lördag 29 november 2008

Funktionsnedsättning: Några ord om utbildning för personliga assistenter

Jag undrar om det finns något arbete som ger så mycket som att vara personlig assistent. Tänk att få stödja en medmänniska med funktionsnedsättning till ett friare och obundet liv. Som personlig assistent hjälper man till med mycket - i princip allt som hör vardagslivet till. Och särskilt hjälper man till med det som personen med funktionsnedsättning skulle ha gjort utan sin nedsättning. Det handlar både om vardag och om nöjen. Att vara personlig assistent kräver mycket, men ger också sjufalt tillbaka. Många assistenter upplever en daglig tillfredsställelse i att göra ett nyttigt jobb och en glädje i att se resultatet av sitt arbete.

Åtskilliga personliga assistenter har ingen särskild utbildning för jobbet. Men detta skall inte uppfattas som att de är outbildade. Jag undrar om något yrke som har fler personer med akademisk examen än professionen personliga assistenter. Det skulle möjligen vara taxichaufförer!

Det är bra med den spridning av kompetenser som finns inom gruppen personliga assistenter. Det finns oftast någon person/assistent med rätt ålder, läggning och kunskap att ”para” ihop med de önskemål, som brukaren kan ha. Den ökade friheten för brukarna att välja sin assistent har betytt mycket. Men trots att rekryteringsvägarna till yrket må vara många och skiftande så behövs ändå vissa baskunskaper som ger en ökad stadga i vardagen. Jag tänker då främst på en kortare utbildning inom följande områden – Bemötande, funktionsnedsättningar, tekniska hjälpmedel, ledsagning, lyft- och förflyttningsteknik samt hjärt- och lungräddning.

Visst finns det mycket mer att lära och kunna, men med rimliga kunskaper inom dessa fält gör en person med rätt läggning ett ännu bättre jobb! Det som ovan sagts om personliga assistenter gäller också andra stödjande yrken såsom ledsagare, trafikvärdar med flera. Vad säger Du, bäste läsare. Skall yrket personliga assistenter ha fria rekryteringsvägar? Och behövs det trots allt en kompletterande utbildning? Själv är jag av uppfattningen att undersköterskeutbildning visserligen är bra, men ändå inte rätt utbildning för de personliga assistenterna.

söndag 23 november 2008

Hjälpmedel: Vi har en bra försörjning med tekniska hjälpmedel, men visst kan det bli bättre!

Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Men när det gäller tillgång och förskrivning av tekniska hjälpmedel såsom rullstolar och rullatorer med flera produkter får väl läget anses vara hyggligt. Visst förekommer det långa väntetider, ibland dålig service och någon gång myndighetsutövning som gränsar till maktmissbruk. Visst förekommer det långa och tröstlösa diskussioner mellan landsting och kommun. Men man måste dock betänka att de allra flesta brukarna får sitt ordinerade (förskrivna) hjälpmedel inom en till två veckor. Och uppstår det något tekniskt problem så åtgärdas felet mestadels inom rimlig tid.

Om jag för en stund får tycka till om vad som kan anses vara angelägna förbättringsutrymmen blir det som följer. Det finns tre områden där utvecklingsbehoven är som störst. Det första är möjligheten för brukarna att få sin sak prövad i en överordnad instans. Jag tänker då inte på den formella administrativa delen utan på själva behovet. Lagstiftningen borde utvecklas från att vara en skyldighetslag för huvudmännen till en rättighetslag för brukaren. Allt för att brukaren skall få bra och anpassade hjälpmedel.

En andra sak som borde utvecklas är hjälpmedel för barn. Idag finns oftast inga krav eller riktlinjer för barnhjälpmedlen. Alla inklusive Hjälpmedelsinstitutet ser barn som små vuxna. Detta är ingen rimlig situation. Hjälpmedel för barn måste utgå från barnen.

Den tredje saken är lite mer komplicerad. Det handlar om utveckling av hjälpmedel. Som jag förstår finns det en svag produktutveckling inom branschen. Det finns en symbios mellan tillverkarna och Hjälpmedelsinstitutet (HI). De kravspecifikationer som HI tar fram speglar den utveckling som finns på tillverkarsidan. På så viss kommer kraven att bli konserverande och motverka en generellare produktutveckling. Man kan till och med säga att kraven kan uppfattas som hinder för utvecklingen. Kraven blir också i mångt och mycket inriktade på tekniska krav. De generella eller funktionella kraven, som stimulerar till utveckling, får inte en framträdande roll.

Hade HI kunnat vända på kuttingen och i stället lagt ökat krut på de funktionella kraven skulle produktutvecklingen bli friare och öppnare. Lösningarna skulle per automatik, så långt möjligt är, korrespondera mot funktionskraven. Kunde man sen också få funktionskraven att utöver tillverkarnas synpunkter också utgå från brukarnas behov, krav och önskemål vore det ännu bättre. Men det fordrar att brukarna på lämpligt sätt bjuds in i processen. Så slutklämmen blir: Det största utvecklingsbehovet inom hjälpmedelssidan finns i fråga om Hi:s arbetssätt. Trots de senare årens förändringar sitter HI fast i ett gammalt tänkande!

söndag 16 november 2008

Mer disputerad personal i kommunerna

Mellan näringslivet, stat, landsting och kommun kan man se en stor skillnad i inställningen till högre akademiska studier. Näringsliv och landstingen är utan tvekan mest angelägna att ha disputerad personal. Landstingen är därtill mycket välvilligt inställda till att stimulera sin personal till fortsatta studier. Stat och kommun är väl något mera behärskat entusiastiska till personer med högre akademisk examen. Sämst i alla hänseenden verkar kommunerna vara.

Inom landstingenen har det sedan länge funnits aktiva FoU-enheter, som hjälpt till om någon anställd haft en idé att ta tag i. I kommunerna finns det inte mycket av den varan. Man verkar närmast vara kunskapsrädd och besvärade av kunskapsintresserad personal. Sämst i serien verkar socialtjänsten vara. Det är inte många inom t.ex. äldreomsorgen eller handikappomsorgen som läser vidare på högre akademisk nivå när man varit några år i jobbet. Arbetsgivarna verkar vara nöjda med en högst treårig utbildning på högskolenivå. Allt därutöver uppfattas som redundant.

Det är synd att kommunerna är så trångsynta. Det kommer att skapa problem. Dels får verksamheterna en generellt lägre kunskapsnivå än vad som skulle behöva vara fallet, dels får man svårt att tillgodogöra sig den goda forskning som bedrivs vid högskolorna, och dels kommer det transnationella kunskapsutbytet på verksamhetsnivå att hämmas och öka barriärerna öka till goda lösningar i andra länder. Sannolikt skulle också en annan inställning ge bättre yrkesstolthet för alla personalkategorier.

Och om det finns några områden som behöver forskningsinjektioner så är det som sagt, den kommunala äldreomsorgen och handikappomsorgen. Det verkar det inte finnas en disputerad anställd så långt ögat kan nå! Det måste bli möjligt att inom kommunerna kombinera arbete och forskning på ett annat sätt än vad som är fallet idag. Det gäller att passa ihop personalens egna intressen med huvudmännens behov. Och inte minst gäller det att få till stånd en ökad kunskap, som kommer äldre och personer med funktionsnedsättningar till del. Den vardagliga kommunala praktiken ser ut idag som den alltid har gjort! Och det tycker i vart fall jag är närmast genenant och skrämmande.

söndag 9 november 2008

Äldrevård: Hälften av vårdtagarna är undernärda

På senare år har nutritionsfrågorna fått ökad uppmärksamhet, men man kan inte säga att det slagit igenom i alla kommuner. Som jag förstår finns det stora skillnader i framtagandet av kvalitetssystem för kost och näring bland kommunerna. Jag tycker det är förfärande siffror att höra och läsa att tjugofem procent av alla vårdtagare i hemtjänsten uppvisar undernäringssymptom och kanske så mycket som hälften att vårdtagarna på äldreboendena är drabbade av undernäring.

Det sägs vara vanligt och naturligt att minska i vikt när man blir äldre. Orsakerna menas vara allt från förändrad ämnesomsättning till sjukdom och psykiska faktorer. Sjukdom verkar vara den främsta orsaken till att undernäring utvecklas. Jag har fått det förklarat som att vid sjukdom ökar kroppens behov av näringsämnen medan förmågan att både äta och tillgodogöra sig maten minskar.

I kommunerna är kosten i allmänhet näringsberäknad av dietist men däremot saknas ofta, både i hemtjänsten och på boendena, dietist att rådfråga när det gäller enskilda vårdtagare. Likaså saknas det nutritionspolicy och -program för äldrevården. Men än värre är, att oftast saknas det mest elementära nämligen viktkurvor på vårdtagarna. Hur skall man veta om en person går upp eller ner i vikt om man inte regelmässigt mäter?

Jag hävdar intill des jag blir motbevisad att det är den omvårdnadsansvarig sjuksköterskan eller motsvarande som är ansvarig för brukarnas näringsstatus, att nödvändiga kostordinationer kommer till stånd och att ordination efterföljs. I detta ingår att hålla koll på viktkurvorna. Tyvärr uppfattas inte skyldigheten så på alla håll och med det hemska resultatet att äldre människor svälter ihjäl mitt framför ögonen på oss.

söndag 2 november 2008

Äldrevård: Vårdtagaren blev en produktionsenhet?

Då och då tänker jag tillbaka till den tid då vi hade sjukhem och långvårdsavdelningar. Trots alla brister med stora salar, sjukvårdsfilosofins monopol, och läkarvälde mm så vilade det något nära och uppriktigt över vården. Avdelningssköterskan vakade över personal och vårdtagare och såg till att det gick rätt till. Vårdtagarna fick en skötsel, som inte var särskilt omsorgsinriktad, men som ändå innebar ett hyfsat omhändertagande. Med den tidens kunskap och vårdsyn fick de äldre en trots allt en acceptabel vård; i vissa delar var den tom god. Jag påstår inte att vårdens uppbyggnad utgick från vårdtagarens villkor, utan naturligtvis främst utifrån samhällets villkor. Men den dagliga tillämpningen var ändå människonära.

Hur ser det idag när idag; nu när vi har de särskilda boendena? Det som hänt är att det gamla sjukvårdstänket successivt nedgraderats. Man kan dock inte med bästa vilja i världen påstå att omsorgs- och omvårdnadsbiten skulle ha ökat i motsvarande grad. I vart fall inte på alltför många boenden. De som påstår något annat, har inte satt sin fot på ett äldreboende. På de flesta av dagens äldreboenden vistar våra äldre under ensamhet, ibland på gränsen till övergivenhet.

I takt med att sjukvårdens tänkande och hållning vandrade ut från äldrevården fick vi in ett kommunalt tänkande som har sin utgångspunkt i ett system- och strukturtänkande. Vården skall främst uppfylla lagstiftningens krav och tillsynsmyndigheternas önskemål. Mycken diskussion kom att stå omkring kökens utformning, dess vara eller icke vara, samt sköljens vara eller icke vara, personalrummens placering på våningsplan med flera frågor. Vårdtagaren kom mer och mer på undantag. Normalt tillämpar de flesta kommuner inte ens biståndsbeslut på de särskilda boendena på annat sätt än att man sökande i bästa fall tilldelades en plats. Innehållet i vården anses inte vara något större angeläget. Vårdtagaren får det som bjuds. Om man vill se industriellt på saken blev vårdtagaren en produktionsenhet.

I det dagliga livet på ett särskilt boende kan vi se resultaten. Vården är inte människonära. Det uppstår liggsår, fallskador, undernäring, brister i medicinering mm. Så kallade incidenter/produktionsstörningar hanteras genom att det skrivs en avvikelserapport och så är saken ur världen. Andra avvikelser uppmärksammas inte ens genom avvikelserapporteringssystemet. Det kan gälla brister i bemanningen, glömda blöjbyten, felaktigt tvättade kläder, sönderslagna personliga tillhörigheter, ägodelar som blir stulna, sena och uteblivna måltider mm. Det som ligger mycket nära den enskilde skiter man i, för att tala klarspråk. Det som ligger inom systemområdet uppmärksammas med en rapport. Allt annat glöms. Men aldrig leder felen till återkoppling för vardagsförbättringar. Denna del av produktionstänkandet infördes aldrig.

Ibland borde vi blicka mer på verksamheterna i andra länder såsom Norge och Danmark. Där verkar man kunna se människan. Vården och omsorgen är uppbyggd kring vårdtagaren. Kanske verksamheten på de särskilda boendena i Sverige också kommer dit någon gång? En äldre människa är ingen produktionsenhet och får självklart aldrig få uppfattas så heller! En äldre människa är en social varelse som förtjänar aktning och omtanke.