fredag 26 juni 2009

Äldrevård: Rätten att bo kvar i sin gamla trånga lägenhet kan diskuteras

Den s.k. kvarboendeprincipen har gamla anor. Det var i det tidiga 1950-talet som tankarna föddes och under andra halvan av femtiotalet började många städer bygga upp vad som idag är Hemtjänsten. Kvarboendeprincipen innebär att vi som gamla skall kunna bo kvar i vår lägenhet och få den hjälp vi behöver i hemmet, så att vi kan bo kvar livet ut. Ofta sägs att motsatsen till kvarboende är att flytta till särskilt boende.

Det här lite snäva synsättet innehåller som jag ser det två fällor. Även om kvarboendeprincipen skall hållas högt finns det skäl att vara uppmärksam på att kvarboendet inte få bli ett obligatorium. Om kraven för att få plats i särskilt boende blir för höga kan det egna hemmet bli ett fängelse. Ensamheten och sjukdomar kan lätt göra vardagen otrygg.

Den andra fällan gäller vikten av att i tid ta eget ansvar. Kvarboendeprincipen får inte uppfattas som att den enskilde inte får eller skall söka sig ett lämpligare boende när ålderdomen närmar sig. Men som äldre är det inte alla gånger lätt att göra ett bostadsbyte. Utöver det rent praktiska så finns det ett motstånd hos hyresvärdarna. Man vill inte ta emot hyresgäster som börjar komma upp i åren.

Om man som äldre flyttar till en lämpligare bostad i tid så tjänar alla parter på detta. Den potentiella brukaren får ett enklare och bättre liv med tex. hiss, balkong, breda dörrposter och rymlig toalett. Och huvudmannen får bättre arbetsmiljö för personalen, men även färre och senare insatta insatser. Jag tror att tom hyresvärden tjänar på det. Trognare och lojalare hyresgäster än äldre människor finns knappast. Det hyresvärdarna bl.a. räds är bostadsanpassningarna, men de är normalt mycket ringa till sitt innehåll och sliter obetydligt på lägenheten.

De kommunala bostadsförmedlingarnas tid verkar just nu vara ute. Men jag undrar om det inte kan finnas skäl att väcka upp tanken på en bostadsförmedling för äldre människor, som behöver hjälp med flytta till en annan bostad, som är bättre anpassad. En service och en lösning som är till gagn för alla parter. Men det kanske viktigaste är ändå att våra förtroendevalda ”vågar” att tala om det personliga ansvaret och tänkbarheten att i tid byta bostad. Denna tysta fråga måste få prioritet i det offentliga samtalet.

fredag 19 juni 2009

Äldrevård: Äldreomsorgens gömda fråga

Det finns en fråga som inte har blivit tillräckligt belysta i det offentliga samtalet och det gäller vårdtagarens rätt att ha syn på vem som skall komma hem till honom eller henne och ge omsorg och service. Från min egen aktiva tid minns jag spörsmålet med blandade känslor. Jag är för valfrihet, men när valfriheten blir diskriminerande, vad gör man då?

Ibland är det lätt att ha en uppfattning. Några exempel - en vårdtagare säger, jag vill inte bli skött av yngre tjejer som "bara" bär linne. De är ju halvnakna. Ett annat exempel. Många äldre kvinnor vill inte att manlig personal skall vara dem behjälpliga med dusch och underlivshygien. De här två exemplen på krav kan knappast uppfattas ohemula. Och de går att hantera. Men när vårdtagaren, man eller kvinna, säger att jag vill enbart ha kvinnlig personal hos mig. Hur skall vårdgivaren då ställa sig? Skall man gå med på en sådan begäran? Här vacklar praxis. De allra flesta chefer inom hemtjänsten försöker lirka med vårdtagaren för att se om man inte kan rubba vårdtagarens position. Lyckas man inte, så får det bli som vårdtagaren vill. Men skulle vårdtagaren säga att denne blott vill ha manlig personal. Då blir det knivigt. Detta är praktiskt taget omöjligt att tillmötesgå. Och var går gränsen för diskriminering?

I detta läge skulle man gärna vilja samråda med någon tillsynsmyndighet eller så. Men detta låter sig inte ofta göras. Tillsynsmyndigheterna har bara en allmän uppfattning om att vård och omsorgen skall ges och fungera, och bryr sig mindre om svårigheterna. Och man tar aldrig hänsyn till annan lagstiftning än just socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Inte ens om vårdgivaren genom att tillämpa SoS bryter mot annan lagstiftning, såsom arbetsmiljöförfattningar.

Men låt oss anta att en vårdtagare bara vill ha svensk personal och absolut inga invandrare. Eller när vårdtagaren säger jag vill absolut inte ha mörkhyad personal i mitt hem. Eller när en invandrad äldre person säger – jag vill bara ha personal från min egen kultur. Vad gör man med dessa fall? Okritiskt kan inte önskemålen tillgodoses.

Det finns de som säger att personer med funktionsnedsättning har ju rätt att välja sin egen personliga assistent, varför skulle inte en äldre också få välja? Jämförelsen är svår att bemöta. Skillnaden ligger måhända i att de handlar om två olika organisationers konstruktion. Valfriheten blir lättare och tydligare diskriminerande inom den fixa och färdiga äldreomsorgsorganisationen. En annan olikhet må vara att det är skillnad på att välja och att välja bort. Men som sagt, jag vet inte och känner mig än idag villrådig inför problemen. Men, jag får väl göra som de flesta inom äldreomsorgen – låtsas att problemet inte finns.

fredag 12 juni 2009

Äldrevård: Rätten att hålla sig fräsch, även som gammal

Idag måste jag säga några ord om dusch- och badeländet inom äldreomsorgen. Vi kan då och då läsa om hur äldre människor som bor hemma, vägras få hjälp med en daglig dusch eller ett bad. Kommunerna skyller oftast på ekonomiska förhållanden, dvs. det behövs personal att utföra uppgiften eller på arbetsmiljöskäl, dvs. det behövs tekniska hjälpmedel att utföra uppgiften.

I vart fall den senare ursäkten är mycket sällan giltig. Det finns teknisk utrustning så att alla kan få bada eller duscha. Det är bara att anskaffa utrustningen. För att ta ett exempel, vissa liftar är så små och nätta att man faktiskt kan de dem med på en resa. Det är mycket, mycket sällsynt som det är så trångt att duschning inte kan utföras. Men då går det oftast att lösa genom att duscha någon annanstans, tex. på ett särskilt boende

Visst går det åt personal att duscha en äldre. Det behövs normalt två personer under en halvtimme. Men duschen kan förläggas när det är s.k. mellantid – sen förmiddag eller tidig eftermiddag. Då finns det schematekniska möjligheter. Sen är det också så att en äldre person skall, så långt möjligt är, kunna leva det liv man levde innan krafterna började avta. Om en brukare duschade varje dag tidigare så har hon eller han rätt till samma levnadsvillkor även som äldre. Annan hållning är misstolkning av socialtjänstlagen.

Men egentligen är problemen inte störst i det egna boendet utan i de särskilda boendena. Där är det nästan så att man får vara glad om man får duscha någon gång per månad. Och att bada är det inte tal om. Att detta inte uppmärksammas mer beror av det sällan fattas ”riktiga” biståndsbeslut som anger omsorgsbehovet, utan den äldre blir bara ”inskriven” på boendet. Den service och hjälp som ges, följer av varje boendes tradition. Och det kan minst sagt skilja sig från ett ställe till ställe. Det syns inte på papper att den gamle inte får hjälp med dusch eller bad. Anhöriga tar för givet att omsorg om hygienen ingår. Men det kan man verkligen inte göra. Så gott det går, måste man följa upp hur det ser ut i verkligheten

Vad kan man göra om man som äldre inte får bada eller duscha i normal omfattning. Ja, det första är att inte okritiskt acceptera s.k. kommunala riktlinjer. Kommunen må skriva vad man vill i sina riktlinjer, men socialtjänstlagen gäller alltid. Därför skall man som brukare – antingen man bor i eget boende eller på särskilt boende - alltid ansöka om dusch eller bad i den utsträckning som man vill ha. Därför efter skall man kräva ett biståndsbeslut. När kommunen får lite motstånd händer det att man ger med sig.

Om inte kommunen ändrar position , gäller det att förbereda ett överklagande och bulla upp med skäl för att man vill duscha – skälen kan vara medicinska, sociala, psykologiska, hygieniska, trivselskäl, egen praxis, samt valda citat ur förarbetena till socialtjänstlagen mm. Ett lämpligt citat från berörd minister brukar också hjälpa upp läget. Med hjälp av intygen och egna beskrivande ord låter man sedan överklaga kommunens biståndsbeslut. Inte alltför sällan får den överklagande rätt i nästa instans. Visst innebär överklagandet merarbete. Men vad är alternativet när kommunen trotsar den gamles rätt? Det positiva är att andra brukare kanske slipper ta fighten.

fredag 5 juni 2009

Äldrevård: Äldreomsorgen är lite av ett kvardröjande klassamhälle

Mycket inom äldreomsorgen är old fashioned. Man kan fråga sig om det idag finns någon verksamhet i Sverige där gruppkillnaderna är så tydliga som inom äldreomsorgen. Och detta utan att det skiljer särskilt mycket i utbildningsnivå. Inom äldreomsorgen finns sällan eller aldrig några grupper med högre akademisk examen. De personalkategorier som finns är sjuksköterskor (Ssk), sjukgymnaster, socionomer m.fl. Därtill finns en stor grupp med gymnasieutbildning såsom undersköterskor (Usk) m.fl. Men villkoren för grupperna är olika. Och det handlar om just skillnader mellan grupperna. För det är ganska sällsynt att de skilda personalkategorierna är sammanförda i en gemensam enhet som gemensamt hjälper vårdtagarna, även om detta vore det mest verkningsfulla. Nej, man är splittrade i olika enheter. Var kategori för sig.

Några exempel på hur vardagen kan skilja. Sjuksköterskor, som jobbar kväll och gör besök hos äldre vårdtagare i deras hem, arbetar nästan undantagslöst två och två. Man går i par, oavsett om det behövs eller inte. Men vårdbiträdet eller undersköterskan som jobbar i hemtjänsten arbetar normalt ensam på kvällen. Behöver man vara två för att tex. vända på en brukare får man ringa efter någon kollega. Ett tungrott system som går ut över vårdtagarna. För tiden måste stjälas från annan vårdtagare.

Sjuksköterskorna har nöjet att köra tjänstebil av klass medelstor till stor, medan biträdet/Usk kommer per egen cykel eller i tjänstebilmodell mindre. Eller än värre, kör egen bil mot milersättning. Sjuksköterskan har arbetsunderlättande IT- faciliteter som gör att man kan dokumentera direkt i sin handdator. Biträdet/Usk får göra ett dubbelarbete och först anteckna på papper och skriva in på datorn vid senare tillfälle. När den är ledig, för 15 personer delar ofta på en dator. Ssk har var sin.

Sjuksköterskorna bestämmer och lägger själva upp sitt arbete. Undersköterskan måste följa arbetsscheman och biståndsbeslut till punkt och prickar. Hur snett det än kan vara med hänsyn till vårdtagarens aktuella situation. När sjuksköterskan kommer tillbaka efter sin bilrond så väntar en fin och fräsch lokal med all utrustning. När Usk lätt svettig cyklar tillbaka efter sitt pass till hemtjänstlokalen, oftast belägen i källarplanet, så finns det inte ens en dusch. Där tvingas man pga. trångboddhet förvara inkontinenshjälpmedel.

Så har vi det här med arbetskläder. Uskarna får själva hålla sig med arbetskläder och därtill tvätta dem själva. (Trots att det är klart olämpligt att ta hem och tvätta kläder) Ssk har fria arbetskläder såsom byxor, väst och ytterkläder. Man behöver inte ens tvätta dem själva. Sen skall vi inte tala om budgeten för vidareutbildning. För Uskarna är den noll. För Ssk kan den uppgå de till tusentals kronor per person.

Man blir ledsen när man ser på verkligheten! Äldreomsorgen måste, för vårdtagarnas skull, reformeras från grunden. Allt för mycket energi försvinner i arbetets inre motstånd, dvs. främst revirbevakning från olika personalgrupper och dess företrädare. Som i sin tur hämtar kraft och inställning i en förlegad syn på jobb och samverkan inramad i en nattstånden organisation.