Äldrevård: Värdegrunden igen

När jag tänker på det nymodiga intresset för värdegrunder och företagens (felaktiga) strävan till likriktning kommer jag att tänka på några av mina "gamla" underställda chefer och deras sätt att vara mot kunderna. De var alla kunniga och erfarna, men hade var och en helt olika hållning i kontakten. Ett par exempel - Någon var saklig, någon skojfrisk och någon var mycket vänlig. Och alla hållningar fungerade i princip bra - Självklart med viss variation.

Men en sak är säker, cheferna skulle aldrig kunna byta hållning med varandra. Om den saklige skulle ta över den skojfriskes sätt skulle det bara bli plumpt! Om den saklige blev vänlig skulle det kännas påklistrat. Jag är övertygad om att hållningen till andra människor utgår från ens personlighet och därifrån måste man jobba med frågorna. Men det jag säger innebär inte att man skall låta bli att jobba med värderingar mm, bara att man inte skall likrikta utan tvärtom bygga på individen.

Det går inte att ha ett uppifrån pålagt anslag ifråga om bemötande eller värdegrund. Att tala om en för organisationen gemensam värdegrund, blir då detsamma som en strävan att "uppfostra medarbetarna". Och det är väl ändå tankar från en svunnen tid? Det fungerar inte att ha ett rätlinjigt och entydigt samband mellan styrdokument om värdegrund och den reella verksamhet. Samtal och utveckling i dessa ”normativa” frågor måste utgå från varje medarbetare. Det fordras i princip lika många anslag som det finns anställda.

Dessutom är det så att de som ovanifrån sätter innehåll i värdegrunden själva har största besvär med sin egen hållning. Det är deras oförmåga att sätta en bra kultur och rätt energiläge i organisationen, som skapar behovet av värdegrundsarbetet. Så innan man drar igång värdegrundsarbetet för de anställda bör man köra grundkurs A för cheferna. I chefskretsen finns det oftast ett stort förbättringsutrymme att arbeta med. När detta är gjort kan vi i det närmaste avveckla tanken på utbildning för personalen. De har nämligen mycket sällan problem med eget uppförande, när cheferna väl kan sitt jobb. Detta gäller särskilt inom äldreomsorgen.

Äldrevård: Hur skall man förhålla sig när brukaren avböjer en insats

Idag tar jag upp några tankar ur hemtjänstens vardag. Vid enstaka tillfällen händer det att brukarna för stunden avböjer en insats. Normalt är det inget problem för utförarsidan att förhålla sig till en sådan önskan. Det kan handla om att vädret är för dåligt för utevistelse, eller att barnen kommer till helgen och duschar mamma. Men ibland hänger avböjandet ihop med åldrandet och en smygande förändring i personligheten. Brukaren vill från tid till annan helt enkelt inte ha hjälp. Här talar jag inte om ändring av biståndsbesluten utan om tillfälliga avsteg i vardagen. Socialtjänstlagen är ganska tydlig - Den enskildes önskemål skall respekteras. Men vad ligger i ordet respekteras - är det rekommendabelt att äldrevården oreflekterat gör det enkelt för sig och låter den utförande personalen ställa in insatsen/servicen?

Till detta kan man förhålla sig olika. En del personal hugger direkt och tycker det är skönt att slippa insatsen. Allt under förevändning att brukarens vilja skall respekteras. Andra säger att man måste ha fingertoppskänsla och lirka med brukaren. Man tycker sig ha en omsorgsplikt eller om man vill motivationsplikt att inom rimliga gränser försöka förmå brukaren till aktivitet.

En erfaren äldrevårdschef sa en gång till mig att problemet med avböjande av insats egentligen inte existerar. Problemet är hur personalen kommunicerar med och ställer frågor till brukaren. Hon sa att man aldrig får fråga om brukaren vill gå ut. Frågan (och därmed valet) skall gälla vilka skor eller vilket ytterplagg som skall användas. Likaså skall man inte fråga brukaren om han eller hon vill äta nu, utan frågan skall vara om vederbörande vill ha juice eller vatten till maten. Det handlar inte om manipulation utan om att hjälpa brukaren från en låst tankevärld. Denna skribent är nog benägen att hålla med äldrevårdschefen.

Ibland händer det att brukaren helt enkelt avböjer alla sina insatser. Detta är egentligen den svåraste situationen. Under alla omständigheter finns det en informationsplikt att uppfylla. Oftast klarar biståndspersonalen att hantera denna kniviga verklighet. Man lyckas lirka med vårdtagaren. Men någon gång per år kan vi dock i tidningarna läsa att en vårdtagare legat sjuk en längre tid eller tom död utan att det upptäckts. Dessa fall brukar bli föremål för utredning och inte sällan ges kritik för att äldrevården inte uppfyllt sin informationsplikt eller att man inte varit tillräckligt aktiv i sin uppsökande verksamhet eller sin omsorgsskyldighet.

Jag tror att cheferna i äldreomsorgen i ökad utsträckning måste se hur vardagstillämpningen fungerar och ser ut. Det är lätt att i efterhand bli förundrad och kritiserad. Många chefer vet inte ett dyft om hur vardagen ser!

Äldrevård: Att bo på ett särskilt boende är ett begränsat liv

Om du bor hemma och har hemtjänst kan du få hjälp att handla mat mm. Det är en service som alla kommuner utför. Organisationen och nivån på servicen är mycket olika över landet. Vissa kommuner utför inköp knappt en gång fjortonde dar, och andra kommuner har regeln två gånger per vecka. I vissa kommuner kan du till och med någon enstaka gång få hjälp med att handla en flaska vin, eller en present till barnbarnet. Men det är absolut inget självklart att du kan få denna hjälp. Men dock, servicen förekommer i några kommuner.

Men om du bor på ett särskilt boende är det nästan hundraprocentigt säkert att du inte kan få hjälp att handla det där lilla extra. Du får inte hjälp att handla något överhuvudtaget. På boendet får man vård och omsorg, men inget därutöver. Hjälp med att köpa en flaska vin eller en present är så gott som uteslutet. Det ingår inte i kulturen eller praxisen. Att ha sitt hem på ett s.k. särskilt boende är att sakna inflytande och vara frånskild sitt tidigare liv.

Att flytta från egen bostad med hemtjänst till ett särskilt boende är en stor förändring. Mycket större än den skulle behöva vara. När ädelreformen en gång sjösattes var en av tankarna att en vårdtagare skulle kunna få en mjuk övergång mellan det gamla egna hemmet och det nya på ett särskilt boende. Det fanns en vision om att det skulle utvecklas personalgemenskap mellan boendeformerna och att personalen vid en brukarflytt skulle kunna följa med sin brukare in på det särskilda boendet och arbeta där.

Av dessa fina tankar blev intet. Hemtjänsten och de särskilda boendena har skilda ursprung och skilda kulturer som inte ens ädelreformen bet på. De mesta på ett boende av dagens datum är som det alltid varit. Eller till och med än mer cementerat och organisationsinriktat än när verksamheten en gång hette långvård och tillhörde landstinget. Ledsamt måste man säga.

Äldrevård: I vissa delar var det bättre förr

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt att jag en gång i tiden arbetade på ett av våra större mentalsjukhus -som man på den tiden sa. Om denna tid finns mycket att berätta – Det mesta är kanske lite dystert, sett med dagens ögon. Men det finns också ett och annat guldkorn som faktiskt var bättre förr. Men det måste sägas att till det dystra hörde den fullständiga bristen på respekt för individen. Patienten var landstingets, och innan landstingens övertagande statens, egendom. Överheten bestämde i alla delar och makten visste alltid bäst.

En positiv sak kommer upp i mitt minne. Det fanns åldringsavdelningar där patienterna varje morgon fick duscha. Alltså – även sängliggande patienter fick hjälp att duscha varje morgon. Bäste läsare! Jämför detta med dagens situation på de särskilda boendena där brukaren kanske bara få duscha en gång i månaden. Framåt har det inte gått i alla hänseenden.

Ett mentalsjukhus kunde ha många olika avdelningar. Det fanns avdelningar som närmast kan betraktas som dagens korttidsboende. Dock med den stora skillnaden att det inte handlade om avlastning för organisationen. Det handlande om avlastning för den enskilde. När ångesten eller alkoholmissbruket blev övermäktigt la man in sig för en tids uppbyggelse. Sedan kunde man gå ut i samhället igen och utföra sina sysslor, som inte sällan var lika med ett riktigt arbete.

Men det intressanta var att antingen det handlade om en åldringsavdelning eller en mera öppen avdelning så utgick rutinerna från den enskilde. Alla patienter skulle t.ex. få daglig frisk luft. Detta var påbjudet. Sängliggande hjälptes ut på balkongen eller på terrassen. De som kunde gå, fick ta sig en promenad. Oftast ledsagade av någon personal. En gång om året åkte de patienter som kunde ut till havet. Inte främst för att bada, utan för att få vara med om en upppiggande upplevelse. Men badning var förstås tillåten. Omkring detta fanns ingen byråkrati. Avdelningen lånade en mindre buss och personalen körde själva. Händer detta på dagens särskilda boenden? Alltför sällan i alla fall.