fredag 27 mars 2009

Äldrevård: Hemmaboendets två olösta problem

Många av våra äldre bor kvar hemma i sina lägenheter, även vid hög ålder och ökande sjukdomsbild. Med hjälp av lämplig organisation och teknik går det förhållandevis bra. Men två problem löper som en röd tråd genom hela perioden som en brukare får hjälp i vardagen och det är ensamheten och den ofullkomliga mathållningen. De här två problemen är jättestora var för sig, men det intressanta är att i kombination kan de faktiskt vara grund för att lösa helheten.

Ensamheten är många äldres värsta fiende. Med stigande ålder och tilltagande sjukdomar blir de äldre allt mer isolerade i hemmet. Inspärrad i hemmet och utan några vardagliga relationer framlever många äldre sina dagar - Ständigt längtande efter mänsklig kontakt. En verklighet som är krossande för alla oavsett ålder och hälsoläge. Vi behöver kontakter för att må bra. Människan är en social varelse hela livet.

Som om inte ensamheten vore nog tar vi också ifrån de äldre ett av de sista riktigt stora glädjeämnena i livet nämligen upplevelsen av en god måltid. Idag är det mycket få kommuner som i hemmen lagar mat åt våra äldre. I bästa fall kan hemtjänsten värma s.k. kyld mat eller annan prefabricerad anrättning. Äta får den gamle göra i sin ensamhet. I sämsta fall överlåter man både uppvärmning och måltiden åt den enskilde.

För mig är det fullständigt ofattbart att vi inte kan finna former för att ge våra äldre värdiga måltidsstunder. Tänk dig en äldre person som dag ut och dag in tar fram en brungrå portionsförpackning i hård mjukplast plast som sin huvudmåltid. Bara att öppna att öppna förpackningen fordrar krafter som det är decennier sedan den gamle besatt. Hungrig får den gamle hugga och skära sig igenom plasten. Och sen skall vi inte tala om kvaliteten på födan. Alla portioner oavsett innehåll luktar plast. Ja, maten tom smakar plast. Även färgen på maten är dämpad som gamla tiders konserverade ärtor. Även näringsinnehållet är på tok för lågt.

När det gäller ensamheten och mathållningen finns mycket att göra. Och som jag ser är det bråttom. I tjugo års tid har många kommuner serverat undermålig mat till de äldre som bor kvar hemma. Inte nog med att maten har varit dålig, den har tom successivt har blivit sämre. Något måste göras här och nu.

Mina tankar går åt hållet att man, precis som förr, låter hemtjänsten eller annan utförare laga mat i hemmet hos de gamla - I alla fall en tre, fyra dar i veckan. Det tar ca en timma att laga och servera en måltid och då får man på köpet en timmes kvalitetstid för den gamle som bryter ensamheten. De två största problemen i hemmaboendet löses i ett drag.

För dyrt säger någon. Nej, säger jag – det finns tid att omfördela och tid nyttja – Om vi sätter uppgiften att ge god omsorg till brukarna i främsta rummet. Schemateknik och personalens krav får inte styra utformningen av innehållet och utförande av hemtjänsten. Där så sker är det hög tid att söka annan utförare.

fredag 20 mars 2009

Funktionsnedsättning: Gågrupper mm

Jag har i ett tidigare inlägg pläderat för att politikerna skall ut och åka rullstol i samhället eller på annat sätt ges möjlighet till en mera påtagligt upplevelse hur det är att vara samhällsmedborgare med funktionsnedsättning.

Men det är inte bara förtroendemännens kunskaper inom handikappområdet, som behöver fräschas upp. Detta behov innefattar även tjänstemännen. Handikappkunskapen bland de kommunala tjänstemännen är skrämmande låg. Visst kan man ordna kurser och föreläsningar där någon sjukgymnast eller arbetsterapeut gör sig till tolk för handikappområdet, men än bättre är att låta experterna själva stå för utbildningen. Och med experter avses förstås personer med funktionsnedsättningar.

I varje kommun finns ett dussintal tjänstemän som i en första vända behöver kunskapsuppbyggnad. Det handlar om byråkrater som sysslar med fysisk planering, trafikplanering, bebyggelseplanering, turism, detaljhandel mm.

Men hur skall utbildningen gå till? Ja, det tror jag man måste söka lösning på i varje kommun. En bra start är att överlåta saken till det kommunala Handikapprådet, som både har kunskap och kontakter. Rådet har ofta en god kännedom om vilka personer med funktionsnedsättningar som är lämpliga att kontraktera som utbildare.

Så kallade Gågrupper är alltid en bra form. Detta oavsett vilken funktionsnedsättningsproblematik man vill lyfta fram. Att ta sig fram i samhället under ledning av person som rullstolsburen, synskadad, reumatiker, hörselskadad lässvag eller har någon annan form av nedsättning ger en djup och bestående kunskap hos tjänstemännen.

fredag 13 mars 2009

Funktionsnedsättning: Vi stod vid en busshållplats (2) eller drömmen om frihet

Det är ganska tidigt på morgonen och jag skall följa med Bengt upp till sjukhuset. Han skall göra ett av sina sedvanliga vanliga besök på syncentralen. Bengt är synsvag, men kan orientera sig i hemmet och i närområdet. När utflykterna blir lite längre vill han gärna ha följeslagare. Det är själva bussresan som är det stora problemet!

Som vanligt använder vi den vanliga kollektivtrafiken. Det brukar gå förhållandevis bra. Men visst finns det stora och små hinder att se upp med. Egentligen börjar problemen redan vid busshållplatsen. Varken HPL-stolpen eller busskurens glaskanter är varningsmärkta. För en synsvag är det mycket lätt att gå på allt som är jämngrått.

När bussen kommer har den en utvändig högtalare, men det står inte i mänskligt makt att uppfatta vad som sägs. Fläkten i bussens bakre del för ett sådant hiskeligt oväsen. När Bengt skall kliva på trampar han rakt ner mellan bussen och refugekanten. Angöringen var lite slarvig och varken hållplatskanten eller bussens nedersta trappsteg hade någon form av utmärkande kontrastmarkering. När Bengt tittar ner utomhus en ljus dag ser han inte mycket. Samma fenomen uppstår när Bengt skall sticka ner sitt kort i biljettautomaten. Även automaten saknar kontrastmarkering, så Bengt får känna sig fram.

Nu tycker man väl att problemen skulle vara över. Ingalunda, även ledstängerna inne i bussen saknar kontrastmarkering så Bengt får fortsätta famla. Nu sätter vi oss ganska långt fram på handikapplatserna. Resan går fint, men vi hör inte ett dugg av utropen. Det är tok för högt ljud inne i bussen. Det är den där fläkten som för oväsen. Att läsa den lilla röda texten som rullar förbi på displayen är uteslutet för Bengt. Nåja, vi kommer i alla fall av bussen så småningom.

Här vid sjukhuset har man nya fina perronger med vita plattor mot bussen. Förnämligt. Bengt slipper att överraskas av ett feltramp. Dessutom finns det taktila kupolplattor ändra fram till sjukhusets entré. Och faktiskt taktila plattor även inne på sjukhuset. Jättebra!

När vi skall åka hem har vi tur! Bussen som kommer är ganska ny och har nummer och namn mm stort och tydligt angivet på vänster sida om påstigningsdörren. Bengt skiner upp. Han kan se och fatta beslut på egen hand! Dessutom stannar föraren med framdörren mitt för de taktila plattorna och alldeles invid kanten. Därutöver sänker hon ner bussen en aning till perronghöjd. Bengt kunde gå på av egen kraft. Inne i bussen finns bra med kontrastmarkeringar. Tänk så smidigt. Resan gick förstås galant.

Om alla bussar och hållplatser vore anpassade för personer med funktionsnedsättningar skulle detta öka frihetsgraderna för många passagerare. Till exempel skulle Bengt slippa mig som hjälpreda. Bara en sån sak! Han skulle greja resan själv. Drömmen om frihet är olika, men levande för oss alla.

fredag 6 mars 2009

Äldrevård: Besparingen som kom av sig för alltid

Det här året kom besparingsåtgärderna ovanligt tidigt. Nämnden tog beslutet, i full enighet, redan i maj. Mera normalt hade varit vid augustimötet. Åtgärderna var de sedvanliga – anställnings-, vikarie-, övertids-, utbildnings-, kostnads- och resestopp mm och mfl inskränkningar.

Alla åtgärderna var sedan många år kända och väntade av personalen. De som överraskade detta år var den snara tidpunkten – maj månad. Detta innebar att inte bara sommarscheman påverkades utan vad än värre var midsommarfirandet - inte främst personalens utan de boendes. I år fick det inte hållas några midsommarfester eller göras några andra midsommaråtgärder överhuvudtaget. Detta hade nämnden uttalat och beslutat i sin upphöjda klokhet.

På ett särskilt boende hade man haft midsommarfirande sen mer än tjugofem år tillbaka enligt en enkel men mycket uppskattad modell. Den viktigaste beståndsdelen var gemenskapen mellan alla i huset – personal och brukare. Man åt, man sjöng, man skrattade. Hela året såg man fram mot de två timmar som midsommarfesten varade. Men så nåddes man av besparingsbeskedet. Personalens humör sjönk som en sten i vattnet. Efterhand tog också brukarna till sig verkligheten. Förstod gjorde man förstås inte.

Men skam den som ger sig. Ganska snart började personalen och brukarna att formera sina motkrafter. Kort sagt, man gav fan i nämndens beslut. Alla ställde upp gratis och alla fick bidra med några kronor till maten. Dessutom bjöd man in sponsorer som höll med läsk mm – ICA-handlaren och bensinstationen. Den lokala tidningen bjöds in och därtill nämndens alla ledamöter inklusive suppleanter. Nämnden var behärskat entusiastisk till inbjudan tills man fick klart för sig att också media var inbjudna. Likaså var sociala enheten på länsstyrelsen och det lokala pensionärsrådet inbjudna.

Nu startade en process som gick ut på att nämnden gled undan från sitt beslut. Man förklarade att förvaltningen hade överreagerat på nämndens beslut. Det var aldrig meningen att enkla midsommarfiranden skulle ställas in, bara de som var dyra och påkostade. Fast några sådana förekom inte. Nämndens beslut tolkades i efterhand vara preventivt för att motverka framtida kostnadsökningar. Så det skulle inte tillämpas nu, bara i framtiden.

Nåja, midsommarfesten avlöpte väl, även detta märkliga år - både på det aktuella boendet som på alla andra boenden i kommunen. Jodå, midsommarfirandet hålls än idag som traditionen bjuder. Några fler kraftfulla nämndsbeslut rörande midsommarfirande har inte setts till! Det olycksaliga beslutet vill man i nämnden idag inte kännas vid. Ibland är det bra med lite olydnad eller handlar det bara om sunt förnuft?