanten av kommunen. Var och en förstår hur en femtioåring upplever att hamna bland mycket äldre människor. För tro inte att s.k. dementa personer skulle vara oberoende till sin omgivning. Så är inte fallet. En dement person registerar mycket.

Ofta säger kommunerna att problemet inte verkar vara stort. Tja, så kan man säga när man inte vet något om antalet och inte heller försökt ta reda på det! Men en sak verkar vara säker, om man skall tro de sakkunniga – gruppen yngre dementa är inte liten och den växer år från år. Och när det gäller framför allt yngre dementa får vi inte glömma bort de anhöriga. De lider mycket när de ser sin nära kära tappa fotfästet i tillvaron för att gömmas på icke avpassade avdelningar. Kommunerna måste naturligtvis bygga upp goda verksamheter för yngre dementa och de bör ligga utanför äldreomsorgen, åtminstone som det ser ut idag i många kommuner. Sen vore det allmänt bra med en ökad tillsyn och granskning av dagens demensvård. Vår tids övergrepp ligger, som sagt, väl i paritet med gårdagens.

lördag 6 december 2008

Äldrevård: Servicehusens renässans? Vågar man hoppas?

De så kallade servicehusen inom äldreomsorgen har successivt mönstrats ut som boendealternativ för våra äldre. I många kommuner finns idag bara två alternativ. Antingen bor du hemma och får hemtjänst eller har du ett omfattande vårdbehov och då kan du få bo på särskilt boende. Något däremellan, såsom servicehusen, har under många år inte ansetts vara nödvändigt.

Jag vet inte vilket ord man skall använda för denna hållning – kanske urdumt. I vilket fall som helst har man inte lyssnat till de äldre. Många gamla vill gärna flytta till servicehus när krafterna tryter och man lever i tron att servicehus fortfarande är en realitet. Därför blir man grymt besvikna när man får klart för sig att servicehusen antingen är avvecklade eller omvandlade till reguljära särskilda boenden.

De gamla servicehusen var en fantastisk boendeform. Här kunde man bo i sin egen lägenhet men ändå få hjälp och service, samt vilket är mycket viktigt känna trygghet. Genom servicehusen erbjöds de äldre - dygnet runt -hemtjänstinsatser, hemsjukvård och tillgång till personal. Läkaren kom på besök minst en gång i månaden. Servicehusen hade ”larm” som gjorde att man kunde ringa efter hjälp om så behövdes. Ett och annat servicehus hade också en passiv övervakning genom att diskret larma personalen om den boende inte hade tänt en lampa eller spolat i toan på en viss tid. På våra servicehus fanns bra lägenheter med tillgång till gemensamma lokaler, aktiviteter och service såsom restaurang, hårvård och fotvård. Det fanns arbetsterapeuter eller motsvarande. Ja, det var till och med möjligt för makar att bo tillsammans.

Jag vet egentligen inte varför servicehusidén kom ur modet. Det mest framförda skälet var att vårdtagarna skall bo hemma så länge som möjligt. Men egentligen tror jag det handlar om kostnader. Det var svårt för kommunerna att få full kostnadstäckning via hyrorna på servicehusen. De gemensamma ytorna mm fick bekostas via skattsedeln.

Många äldre, som idag bor hemma och får hemtjänst, längtar efter trygghet och gemenskap. Man önskar, så långt möjligt är, att slippa färdtjänst och sjuktransporter. Man vill bo på ett ställe som svarar mot deras behov – ett modernt servicehus. Enligt min mening är det ett absolut måste att åter föra in servicehusen som en del i utbudet för de äldre. För många handlar det om en relativt lång boendeperiod – kanske något decennium. Och det bästa är att med servicehus minskar behoven av äldreboenden, som faktiskt är den dyraste boendeformen av alla. På ett servicehus kan man mestadels bo tryggt till livets slut.

lördag 29 november 2008

Funktionsnedsättning: Några ord om utbildning för personliga assistenter

Jag undrar om det finns något arbete som ger så mycket som att vara personlig assistent. Tänk att få stödja en medmänniska med funktionsnedsättning till ett friare och obundet liv. Som personlig assistent hjälper man till med mycket - i princip allt som hör vardagslivet till. Och särskilt hjälper man till med det som personen med funktionsnedsättning skulle ha gjort utan sin nedsättning. Det handlar både om vardag och om nöjen. Att vara personlig assistent kräver mycket, men ger också sjufalt tillbaka. Många assistenter upplever en daglig tillfredsställelse i att göra ett nyttigt jobb och en glädje i att se resultatet av sitt arbete.

Åtskilliga personliga assistenter har ingen särskild utbildning för jobbet. Men detta skall inte uppfattas som att de är outbildade. Jag undrar om något yrke som har fler personer med akademisk examen än professionen personliga assistenter. Det skulle möjligen vara taxichaufförer!

Det är bra med den spridning av kompetenser som finns inom gruppen personliga assistenter. Det finns oftast någon person/assistent med rätt ålder, läggning och kunskap att ”para” ihop med de önskemål, som brukaren kan ha. Den ökade friheten för brukarna att välja sin assistent har betytt mycket. Men trots att rekryteringsvägarna till yrket må vara många och skiftande så behövs ändå vissa baskunskaper som ger en ökad stadga i vardagen. Jag tänker då främst på en kortare utbildning inom följande områden – Bemötande, funktionsnedsättningar, tekniska hjälpmedel, ledsagning, lyft- och förflyttningsteknik samt hjärt- och lungräddning.

Visst finns det mycket mer att lära och kunna, men med rimliga kunskaper inom dessa fält gör en person med rätt läggning ett ännu bättre jobb! Det som ovan sagts om personliga assistenter gäller också andra stödjande yrken såsom ledsagare, trafikvärdar med flera. Vad säger Du, bäste läsare. Skall yrket personliga assistenter ha fria rekryteringsvägar? Och behövs det trots allt en kompletterande utbildning? Själv är jag av uppfattningen att undersköterskeutbildning visserligen är bra, men ändå inte rätt utbildning för de personliga assistenterna.

söndag 23 november 2008

Hjälpmedel: Vi har en bra försörjning med tekniska hjälpmedel, men visst kan det bli bättre!

Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Men när det gäller tillgång och förskrivning av tekniska hjälpmedel såsom rullstolar och rullatorer med flera produkter får väl läget anses vara hyggligt. Visst förekommer det långa väntetider, ibland dålig service och någon gång myndighetsutövning som gränsar till maktmissbruk. Visst förekommer det långa och tröstlösa diskussioner mellan landsting och kommun. Men man måste dock betänka att de allra flesta brukarna får sitt ordinerade (förskrivna) hjälpmedel inom en till två veckor. Och uppstår det något tekniskt problem så åtgärdas felet mestadels inom rimlig tid.

Om jag för en stund får tycka till om vad som kan anses vara angelägna förbättringsutrymmen blir det som följer. Det finns tre områden där utvecklingsbehoven är som störst. Det första är möjligheten för brukarna att få sin sak prövad i en överordnad instans. Jag tänker då inte på den formella administrativa delen utan på själva behovet. Lagstiftningen borde utvecklas från att vara en skyldighetslag för huvudmännen till en rättighetslag för brukaren. Allt för att brukaren skall få bra och anpassade hjälpmedel.

En andra sak som borde utvecklas är hjälpmedel för barn. Idag finns oftast inga krav eller riktlinjer för barnhjälpmedlen. Alla inklusive Hjälpmedelsinstitutet ser barn som små vuxna. Detta är ingen rimlig situation. Hjälpmedel för barn måste utgå från barnen.

Den tredje saken är lite mer komplicerad. Det handlar om utveckling av hjälpmedel. Som jag förstår finns det en svag produktutveckling inom branschen. Det finns en symbios mellan tillverkarna och Hjälpmedelsinstitutet (HI). De kravspecifikationer som HI tar fram speglar den utveckling som finns på tillverkarsidan. På så viss kommer kraven att bli konserverande och motverka en generellare produktutveckling. Man kan till och med säga att kraven kan uppfattas som hinder för utvecklingen. Kraven blir också i mångt och mycket inriktade på tekniska krav. De generella eller funktionella kraven, som stimulerar till utveckling, får inte en framträdande roll.

Hade HI kunnat vända på kuttingen och i stället lagt ökat krut på de funktionella kraven skulle produktutvecklingen bli friare och öppnare. Lösningarna skulle per automatik, så långt möjligt är, korrespondera mot funktionskraven. Kunde man sen också få funktionskraven att utöver tillverkarnas synpunkter också utgå från brukarnas behov, krav och önskemål vore det ännu bättre. Men det fordrar att brukarna på lämpligt sätt bjuds in i processen. Så slutklämmen blir: Det största utvecklingsbehovet inom hjälpmedelssidan finns i fråga om Hi:s arbetssätt. Trots de senare årens förändringar sitter HI fast i ett gammalt tänkande!

söndag 16 november 2008

Mer disputerad personal i kommunerna

Mellan näringslivet, stat, landsting och kommun kan man se en stor skillnad i inställningen till högre akademiska studier. Näringsliv och landstingen är utan tvekan mest angelägna att ha disputerad personal. Landstingen är därtill mycket välvilligt inställda till att stimulera sin personal till fortsatta studier. Stat och kommun är väl något mera behärskat entusiastiska till personer med högre akademisk examen. Sämst i alla hänseenden verkar kommunerna vara.

Inom landstingenen har det sedan länge funnits aktiva FoU-enheter, som hjälpt till om någon anställd haft en idé att ta tag i. I kommunerna finns det inte mycket av den varan. Man verkar närmast vara kunskapsrädd och besvärade av kunskapsintresserad personal. Sämst i serien verkar socialtjänsten vara. Det är inte många inom t.ex. äldreomsorgen eller handikappomsorgen som läser vidare på högre akademisk nivå när man varit några år i jobbet. Arbetsgivarna verkar vara nöjda med en högst treårig utbildning på högskolenivå. Allt därutöver uppfattas som redundant.

Det är synd att kommunerna är så trångsynta. Det kommer att skapa problem. Dels får verksamheterna en generellt lägre kunskapsnivå än vad som skulle behöva vara fallet, dels får man svårt att tillgodogöra sig den goda forskning som bedrivs vid högskolorna, och dels kommer det transnationella kunskapsutbytet på verksamhetsnivå att hämmas och öka barriärerna öka till goda lösningar i andra länder. Sannolikt skulle också en annan inställning ge bättre yrkesstolthet för alla personalkategorier.

Och om det finns några områden som behöver forskningsinjektioner så är det som sagt, den kommunala äldreomsorgen och handikappomsorgen. Det verkar det inte finnas en disputerad anställd så långt ögat kan nå! Det måste bli möjligt att inom kommunerna kombinera arbete och forskning på ett annat sätt än vad som är fallet idag. Det gäller att passa ihop personalens egna intressen med huvudmännens behov. Och inte minst gäller det att få till stånd en ökad kunskap, som kommer äldre och personer med funktionsnedsättningar till del. Den vardagliga kommunala praktiken ser ut idag som den alltid har gjort! Och det tycker i vart fall jag är närmast genenant och skrämmande.

söndag 9 november 2008

Äldrevård: Hälften av vårdtagarna är undernärda

På senare år har nutritionsfrågorna fått ökad uppmärksamhet, men man kan inte säga att det slagit igenom i alla kommuner. Som jag förstår finns det stora skillnader i framtagandet av kvalitetssystem för kost och näring bland kommunerna. Jag tycker det är förfärande siffror att höra och läsa att tjugofem procent av alla vårdtagare i hemtjänsten uppvisar undernäringssymptom och kanske så mycket som hälften att vårdtagarna på äldreboendena är drabbade av undernäring.

Det sägs vara vanligt och naturligt att minska i vikt när man blir äldre. Orsakerna menas vara allt från förändrad ämnesomsättning till sjukdom och psykiska faktorer. Sjukdom verkar vara den främsta orsaken till att undernäring utvecklas. Jag har fått det förklarat som att vid sjukdom ökar kroppens behov av näringsämnen medan förmågan att både äta och tillgodogöra sig maten minskar.

I kommunerna är kosten i allmänhet näringsberäknad av dietist men däremot saknas ofta, både i hemtjänsten och på boendena, dietist att rådfråga när det gäller enskilda vårdtagare. Likaså saknas det nutritionspolicy och -program för äldrevården. Men än värre är, att oftast saknas det mest elementära nämligen viktkurvor på vårdtagarna. Hur skall man veta om en person går upp eller ner i vikt om man inte regelmässigt mäter?

Jag hävdar intill des jag blir motbevisad att det är den omvårdnadsansvarig sjuksköterskan eller motsvarande som är ansvarig för brukarnas näringsstatus, att nödvändiga kostordinationer kommer till stånd och att ordination efterföljs. I detta ingår att hålla koll på viktkurvorna. Tyvärr uppfattas inte skyldigheten så på alla håll och med det hemska resultatet att äldre människor svälter ihjäl mitt framför ögonen på oss.

söndag 2 november 2008

Äldrevård: Vårdtagaren blev en produktionsenhet?

Då och då tänker jag tillbaka till den tid då vi hade sjukhem och långvårdsavdelningar. Trots alla brister med stora salar, sjukvårdsfilosofins monopol, och läkarvälde mm så vilade det något nära och uppriktigt över vården. Avdelningssköterskan vakade över personal och vårdtagare och såg till att det gick rätt till. Vårdtagarna fick en skötsel, som inte var särskilt omsorgsinriktad, men som ändå innebar ett hyfsat omhändertagande. Med den tidens kunskap och vårdsyn fick de äldre en trots allt en acceptabel vård; i vissa delar var den tom god. Jag påstår inte att vårdens uppbyggnad utgick från vårdtagarens villkor, utan naturligtvis främst utifrån samhällets villkor. Men den dagliga tillämpningen var ändå människonära.

Hur ser det idag när idag; nu när vi har de särskilda boendena? Det som hänt är att det gamla sjukvårdstänket successivt nedgraderats. Man kan dock inte med bästa vilja i världen påstå att omsorgs- och omvårdnadsbiten skulle ha ökat i motsvarande grad. I vart fall inte på alltför många boenden. De som påstår något annat, har inte satt sin fot på ett äldreboende. På de flesta av dagens äldreboenden vistar våra äldre under ensamhet, ibland på gränsen till övergivenhet.

I takt med att sjukvårdens tänkande och hållning vandrade ut från äldrevården fick vi in ett kommunalt tänkande som har sin utgångspunkt i ett system- och strukturtänkande. Vården skall främst uppfylla lagstiftningens krav och tillsynsmyndigheternas önskemål. Mycken diskussion kom att stå omkring kökens utformning, dess vara eller icke vara, samt sköljens vara eller icke vara, personalrummens placering på våningsplan med flera frågor. Vårdtagaren kom mer och mer på undantag. Normalt tillämpar de flesta kommuner inte ens biståndsbeslut på de särskilda boendena på annat sätt än att man sökande i bästa fall tilldelades en plats. Innehållet i vården anses inte vara något större angeläget. Vårdtagaren får det som bjuds. Om man vill se industriellt på saken blev vårdtagaren en produktionsenhet.

I det dagliga livet på ett särskilt boende kan vi se resultaten. Vården är inte människonära. Det uppstår liggsår, fallskador, undernäring, brister i medicinering mm. Så kallade incidenter/produktionsstörningar hanteras genom att det skrivs en avvikelserapport och så är saken ur världen. Andra avvikelser uppmärksammas inte ens genom avvikelserapporteringssystemet. Det kan gälla brister i bemanningen, glömda blöjbyten, felaktigt tvättade kläder, sönderslagna personliga tillhörigheter, ägodelar som blir stulna, sena och uteblivna måltider mm. Det som ligger mycket nära den enskilde skiter man i, för att tala klarspråk. Det som ligger inom systemområdet uppmärksammas med en rapport. Allt annat glöms. Men aldrig leder felen till återkoppling för vardagsförbättringar. Denna del av produktionstänkandet infördes aldrig.

Ibland borde vi blicka mer på verksamheterna i andra länder såsom Norge och Danmark. Där verkar man kunna se människan. Vården och omsorgen är uppbyggd kring vårdtagaren. Kanske verksamheten på de särskilda boendena i Sverige också kommer dit någon gång? En äldre människa är ingen produktionsenhet och får självklart aldrig få uppfattas så heller! En äldre människa är en social varelse som förtjänar aktning och omtanke.

söndag 26 oktober 2008

Äldrevård: Tillsyn över äldreomsorgen

Idag har Socialstyrelsen och länsstyrelserna ett gemensamt ansvar för tillsynen av socialtjänsten i kommunerna. Länsstyrelserna har det främsta och verkställande ansvaret för den löpande tillsynen, medan Socialstyrelsen har det övergripande och redovisande nationella ansvaret. Enligt förslag om Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten (SOU 2007:82), skulle länsstyrelsernas ansvar framöver komma att överföras till socialstyrelsen.

I vad gäller den organisatoriska förändringen finns, som jag förstår, inget att invända. Man kan inte säga att länsstyrelsernas tillsyn enligt socialtjänstlagen har varit bättre än socialstyrelsens tillsyn enligt hälso- och sjukvårdslagen. Båda har enligt mitt förmenande tidvis utövats i gärdsgårdsserien. Många gånger har jag blivit både förvånad och överraskad över den låga kvaliteten på tillsynsverksamheten. Nu lovar den nämnda utredningen att resurserna skall fyrfaldigas för den sociala tillsynen. Och detta bådar förstås gott.

Men problemet är inte organisationen utan de båda myndigheternas hållning både vid normal löpande tillsyn som vid anmälningar av olika slag. Det verkar som om myndigheternas inställning går ut på att skydda tillsynsobjekten. Man ser sig främst som utförarnas förklarande ombud och inte regeringsmaktens och allmänhetens ombud för bättre kvalitetssäkring. Det finns en förståelsesymbios mellan den granskande myndigheten och den granskade organisationen.

Idag är normalgången av tillsynsärende, med konstaterade fel och brister, att tillsynsmyndigheten avslutar ärendet med att göra uttalanden som kan innefatta en svag kritik av en tjänstemans förehavanden i ärendet. Beslutet kan också innehålla en något starkare kritik av någon organisatorisk brist, samt som en balanserande knorr, beröm för att myndigheten redan rättat till eller avser att rätta till det som fallerade.

Kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling är en av äldreomsorgens viktigaste uppgifter och samtidigt dess akilleshäl. Trots att kvalitet nu varit omnämnt i de båda lagarna i många år är den verkliga inställningen till kvalitetsfrågor hos kommunala nämnder och ledningen mycket ljummen. Socialstyrelsens och länsstyrelsernas insatser har inte heller rosat marknaden. Man sprätter bara ord omkring, som inte är substantiellt tillämpbara. Man tycker mycket i vad och varför termer, men aldrig hur. Det finns genom socialstyrelsen och länsstyrelsernas svaga tillsyn inget tryck i kvalitetsutvecklingen. Att i efterhand rätta till ett fel undantar inte heller organisations ansvar eller persons ansvarighet.

Nej, skall vi få en bättre kvalitetsutveckling måste socialstyrelsen i framtiden våga att tydligt kritisera och öppet redovisa de fel man upptäcker. Målet för socialstyrelsen tillsynsverksamhet är inte att vara älskad utan respekterad.

måndag 20 oktober 2008

Äldrevård: Annorlunda konflikthantering

Inom äldreomsorgen har konflikthantering har varit på modet under en ganska lång tid. Den vinkling som förekommit mest är konflikter i personalgruppen. Och jag vill inte negligera detta perspektiv, men vi är på jobbet för att utföra ett arbete så nog kan den ensidiga inriktningen sättas ifråga.

Någon enstaka gång förekommer det diskussion inom främst sjuksköterskegruppen om hantering av sådana konflikter som kan uppstå i kontakten med anhöriga till patienter. Att förebygga och hantera konflikter är en viktig uppgift för all personal och särskilt för sjuksköterskorna. Oftast handlar det om närståendes dåliga samvete som gör att de riktar sin indignation och aggression mot personalen. ”Alla” inom äldreomsorgen känner till detta och man kan i de flesta fall ganska skickligt hantera uppkomna situationer.

Man kan nog säga att konflikthanteringen inom personalgruppen och mellan personalen och anhöriga är ganska väl belyst kunskapsmässigt och tillämpningsmässigt. Men det finns ytterligare en dimension som oftast glöms bort, trots att den är jättevanlig, och det är konflikter mellan anhöriga. Slitningar och strider mellan anhöriga och deras tillhörande falanger kan ställa till svåra problem för personalen. Dagligdags tvingas personalen på äldreboendena och inom hemtjänsten hantera konflikter som finns mellan anhöriga. Många gånger med inslag av svåra etiska dilemman. Inte alltför sällan ligger det oförrätter, som kan ha uppkommit årtionden tillbaka eller tankar om kommande arv, och skvalpar i den undre vegetationen. De olika falangerna försöker med de mest häpnadsväckande medel vinna personalen på sin sida.

När jag själv var aktiv inom äldreomsorgen sökte jag utbildningar inom området, dock utan att finna några. Jag sökte också på någon socialhögskola för att se om det fanns något publicerat i ämnet. Resultatet var dock ganska klent. Kanske det har blivit bättre på senare tid, men jag tror det inte. Inom äldreomsorgen vill man gärna undfly problemet.

Kontentan av orden ovan blir, att en lämplig uppgift för en socialhögskola vore att ta fram tankar om hur man kan förstå anhörigkonflikter och hur man som personal välbetänkt skulle kunna agera. Visst kan man göra det enkelt för sig och säga - Att som personal skall man både från Hälso- och sjukvårdslagen och från Socialtjänstlagen sätta brukarens/patientens vilja i centrum och göra det som är bäst för vårdtagaren. Men verkligheten fordrar kontakt med anhöriga. Och det är i kontakten som problemen finns och uppstår.

måndag 13 oktober 2008

Äldrevård: Regler behövs

Jag brukar förespråka att regler behövs inom äldromsorgen. Av detta skall inte dras den snabba slutsatsen att regler och social kontroll är viktigare än social förståelse. Men i den praktiska tilämpningen behövs vissa ramar och regler. Annars spårar verksamheten lätt ur. Det är chefens uppgift att se till att nödvändiga regler finns.

Än en gång! Människonära verksamhet kan inte bedrivas utan informella förfaringssätt. Det är i interaktionen mellan vårdpersonalen och vårdtagaren som innehållet i tjänsten skapas. Men informella förfaringssätt utan regler skapar sina egna regler. Exempel på vilsekomna egna regler kan iakttagas vid personalkonflikter och vid vanvård inom äldreomsorgen. Man lägger vårdtagarna kl 14.00 för det passar bäst med hänsyn till kafferasten. Eller kan reglerna vara att likna vid lösa boliner och då glömmer man att ge vårdtagarna sin medicin eller så till och med glömmer man vårdtagaren helt och hållet.

Följande förenklade exempel visar vad jag menar. Ge fem personer såg, hammare och några bräder och be dem bygga var sitt "Dockhus". Garanterat kommer resulatet att bli fem ganska olika lösningar. Resultaten är en följd av varje persons fria tolkningar. Ge alla en ritning och sannolikheten ökar för att resultatet blir ganska lika. Frihetsgraderna i tillämpningen nödgades hålla sig inom vissa ramar.

Förhållandet är lika inom äldreomsorgen. Det finns alltid en överensstämelse mellan sociala aktörer och deras handlingar å ena sidan och den scen på vilka de verkar å andra sidan. Och chefen får inte fly från sitt "regi-ansvar". Det behövs regelverk och det behövs en synlig och intresserade chef som vågar att vara chef. Och som skall tillåtas vara chef!

måndag 6 oktober 2008

Äldrevård: Friskvård och äldrecentraler

I ett tidigare inlägg lyfte jag fram den den mycket knaggliga möjligheten för äldre vårdtagare att få tillgång till god och kvalificerad sjukvård. Är man kund i kommunernas äldreomsorg ser man som vårdtagare sällan eller aldrig till en läkare. Man får nöja sig med sjuksköterskor som kan ha allehanda inriktningar i sin vidareutbildning. Någon är ögonsköterska, någon kan vara barnsjuksköterska, en annan kan vara distriktssköterska och där till kommer en mängd andra variationer och specialiteter. Utbildning i geriatrik har i princip ingen numera. Och när det gäller friskvård för äldre, då lyser kunskapen än mer med sin frånvaro. Den är i stort sett obefintlig.

Tro det eller ej, men i äldrevården disktuteras friskvård för personalen oändligt mer än friskvård för de äldre. Självklart står inte frågorna emot varandra, men nog finns det utrymme för kraftiga ambitionshöjningar när det gäller friskvård för de äldre.

När sjukvård för äldre diskuteras fastnar frågan alltid i det eviga huvudmannaträsket. Lägg denna fråga åt sidan och tänk istället hur vi skall kunna göra friskvården och sjukvården bra för de äldre. Oavsett om huvudmannen är den ena eller den andra. Och oavsett om utföraren är privat eller offentlig.

Tänker vi utifrån de äldre skall vi självklart bygga verksamheten omkring dagens utmärkta vårdcentraler. Allt för kontinuitetens skull. I början av livet har vi tillgång barnavårdscentralerna och i slutet skall vi förstås ha vårt stöd och hjälp i äldrevårdscentraler. Äldrevårdscentraler som både kan sjkuvård, friskvård och omvårdnad. Vilken dröm!

Tänk så klokt och smidigt det vore om man som 60+ besökare på en vårdcentral eller motsvarande fick tips om hur man bäst sköter sin hälsa och vilka risker man framöver kan stå inför . Tidig friskvård är inte bara till gagn för den enskilde, det är också till gagn för samhället, då hemtjänstinsatser och sjukvårdinsatser dels blir färre, dels skjuts framåt i tiden.

måndag 29 september 2008

Äldrevård: Sjukvårdskompetensen måste öka i äldreomsorgen

Det är med ledsnad man kan konstatera att äldreomsorgen med åren fått en allt sämre medicinsk situation och support. Det är knappt man vill tro att utvecklingen har gått bakåt. Förr när vi hade en uppdelning mellan omsorg och vård, dvs skilda uppgifter för kommun och landsting, då hade åldringsvården kvalificerad medicinsk personal i form av specialutbildade läkare och sjuksköterskor.

Numera har vi en mischmasch av ansvar och genomförande och där vårdtagarnas sjukvårdsbehov bollas runt och alla inblandade parter lovar runt och håller tunt. I väldigt många kommuner är det faktiskt så att vårdtagarna, som finns i hemmen och har hemtjänst, praktiskt taget aldrig kommer i kontakt med en läkare. I bästa fall kommer det hem en sköterska från kommunen och gör en tillsyn och bedömning. På detta underlag sker sedan medicineringen. Och sköterskan har inte som förr, en gedigen kunskap i geriatrik och kanske tom i gerontologi.

Men är det inte bättre på de särskilda boendena, kan man undra? Abslout inte, säger jag, snarare tvärt om. En vårdtagare på ett särskilt boende har inte den minsta möjlighet att handla efter eget huvud. Han eller hon är i varje stund beroende av att sköterskan tar kloka beslut. Och besluten är egentligen bara av två slag. Antingen sätts det in någon ny medicin eller så åker vårdtagaren med ambulans till akuten. Läkarbedömning mellan pillret och ambulansen existerar inte i verkligheten. Läkarna visar sig sällan eller aldrig på boendena. Och om så sker finns det inte tid för patientkontakt. På två timmar skall läkaren ta hand om 35 patienter.

Trots sina brister fungerar sjukvården "bäst" så länge du som vårdtagare bor hemma och har hemtjänst. Så länge du bor hemma kan anhöriga hjälpa dig till läkare på vårdcentralen, sjukhuset eller annan instans.

Det mest korrekta ordet för att beskriva de äldres möjlighet till att få tillgång till uppdaterad kunskap i tillämpad hälso- och sjukvård är - Skamligt. Och det är en skandal att missförhållandena får fortgå år efter år, Ja, decenier efter decenier. Kom inte och säg att problemen inte är kända. Utan tvekan är de anställda inom äldrevården underkunniga om situationen. Likaså vårdtagarna och anhöriga. De enda som vägrar inse problemen är förtroendemännen, högre chefer och de statliga tillsynsmyndigheterna, som i detta fall bildar en ohelig och olycklig allians. Gör något och gör det fort.

Undrar du vad som skall göras? Se till att vi en huvudman för sjukvården eller en återgång till det som gällde före den s.k ädelreformen.

måndag 22 september 2008

Hjälpmedel: Nej, inte nu igen. Inga fler avtal tack!

Så har Hjälpmedelsinstitutet (HI) på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting utrett frågan om vilka principer som bör gälla för att funktionshindrade skolelever skall får de hjälpmedel de så väl behöver. Resultatet redovisas i rapporten - Vems är ansvaret för hjälpmedel i skolan? Utredningen anser att kommuner och landsting skall sluta avtal om hur ansvaret och därmed kostnaderna skall fördelas.

Var det någon som kände igen greppet? Känns inte lösningen igen från arbetstekniska hjälpmedel? Känns inte greppet igen från samverkan mellan landsting och kommun ifråga om sjukvård för de äldre? Och hur fungerar detta i praktiken - Inte alls bra, är det enkla svaret.

Det är nog så bra med högstämda ord om samverkan och avtal. Men bäst är en tydlig lag med ett enhetligt och odelat ansvar. Låt oss slippa fler omöjliga kompromisser inom vård och omsorg. Utredarna som lägger detta tillrättalagda förslag måste befinna sig på mils avstånd från verkligheten. De har säkert inte en aning om hur mycket det sammanträds i omsorgssverige för att klara ut och tolka alla avtal och fixa all samverkan. När avtalen väl är skrivna läggs all kraft ner på att övervälla kostnaden på den andra parten. Tidsåtgång och effektivitet är inget man tar hänsyn. Brukaren är det som vanligt ingen som tänker på!

Jag ber till högre makter - genomför inte detta förslag. Lägg hela ansvaret på en av parterna istället.

måndag 15 september 2008

Äldrevård: Varför så grått

I många år har jag undrat varför likhet och och enhetlighet går före engagemang och god service inom omsorgerna. Inom hemtjänsten och de särskilda boendena skall allt vara av samma mått. Visst vill förtroendemän och personal att verksamheten skall vara av god kvalitet - men först av allt kommer likheten. Vård på lika villkor, är devisen. Oavsett hur grå och trist likheten än är! Kvalitet och behov kommer i andra hand.

Men verkligheten är faktiskt värre än så här. Skulle någon verksamhet - oavsett driftsform - gå bättre än den normerande gråa slätstrukenheten står det inte länge på innan verksamheten är avvecklad och inordnad på den kommunala gråskalan.

Valfrihet för vårdtagaren bör förstås inte främst handla om att välja mellan ett antal grå och lika utförare. Välj vilken färg ni vill bara ni väljer svart, sa T-Fordens upphovsman Henry Ford. Men även han anpassade sig så småningom till marknaden! Nej, valfrihet handlar om att välja färg och kvalitet.

Om vi verkligen vill utveckla vården och omsorgen måste vi avveckla socialnämndernas, omsorgsnämndernas mfl dubbla roller med att samtidigt svara för den egna produktionen och därtill vara kravställare och utvärderare av externa entreprenörers verksamhet. Nämnderna ser som sin främsta uppgift att skydda den egna verksamheten. Kommunerna måste tänka om och anpassa sin organisation till den karta som vuxit fram. Inom många sektorer finns det externa utförare med allehanda driftsformer. Även inom kommunerna måste man börja skilja på beställning, utförande och utvärdering/tillsyn.

Det är närmast oanständigt som nu sker att väl fungerande verksamheter avvecklas just för att de är bra! Iställer borde engagemang och lösningar tas tillvara genom att även låta de kommunala enheterna lite friare få visa framfötterna.

måndag 8 september 2008

Äldrevård: Teknikintresset inom äldreomsorgen måste öka

Teknikfientlighet inom äldreomsorgen måste bort! Ibland kan man undra varför äldreomsorgen har så svagt intresse för utvecklingsfrågor. Teknikframstegen är ganska små när det gäller att underlätta det dagliga arbetet eller att ge kunder och anhöriga bättre service.

Visst finns det datoriserade planeringssystem för den dagliga verksamheten, visst finns det program för att effektivisera transporterna, visst finns det olika lösningar på nyckelhantering, visst finns det liftar mm. Men det mesta går trots allt till som det alltid gjort. Det finns ingen inneboende efterfrågan på nya lösningar. Ja, jag vågar påstå att det finns en teknikrädsla i äldreomsorgen som i mångt och mycket liknar den rädsla som på 1900-talets början fanns för grävmaskiner inom byggbranschen.

Ta en jämförande blick på sjukvården. Här finns inte samma teknikrädsla. Här finns en ständig efterfrågan på den modernaste utrustningen och de nyaste prylar. Men det finns också en vilja att underlätta för kunderna. På många ställen kan du förnya dina recept via internet. Du kan också beställa till hos läkare, sjukgymnaster mfl. Det finns en pågående utveckling.

Men hur ser det ur inom äldreomsorgen. Det finns olika utvecklingscentra som driver på och tar fram produkter, men inte kommer de i någon större tillämpning. Cheferna åker omkring på den ena mässan eller utställningen efter varandra, men sen svalnar intresset. Varför? Är det fel på cheferna inom den kommunala äldreomsorgen som inte förstår att ta tag i utvecklingsfrågorna, eller vad handlar det om.

Ett område som borde utvecklas är anhörigstödet. Tänk så lätt det skulle vara att skapa en tryggt internetbaserat informationssystem för de anhöriga. Men en sådan tillämpning verkar att vara långt borta. Utöver några enstaka försök i den riktningen finns idag inget bra system att tillgå.

Om vi skall få företag mfl att våga satsa på produkter inom äldreomsorgen måste kommunerna ta sig i kragen och börja visa teknikintresse. Man måste kliva ner från sina höga hästar och börja delta i utvecklingen. Lär av landstingen som kan det här med utveckling av medicintekniska produkter. Nästa tjänsteresa kanske kan förläggas till det egna landstinget?

tisdag 2 september 2008

Äldrevård: Lägg grunden först

Många organisationer kan byggas uppifrån och ner, men ett antal mår bäst av att byggas från grunden. Hemtjänstorganisationer och särskilda boenden är exempel på det senare. Dessa organisationer mår bäst av byggas utifrån verksamhetens krav.

Fyra saker är dimensionerande när man tex bygger en hemtjänstorganisation. Grunden för allt är de tillgängliga medlen. Det går aldrig att åstadkomma mer än vad medlen räcker till. Den andra påverkande faktorn är brukarna eller med vanligare ord vårdtagarna. Vilka behov har brukarna och hur är vårdtyngden. Det tredje omständigheten är personalen. Vilka personalkategorier har vi tillgång till och med vilken kompetens. Den fjärde och sista viktiga beståndsdelen är profilen. Vilken profil skall vi har på verksamheten. Skall vi extrasatsa på maten eller friskvård eller kultur eller något utländskt språk eller något annat. Hur blir vi intressanta på marknaden.

En femte om än inte lika viktig faktor är avvägningen mellan vad den centrala delen skall göra och vad hemtjänstorganisationen skall göra. På senare år har allt mer administrativt arbete kommit att utföras ute i grupperna. Detta är en vansklig utveckling som är ineffektiv, kontraproduktiv och som stjäl tid från det vårdnära arbetet. Den administration som kan utföras centralt skall också utföras där!

När man brett resonerat och räknat sig i genom olika lösningar på variablerna ovan så brukar organisationen falla ut av sig självt. Och dessutom har man fått ett bergfast personalengagemang. Betänk motsatsen att allt bestäms uppifrån av andra utan någon förankring i verkligheten. Så brukar vi göra och resultatet är i sanningens namn inte uppmuntrande alla gånger!

måndag 25 augusti 2008

Funktionsnedsättning: Våga fråga

En dam med uppenbara gångsvårigheter tar sig sakta och mödosamt ner för en trappa. Vakten frågar vänligt om han kan hjälpa till. Svaret blir ett snäsigt nej.

Situationer där responsen blir annorlunda än man väntat sig uppstår dagligen för oss alla. Oavsett vem som är inblandade - funktionsnedsatta eller icke funktionsnedsatta. Överraskningar ingår i livet. Och damens reaktion har säkert sin egen fulla och rimliga förklaring.

Men på något sätt är det ändå svårt när visad vänlighet lönas med ovänlighet. Speciellt när det handlar om grupper som i vardagen kan behöva en hjälpande hand som småbarnsföräldrar med barnvagn, funktionsnedsatta, äldre och barn. Det vore fullständigt felaktigt dra slutsatsen att man inte skall bry sig om andra. Tvärtom, i vårt allt mer individualiserade samhälle behövs en utåtriktad tanke alltför väl. Med andra ord - Våga Fråga.

Förmodligen finns det inget "nytt" att göra i saken än det vanliga som redan görs. Ämnet tas upp i skolorna, det finns bemötandeguider, handikapporganisationerna informerar, det finns branchutbildningar mm. I nio fall av tio möts visad vänlighet av vänlighet tillbaka. Den tionde gången blir det en surpris. Detta får kanske accepteras. Vi människor får inte bli helt förutsägbara. Ibland överraskar vi andra - positivt och negativt, ibland överraskar vi till och med oss själva. För kanske är det till och med så att det är överaskningen som görs oss till människor.

måndag 11 augusti 2008

Äldrevård: Mindre hemtjänst?

Så har vi åter fått statistik på att antalet platser på äldreboendena fortsätter att minska. Och att mer och mer omsorgs-och vårdarbete utförs i hemmen. En bra och riktig utveckling tycker politiker och centrala tjänstemän. Och visst innehåller den fortgående utvecklingen många positiva inslag.

Men det är lätt att tappa bort de två viktiga bitarna trygghet och valfrihet. Det finns förhållanden som våra politiker inte vill se såsom att gamla inte vill bo hemma. Alla äldre eftersträvar inte bo kvar hemma, en del vill flytta till ett särskilt boende. Man känner där bättre trygghet och man behöver gemenskapen. Människan är en social varelse.

Likaså när krämporna sätter in. Många äldre känner en fullständig vanmakt och ångest inför det eviga transporterandet mellan bostaden och sjukhuset. Ett antal ger också upp och dör i ambulansen. Ett slut som skulle kunna vara värdigare. Det är nog så att vi åter måste acceptera verkligheten och inte bara bygga fler särskilda boenden utan också äldreboenden med tydlig sjukvårdsinriktning.

Det är märkligt att det skall vara så svårt att skapa en äldreomsorg som motsvarar behoven. Det handlar inte om någon jätteomläggning och kursändring om 180 grader. Det handlar främst om smärre anpassningar till en rådande verklighet.

tisdag 5 augusti 2008

Äldrevård: Låt de äldres behov styra

När vi blir äldre kommer också hälsoläget att successivt ändras. Vi får tilltagande sjukdomsbilder och blir många gånger efterhand allt sämre. Det som en gång kanske började med att en brukare behövde hjälp med enkel service såsom städning kan efterhand utvecklas till ganska avancerad hemsjukvård. Brukarens efterfrågan rör sig från ett servicebehov via ett omsorgsbehov till ett omvårdnadsbehov.

Men problemet är att våra äldrevårdsorganisationer inte alla gånger är rustade och konstruerade för detta. Vi har lagt verksamheterna och specialistpersonalen i olika organisationer med skilda chefer utan att någon har ett helhetsansvar för verksamheten eller att någon har ett helhetsansvar för enskild brukare. Kedjan består av en mängd delansvar som kan opitimeras eller minimeras efter utförarens personliga smak och läggning.

Att ha fått det stora ansvaret att hjälpa människor när orken på ålders höst inte räcker till, är inget enkelt uppdrag. Det är en svår och ansvarsfull uppgift. Men vi behöver inte lägga sten på bördan genom att ha motverkande organisatoriska utformningar. Runt en vårdtagare i hemmet skall det finnas en organisation som rymmer behövlig kompetens. Den s.k. kontaktpersonen eller motsvarande måste däremot av nödvändighet bytas vid ett par tre tillfällen, allt eftersom hälsoläget ändras. I början kan det vara en serviceperson som har kontaktansvaret, för att sedan följas av en omsorgskunnig människa för att därefter gå över till legitimerad sjukvårdspersonal. Men all personal måste finnas i samma organisation. För alla kan behövas under hela brukartiden om än med olika tyngpunkter.

måndag 28 juli 2008

Äldrevård: Åter omyndig på gamla dar

I samhällets ögon är tilltagande ålder grund för att personer successivt åter skall omyndighetsförklaras . Samhället bestämmer helt frankt om två makar efter nära sjuttio års äktenskap skall få fortsätta leva tillsammans. En make kan få plats på ett äldreboende medan makan får fortsätta bo hemma. Av alla människor jag talat med anses det vara en självklarhet att två makar skall kunna bo tillsammans även på äldre dar. Det är bara ett par enstaka biståndshandläggare som tycker att samhället skall kunna sätta sig över människors vilja. I övrigt anser 99% att man efter egen vilja även på ålderns hösts skall få bo och leva tillsammans och så nära de ordning som gällt tidigare i livet.

Hur kan det komma sig att vi har en sådan tillämpning i beslutsfattande att resultatet närmast kan betraktas som en skymf och förolämpning. Jag undrar om det inte är själva biståndsprocessen som är roten till det onda. Det finns ingen ordentlig genomlysning och inte heller någon debatt om regler och tillämpning. Det saknas också ett politiskt tryck i ämnet. Handläggarna kan i ganska slutna rum fatta sina beslut. Någon motkraft finns inte då den gamle är i ordentligt underläge. Är det rimligt tro att en 95-åring skall kunna och ha ork att göra juridik av något så självklart som en vilja att bo med sin livspartner?

Nu skall vi vara försiktiga och inte dra alla kommuner över en kam. Som jag förstått skulle ett ganska stort antal kommuner aldrig fattar beslut som innebär separering av makar. Några gör det dock regelmässigt. En god forskningsuppgift är att ta reda på hur våra kommuner tillämpar socialtjänstlagen på denna punkt. Därefter borde man offentliggöra resultatet och initiera en genomgripande saklig debatt. Med så många professurer i socialt arbete som vi har här i landet vore det väl skit om de inte skulle kunna få igång utvecklande debatt.

måndag 21 juli 2008

Funktionsnedsättning: Att anställa personer med funktionsnedsättningar

Hjälpmedelscentraler, socialkontor, personalavdelningar i allmänhet och kanslier på olika handikapporganisationer är exempel på arbetsplatser där man tror sig kunna finna personer med funktionsnedsättningar i arbete. Men är det så? Dessvärre inte. De arbetsplatser, som man väntat sig skulle gå i bräschen för att bryta gamla förlegade mönster, verkar ovilliga eller oförmögna att ta sitt ansvar. Enligt författningar är det inte tillåtet att diskriminera funktionsnedsatta, men så verkar ändå i praktiken systematiskt vara fallet.

På något sätt förefaller det tysta men kompakta motståndet mot anställning av funktionsnedsatta likna det som gällde för kvinnor för 30 - 40 år sedan. Varje tillsättning av en man kunde då både motiveras och förklaras. Till sist tröttande samhället på den långsamma utvecklingen och utjämningsåtgärderna blev aktivare. Kanske är det dags för något motsvarande utjämningsarbete när det gäller att få in personer med funktionsnedsättningar i arbetslivet? Åtminstonde kunde, som en inledning och förebild, vissa arbetsplatser, som de ovan nämnda, börja med att skärpa sig!

måndag 14 juli 2008

Funktionsnedsättning: Guide för bemötande av myndigheter?

Under de senaste åren har många kommuner, landsting, idrottsrörelser, företag mfl tagit fram bemötandeguider eller motsvarande. Alla foldrar som jag har sett har innehållit råd för hur gemene man bör vara och handla för att mötet med personer med funktionsnedsättningar skall bli så bra som möjligt. De allra flesta foldrarna har faktiskt varit av överraskande god kvalitet.

Men såvitt jag förstår har ännu ingen vågat sig på att skriva en folder i den andra riktningen, dvs att ge råd för hur personer med funktionsnedsättningar kan uppträda i mötet med andra. Denna enkelriktning är i sig intressant. Avspeglar det ensidiga intresset åter igen en von oben attityd ? Personer med funktionsnedsättningar är avvikare som måste behandlas i särskild ordning. Man skall inte måla f-n på väggen men i välviljan att skapa ett bra möte kan dölja sig en gammal omhändertagandehållning med rötter från Vanföreanstalternas tidsepok.

Om man bryter enkelriktningen och tänker sig en folder som även ger funktionsnedsatta råd, så är nog mötet med myndighetsrepresentanter kanske det viktigaste behovet. I undersökning efter undersökning visas att de svåraste delarna i livet för personer med funktionsnedsättning är möten och kontakter med myndigheterna. I detta inlägg vill jag bara flagga för ett nytt behov. Måhända jag kan återkomma till innehåll etc lite längre fram. Synsättet utgår från den naturliga tanken att ju bättre förberedd man är inför ett möte, desto bättre blir utfallet.

tisdag 8 juli 2008

Äldrevård: Konstruerade spänningar i äldrevården

En gång i tiden bars hemtjänsten upp av s.k hemsamariter. Och det var på sitt sätt en lycklig tid. Det fanns bara en yrkeskategori och relativt gott om tid för vårdtagarna. Och så fanns det en chef som bestämde och som kunde rådfrågas.

Mycket har hänt sedan dess. I dag har vi många olika yrken företräda inom hemtjänsten såsom vårdbiträden, undersköterskor, arbetstearpeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor, dietister, socialarbetare med mera och med flera. Nu skulle man kunna tro att organisationsutformningen alltid är sådan att samverkan underlättas. Ack nej, på allt för många ställen är de olika yrkesgrupperna organiserade i olika enheter och sedan skall man samverka. Ibland tom tillhörande olika huvudmän. Och här börjar problemen.

Det uppstår spänningar mellan yrkeskategorierna och det uppstår konflikter mellan personer. Oerhört mycket tid går åt till samverkan. Personalen sammanträder bort en stor del av brukarnas tid och utan att friktionerna avtar. Tvärtom. Mötena kan dessvärre leda till höga toner och många röda ansikten. Det är alltid någon annans skyldighet att utföra insatsen. Och det är alltid någon annan som är skyldig när det blir fel.

Det är svårt att utbilda och träna samverkan. Det bästa är att ha en tydlig och gemensam organisation med tydliga och enkla rutiner, samt låta personalen vara med och utforma de senare. Lägg därtill en bra chef, komptensbudget för utbildning och konceptet är starkt.

onsdag 2 juli 2008

Öka intresset för folkhälsan

Personer med funktionsnedsättningar har som grupp betydligt sämre hälsa än andra grupper i samhället. En rapport från Statens folkhälsoinstitut visar enkelt uttryckt - att dålig hälsa är tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättningar än hos övriga befolkningen. Jag undrar lite försiktigt om denna verklighet har uppmärksammats i kommuner och landsting. De avsnitt och insatser i ett folkhälsoprogram, som behandlar funktionsnedsatta eller äldre, är oftast mycket mediokert utformade.

Grundproblemet är nog att vissa verksamheter tillåts verka som isolerade öar. De kommunala folkhälsostrategerna verkar för sig, likaså de landstingskommunala. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan sitter på sin kant. Likaså handikappkonsulenter och tillgängslighetssamordnarna. Oftast på olika förvaltningar. Var och en gör ett gott jobb. Men helheten i tanke och tillämpning lyser med sin frånvaro.Exemplet ovan med den relativt sämre hälsan hos funktionsnedsatta eller ojämlikhetsfenomenet att män dör tidigare än kvinnor saknar normalt återspegling i folkhälsoprogrammen.

Inom äldreomsorgen talar man mycket om rehabilitering mm. Men det viktigaste är aktivering. Äldreomsorgens viktigaste fråga är att tidigt bryta passiva mönster. Resonemangen leder till att fokhälsofrågorna måste få en samordnad och strategisk placering i kommunerna. Och komma upp på kommunstyrelsenivå. Viktig kunskap måste få ökat genomslag i planering och utförande inom äldre- och handikappomsorgerna.

lördag 28 juni 2008

Funktionsnedsättning: Fokuserar vi rätt problem när det gäller funktionsnedsättningar

Visst är frågor och åtgärder omkring tillgänglighet, delaktighet hälsa, mm av största vikt för alla med funktionsnedsättningar. Men jag undrar om inte tillträde till arbetsmarknaden trots allt är en av de viktigaste frågorna. Trots år av ord och utredningar är det fortfarande lika svårt för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden. Utforskande och friläggande av de faktorer som exkluderar personer från tillgång till arbetslivet synes vara en stor angelägenhet.

Många, för att inte säga de flesta, uppfattar nog ordet funktionsnedsättning som en avvikelse, ja tom en reducering, från en normalitet. En person med funktionsnedsättning ses i allmän mening inte lika kapabel som andra. I det gemensamma språkbruket som väl kan menas avspegla samhällets rådande attityd är det sålunda inte något positivt eller fördelaktigt med att vara funktionsnedsatt. Rättframmare uttryckt kan man nog till och med säga att ordet funktionsnedsättningar bär på en negativ klang. En klen tröst må väl vara att för några decennier sedan var det inte heller fördelaktigt att vara kvinna på arbetsmarknaden. På den kanten har mycket hänt, vilket väl kan vara till hopp och en inspiration för alla goda samhällsmedborgare med funktionsnedsättningar.

Men som om det inte vore nog med den belastning som ordet funktionsnedsättning i sig medför så är det faktiska avståndet till en anställning i verkligheten än längre. Betänk att arbetsgivaren per definition normalt vill anställa människor som är lite bättre än normalt. Man vill ha den bästa arbetskraften eller i vart fall den som är så bra som möjlig. Då blir avståndet mellan de två uppfattningarna – sämre än normalt och bättre än normalt - ganska långt. En person med funktionsnedsättning står således oftast en bra bit ifrån möjligheten till anställning. Om man vill åstadkomma en förändring måste det arbetas med attityder både på samhällsplanet och i det enskilda företaget.

Om samhället menar allvar med viljan att öppna arbetslivet fullt också för funktionsnedsatta är det nog nödvändigt att jobba med coaching. Som funktionsnedsatt kan man behöva någon företrädare som står vid ens sida vid kontakterna med det enskilda företaget. Det gäller att i kontakterna både bryta attityder och att lyfta fram den enskilde arbetssökandens förtjänster. Och funktionsnedsatta personer har mycket kunskap och klokskap med sig i bagaget. Detta måste lyftas fram. För det bryter attityder.

tisdag 24 juni 2008

Äldrevård: Hemtjänst som delad entreprenad

Hemtjänst som delad entreprenad - kan det vara något? I vissa kommuner har utvecklingen inom hemtjänsten inneburit att verksamheten alltmer fragmenterats. Viss personal sköter omsorgen, annan personal sköter servicen, en tredje grupp sköter sjukvården och en fjärde sköter mathållningen och en femte gör något annat. Vi har fått en specialisering och en uppdelning i tjänsteutförandet. En berättigad fråga är varför? En sak kan omedelbart slås fast - Förändringen har inte sitt ursprung i önskemål från de äldre. Brukarna lyfter i undersökning efter undersökning fram behovet av kontinuitet. Man vill ha ett begränsat antal människor omkring sig och man vill ha besök av samma människor i största möjliga utsträckning. Så det måste vara något annat som driver på. Men vad?

Även jag är som sagt undrande inför utvecklingen. Det verkar som om det är samhällsandan som driver på; förändringen är en nymodighet som ligger i tiden. Eller kanske det handlar om lite svagare ledarinsikt eller företagskunnande. Måhända chefer och beslutsfattare inom kommunerna också tror att man följer industrins och näringslivets principer. Men så är i allmänhet fallet nog inte - varken inom den mekaniska delen eller på byggsidan.

Det bör noteras att byggindustrin sedan länge i princip övergivit delad entreprenadform. Gränssnittsproblemen var för stora. Uppkomna fel och problem hade ingen ägare och ingen tog ansvar för helheten och nödvändiga åtgärder. Ansvaret åvilade alltid någon annan. I vart fall ingick ett fel aldrig i min entreprenad. Och skulle det ingå fick det bli mot extrafaktura!

Man behöver inte göra några större räkneövingar för att inse att vid en allför uppsplittrad hemtjänstverksamhet går mycket av den vårdnära tiden åt till förflyttningar och till ställtid. Dessutom skapar den bristande kontinuiteten oro hos brukarna, vilket i sin tur i slutändan bygger på den ogynnsamma kostnadsbilden. Både mål och aktivitet för hemtjänsten borde vara densamma - Bra kontinuitet!

måndag 23 juni 2008

Äldrevård: Brist på pengar eller kultur

Ibland sägs det att omsorgernas största problem är behovet av pengar. Måhända att det kan vara så någon gång. Men jag tror att framförallt äldreomsorgens med fleras största problem är dess kultur. På något sätt har en människonära hållning successivt bytts ut mot en mer teknokratisk syn. Och det har skett utan någon större eftertanke. Synen bärs av cheferna och sprider sig sedan som ringar på vattnet ut i organisationen.

Glappet mellan vad cheferna i ord säger och vad man i handling uppmuntrar har blivit för stort. Det goda dagliga goda görandet har ersatts av talade och skrivna ord och policydokument. Cheferna har alltid ryggen fri när något händer. Man hänvisar till något skrivit eller talat ord. Men cheferna ser inte och vill inte se den dagliga verkligheten. Man blundar och håller sig undan.

En undersköterska som lägger ner sin själ i jobbet med de äldre kan inte räkna med någon uppskattning. Tvärtom. En undersköterska som gör något fel kan inte räkna med något stöd. Tvärtom. Den kultur som växt fram har således lett till en dubbel obalans.

Den som har en anhörig på ett äldreboende kan nog vidimera situationen med den frånvarande chefen. Många äldreboenden har en chef på pappret, men i praktiken är verksamheten chefslös. Vill man som anhörig tala med chefen blir det svårt. Först måste man få tag i någon. Sedan skall det vara rätt person. Oftast skiljer man mellan s.k beslutsansvar och utförande. Bara uppdelningen i sig ger alla möjligheter till undanflykter. Problemen i äldreomsorgen är inte pengar. Det är kulturen!

Nu är det förstås inte illa överallt. Den finns riktigt bra äldreboenden, hemtjänster och handikappomsorger som orkar stå emot kulturen. Men de blir färre.

onsdag 18 juni 2008

Äldrevård: Missbrukare på äldreboenden

I ett tidigare inlägg berörde jag förhållandet att yngre personer med funktionsnedsättningar får bo på äldreboenden, med understimulering till följd. Oftast för att man inte har plats någon annan stans. Ett likartat förhållande gäller i fråga om att missbrukare som oavsett ålder placeras på äldreboenden. Oftast handlar det om personer som inte för stunden är inne i aktivt missbruk, men det förekommer även placeringar med pågående bruk av alkohol mm. I dessa fall finns risk för dubbel obalans genom att de äldre verkligen får uppleva överstimulans genom skrik och bråk och missbrukaren understimulans genom frånvaron av behandling. Att placera missbrukare på äldreboenden är väl knappast något som är tillrådligt från någon utgångspunkt, men likväl en realitet i de äldres vardag.

måndag 9 juni 2008

Funktionsnedsättning: Personer med funktionsnedsättningar får bo på äldreboenden!

Så har jag nu bestämt mig. Jag byter namn på bloggen. Den heter framöver - Omsorgsbloggen. Känns bättre, nu kan jag utöver funktionsnedsättningsfrågor även behandla äldreomsorgen. Känns riktigt bra.

Även om man inte tror det, så är det faktiskt så att många yngre personer med funktionsnedsättningar får hjälp av äldreomsorgen. Jo, du läste rätt. Många yngre göms undan inom äldreomsorgen utan minsta stimulans av tex jämnåriga. De enda personer man ser om dagarna äldre med varierande hälsa. Och det är självklart inte bra. Denna fråga borde uppmärksammas och ges större utrymme i den offentliga debatten. Och framför allt borde kommunerna skärpa sina regelverk och omedelbart sluta med denna omogna och diskriminerande verksamhet.

fredag 6 juni 2008

Mer om användning av orden

Jag är en vanlig språkintresserad människa, som har svårt att hänga med i terminologin. Om jag förstått saken rätt är en funktionsnedsättning något som är personligt. (Funktions-)hinder finns i miljön och de hinder i den fysiska miljön som inte undanröjs skapar handikapp. Man bör således inte tala om handikappade eller funktionshindrade. Hellre bör man säga person med funktionsnedsättning. Men det är förstås lite tungt.

Sen jag gjorde mitt senaste inlägg har ett nytt ord börjat användas mer frekvent nämligen funktionsnedsatt. Medge att språket är fantastiskt. Oavsett vad socialstyrelsen och andra experter säger och tycker uppfinner och anpassar sig språket. Det var lite tungt att säga - Person med funktionsnedsättning. Men då är vi egentligen tillbaka till ruta ett och grundregel 1. Ingen person är sin sjukdom eller sin nedsättning. Man är inte rörelsehindrad utan man är en person med nedsatt rörelsförmåga. Och funktionsnedsatt är bara ett gemensamt och övergripnade ord för rörelsehindrad och alla andra "man är sin sjukdomsord". Logiken är svårfångad. Jag låter frågan vila ett tag till, så får vi se var saken landar. Tills nästa gång - Ha det bra.