Äldreomsorg – Att åldras i sin bostad kan bli ett liv i ensamhet

Det har sagts många gånger, och jag har berört det förr, men det behöver sägas om och om igen – Många äldre lever ett isolerat och passivt liv - Ett för hälsan skadligt liv. Ensamheten är kanske ”äldre” ålderdomens värsta gissel. Det finns många gamla idag som lever ett torftigt liv utan gemenskap. Detta trots att vi människor mår bäst av att få vara sociala varelser.

Många äldre som bor kvar i sin lägenhet har det trist och långsamt. Visst kommer hemtjänsten på ett snabbesök och utför sitt uppdrag, men till samtal och eftertanke finns det aldrig tid. Och det är synd för just att få tala är vad många äldre mest av allt längtar efter. När jag talar om ensamhet tänker jag inte främst på pigga pensionärer runt sjuttio år. De som är etablerade i samhället, som är friska och har vänner, barn och barnbarn att umgås med.

Nej, jag ser framför mig de pensionärer som är över 75 år, där sjukdom och ålderdomssvagheterna har börjat visa sig på olika sätt. Och detta är ingen liten grupp. Många har inget umgänge av helt naturliga skäl. Och barn och barnbarn bor långt från den gamle. Ibland fysiskt och ibland psykiskt. Det kan understundom vara svårt att mötas över generationsgränserna.

Problemet med ensamheten är ingen okänd faktor inom äldreomsorgen. Tvärtom, alla känner till situationen, men det är svårt att hitta bra lösningar. För även i del fall kommunen har aktiv fritids- och terapipersonal och en bra frivilligverksamhet med mera är det ibland svårt att nå fram till en gammal person. Det kan vara svårt att komma innanför skalet och skapa en förtroendefull relation. Den gamle vill och personalen vill, men man når ändå inte varandra. Den gamle är alltför sluten. Efter ett par tre försök ger personalen upp. Och för dessa lägen är kommunen inte rustad. Det finns normalt ingen adekvat utbildad eller kunnig personal.

Det man skulle önska sig är någon form av mjuk uppsökande verksamhet som hade förmågan att tillitsfullt tala med alla. Men i avvaktan på den utopi, bör inte diakoner med flera glömmas bort. De är synnerligen väl skickade att tala med äldre och de kan hjälpa till att bryta upp mången ensamhetssituation. I vissa lägen är en diakon eller diakonissa den bästa friskvårdaren! Men oaktat detta för kommunerna förstärka sina resurser med perosner som är utbildade för äldresamtal.

Äldreomsorg – Biståndsbesluten skall följas

Som kanske någon läsare känner till är jag ingen förespråkare av nuvarande system med biståndsbeslut inom äldreomsorgen. Men så länge vi har det rådande systemet skall bistånden följas. Och så sker inte alla gånger. Alltför mycket tid och resurser på utförandesidan (produktionen) går åt till att ifrågasätta besluten och internt diskutera besluten. Några exempel - Utförandesidan vill inte göra inköp, man vill inte putsa fönster, Man vill inte duscha brukarna, man vill inte promenera med vårdtagarna. Insatserna anses ligga under yrkeskompetensen. Som om yrkeskompetensen skulle gå före vårdtagarnas behov? Den här typen av ifrågasättande är till förfång för verksamheten och skapar oro hos brukarna och deras anhöriga. Brukaren vet inte om insatsbesluten verkligen gäller, och han eller hon vill inte heller ”bråka” med sin hemtjänst. Brukaren är ju i beroendeställning

Det är inte ovanligt, ja jag vill nog säga, det är relativt vanligt att utförandesidan tycker till och kritiserar biståndsbesluten inför brukarna. Det kan gälla innehåll, avsatt tid, diskussion om man över huvud taget vill utföra insatsen med mera. Ofta kommer kommentarerna i en form som både kränker och oroar brukaren.
Detta ”problem” är mycket större än vad branschen vill vidgå.

Låt oberoende och fristående personer intervjua vårdtagarna och problemet kommer att framstå i tydlig dager. Vill man inte ta till en så stor åtgärd kan man bara fråga några erfarna biståndsbedömare. De kommer att vidimera svårigheterna. För de känner av exakt samma negativism som brukarna gör. Utförandesidan vill ha tiden med inte uppgiften! Det är dags för skärpning på utförandesidan. Men det måste också sägas att problemen idag är mindre än tidigare. Valfriheten inom äldreomsorgen har medfört en successivt ändrad inställning på utförandesidan. Men problemen är långt ifrån borta!

Äldreomsorg – Vissa arbetsgrupper spårar totalt ur – Varför?

Idag skall jag ta upp ett ämne som är på gränsen till tabu inom äldreomsorgen nämligen att vissa arbetslag är undermåliga i sitt arbetssätt. Sådana grupper medför stor skada för brukaren. Det här är svårt att skriva om utan att det blir tarvligt, men jag gör ett försök.

De är inte så att dålig arbetskultur uppstår momentant - Ena dagen bra, andra urusel. Nej, det tar en viss tid för en grupp att sänka kulturen till en oacceptabelt låg nivå. Vissa förhållanden är alltid för handen. Gruppen har bytt sin närmaste chef ett antal gången under en relativt kort tid. Detta är ett tydligt varningstecken. Vidare är förvaltningsledningen ett gäng abstrakta narcissistiska personligheten. Den vanligaste produktionsfaktorn som alla talar om är ekonomin. Ord som brukare, vårdtagare, patient eller kvalitet med flera nämns aldrig. Föreligger dessa tre faktorer – täta chefsbyten, omogen förvaltningsledning och mycket brukarfrånvänt ekonomiprat – Ja, då har vi de viktigaste förutsättningar för att en urusel arbetskultur skall kunna bildas. Då kan personalen i arbetslaget lugnt avsäga sig sin moral för den är inte längre nödvändig.

Men inte ens en låg disciplin kommer ögonblickligt. Den smyger sig sakta på och söker sig fram. Den vinner successiv terräng när det inte finns några korrigerande krafter. Och det är alltid brukaren som drabbas. Personalen låter bli att byta blöja, man hoppar över olika insatser, man förlänger rasterna med halvtimmar, vid inköp till brukaren glider det med en vara för eget bruk, man kallar inte vårdtagarna vid namn – de får heta något nedsättande istället. Man går hem en timma tidigare och kommer gärna en halvtimme för sent. Man rusar in till brukaren utan att knacka och man rusar ut igen med samma eller högre hastighet. Man hånar brukaren verbalt. Ja, listan över missgrepp kan göras lång.

Men det värsta är att gruppen överhuvudtaget inte tar ansvar för brukarens liv och hälsa. Faller brukaren kan han eller hon få ligga hela natten på golvet. Är brukaren svag med mat och dryck är det ingen som slår larm. Konsekvenserna kan bli förskräckliga och i värsta fall leda till döden. Nu skall vi inte förledas tro att alla i en urspårad grupp är illasinnade människor. Kanske ingen överhuvudtaget är det. Men ett förhållande är otvivelaktigt närvarande – minst en tredje del av personalen är urartade. Och dessa personer är ofta informella ledare.

Att vårda är att värdera. Och värderar man brukarna lågt blir vården därefter. Människosynen ger underlaget för hur omsorgen av de äldre kommer att genomföras. Vad kan göras? Det vanligaste är att man sätter in stöd till gruppen i form av utbildning och i form av handledning. Inte att förakta, men det som behövs är att förvaltningsledningen avlägsnas, så att en övergripande ny kultur kan bildas. Och detta sker sällan och därför upprepas vårdskandalerna gång på gång av samma grupper. Inom äldreomsorgen måste vi lära oss att se verkligheten utan färgade glasögon. Dålig vård skall inte accepteras. Så de så!!

Äldreomsorg – Tänk att inte få kissa när man behöver

Många äldre med hemtjänst klarar inte på egen hand många delar i vardagen. Man kan behöva hjälp med att stiga upp, gå på toa, gå och lägga sig med mera. Många av insatserna går att planera och schemalägga, men långt ifrån alla..

Det kan hända mycket i en äldre persons liv som inte går att planera bort. Den gamle kan till exempel ramla ur sängen, eller snava och bli liggandes på golvet. Men till det inte planerbara hör också så odramatiska händelser såsom att gå på toa. Detta behov kan uppstå lite när som helst på dygnet och för att hjälpa till har kommunerna rutiner både dag och natt. Lösningarna varierar från kommun till kommun, men alla bygger på att den gamle larmar eller ringer och sedan kommer hemtjänsten eller nattpatrull och hjälper till. Detta är ett på pappret säkert och bra system. Men verkligheten visar ibland på något annat.

Från att den gamle larmar för behov av ett toabesök till dess vederbörande får hjälp kan det ta en timma. Och ibland mer. Låter kanske inte mycket när man ser det så här i text, men om man är rörelsehindrad och lätt inkontinent kan det bli en outhärdlig lång väntetid. Fast att en timma är en ohärdligt lång tid inser nog de flesta som stått i kön till en toalett.

Att en gammal människa får vänta en timma på toabesöket är inget undantagsfall. Så långa väntetider är närmast regel. Många kommuner har till och med policies och värdegrunder som säger att vid larm om toalettbesök skall personal vara på plats inom cirka en timme. Och många kommuner ser inte toabesök som ett prioriterat larm.

Det finns väl inte så mycket mer att säga än att gamla människor skall få gå på toaletten när de behöver. Ju äldre man är, desto svårare är det att hålla sig. En timmas väntetid är orimlig verklighet. Väntetiden skall räknas i minuter istället!

Äldreomsorg – En verksamhet med svår chefskultur

Från tid till annan kommer det i media fram uppgifter om vanvård och andra missförhållanden inom äldreomsorgen. Det är ju inte utan man undrar hur det är ställt inom denna samhällsverksamhet. Saknas det vanligt sunt förnuft, eller? Frågan är berättigad.!

En sak kan nog slås fast direkt! Det finns boenden och hemtjänster som fungerar bra. Men det finns också ställen som är för bedrövliga. Vi har läst om dem i tidningen och vi kommer framöver att få ta del av nya skandaler. Var så säkra! Man kan undra om det är fel på enhetscheferna eller personalen eller något annat. Kanske är det fel på politiken. Svaren kan naturligtvis variera, men ett kännetecknande drag inom problemverksamheterna är förekomsten av en besvärlig förvaltningskultur. Och för denna är förvaltningschefen ansvarig. Jag tror inte det finns någon kommunal verksamhet, där man ibland låter förvaltningskulturen spåra ur så fullständigt som inom äldreomsorgen.

Den lokala chefen på ett boende eller så vill, men kan inte vara chef och ta sitt ansvar. Han eller hon sitter fast i förvaltningsledningens klor eller i administrationens fasta grepp. Det finns inga frihetsgrader för egen handling. Enhetscheferna och personalen är mentalt fastlåsta i en tvångströja. Enhetschefens hela fokus ligger uppåt för att vårda och bekräfta förvaltningsledningens egenbild och -fixering. Till vårdtagarna och verksamheten finns det inte tid och ork. Där denna narcissistiska kultur råder, där kommer det att uppstå grund för vanvård.

Förvaltningar som hamnat i detta förlamande läge kan inte komma ur det av egen kraft. Socialstyrelsen och internrevisionen kan skriva hur många rapporter som helst. Det blir ingen ändring. Problemen består. Nej, i detta läge finns bara en lösning – Det måste rensas på högsta chefsnivå. Minst fem av de centrala cheferna, inklusive förvaltningschefen, måste ges respass. De skall bort från verksamheten och helst från kommunen. Sedan kan man börja om och bygga upp en ny och normalare företagskultur. Och det märkliga är att när cheferna försvinner ändrar hela organisationen sin inställning och hållning i stort sett momentant. Enhetscheferna och personalen blir helt plötsligt normala i sitt omvårdnadstänk!

Omsorg - Varför håller vi på med kvalitetsarbete?

I hälso- och sjukvårdslagen liksom i socialtjänstlagen finns krav på aktivt kvalitetsarbete. Men, om vi för en stund bortser från detta, varför håller vi på med kvalitetsarbete egentligen? För att minska antalet felhandlingar och få bättre säkerhet, är kanske det självklara svaret. Men leder kvalitetsarbetet till säkrare vård? Nja, jag är inte helt övertygad. Skulle det kunna vara så att kvalitetsarbetet leder bort från säkerheten? Kanske, det verkar inte vara någon som vet.

På femtiotalet hade vi begreppet svensk kvalitet. Det stod för bra produkter och något att lita på. Efterhand kom detta begrepp att successivt tappa innehåll. På nittotalet fick vi ett blomstrande återfödande av kvalitetstänkandet och kvalitetsarbetet i organisationerna - Nu mest som tjänstekvalitet. Kanske för att antalet felhandlingar hade börjat öka närmast lavinarat. Vi fick också en tilltagande forskning. Men det märkliga är att forskningen aldrig ställt sig frågan – Varför börjar vi syssla med kvalitetsarbete? Och vad är de verliga orsakerna till detta? Det grundläggande ledet har forskarna hoppat över, man har helt koncenterat på att ge begreppet ett innehåll. Och det är ju märkligt. Hur skall vi kunna ta fram adekvata svar om vi inte ställer de rätta grundläggande frågorna?

För det är kanske så att antalet felhandlingar på inte sätt är korrelerat till kvalitetsarbetet. Att handla rätt och förstå säkerhetstänkande kanske sitter i helt andra faktorer? Trots ett aktivt kvalitetsarbete med rutiner och värdegrunder inom vård och omsorgen är kvaliteten uruselt låg på sina håll. Detta är verkligen något för forskningen att klarlägga! Vad blockerar kvaliteten!

Jag misstänker att problemen egentligen är både kulturella och organisatoriska. Kort sagt – vi behöver chefer som kan jobbet och vi behöver en chefer som kan sätta en god arbetskultur. Det är bara att vänta på att även forskningen skall upptäcka det självklara.

Äldreomsorg – Tillsynsmyndigheterna är för slappa

I media kan vi ta del av märkliga saker inom äldreomsorgen. De äldre får inte duscha, personal glömmer ge mediciner, brukarna lider undernäring och vätskebrist, vårdtagarna ligger i nerkissade sängar, patienterna blir utsatta för stölder, det förekommer fysiska och psykiska övergrepp – Ja, det förekommer till och med försummelser som leder till dödsfall.

Ser äldreomsorgen och verkligheten ut så här? Ja, på vissa håll gör den det. Ingen kan eller får blunda för detta hemska faktum. Men det måste samtidigt sägas att en majoritet av äldreomsorgen sköts på ett bra eller acceptabelt sätt. Men det finns ställen och verksamheter som är så förskräckliga och man inte borde få ha hand om äldre. Och det märkliga är att dessa ställen inte är okända för våra tillsynsmyndigheter. Tvärtom! Många vårdboenden har vid flera tillfällen blivit föremål för Socialstyrelsens, och tidigare länsstyrelsens, uppmärksamhet.

Visst skrivs det en rapport efter inträffad ”försummelse”. Visst lovas det åtgärder. Men åtgärderna stannar vid löften. I och med en överlämnad rapport har tillsynsmyndigheten gjort sitt. Och ganska snart kan vi inom verksamheten snart ta del av en ny skandal. Ny tillsyn sker och ny rapport skrivs. Så rullar det på. Systemet är nöjt, men absolut inte vårdtagarna eller deras anhöriga.

Min fråga är lika självklar som berättigad – Hur kan detta få fortgå? Vill eller vågar inte tillsynsmyndigheterna visa på de verkliga bristerna? Och vågar de inte sätta stopp för missförhållandena? Det ju deras uppgift! Den verkliga bristen på dessa fördömda ställen är inte bristen på nedtecknade rutiner. Nej, den verkliga bristen är en i alla delar inkompetent ledning. En ledning som inte förmår sätta den rätta kulturen i verksamheten.

Och en kultur sätts inte främst i skrivna eller talade ord. Den sätts i handling. Det gäller för den högste chefen att i praktiken göra rätt. Sen sprider sig moralen som en vind ner genom organisationen. Men är den högste en abstrakt självcentrerad figur utan relationsorienterat ledarskap går det åt fanders. Jag vågar påstå att i de boenden och hemtjänstverksamheter som ofta blir föremål för tillsyn, finns chefer som inte lämpliga för sitt jobb. Tar inte politiken sitt ansvar och avlägsnar dessa chefer måste tillsynsmyndigheterna kräva det! För vårdtagarnas skull. Och för äldreomsorgens trovärdighets skull!

Funktionsnedsättning – Livet är sannerligen inte gott för alla

Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-10 ”Funktionshindrade har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. En ny rapport visar att deras ekonomi är sämre, utbildningsnivån lägre och förankringen på arbetsmarknaden svagare. Särskilt utsatta är psykiskt sjuka 20-29-åringar som ofta lever på ekonomiskt bistånd, säger Socialstyrelsens överdirektör Håkan Ceder. ”

Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-22 ”Psykiskt sjuka dör betydligt oftare än andra i sjukdomar som går att förebygga eller behandla. En lungcancerpatient med psykisk sjukdom löper 50 procent större risk att dö till följd av cancern än andra. Det visar Socialstyrelsens utvärdering av vuxenpsykiatrin i Sverige.”

Gång på gång påminns vi om rådande brister i likvärdigheten i vårt samhälle. Alla känner till bristerna - även vi vanliga medborgare, liksom våra myndigheter och förtroendevalda. Trots det består problemen år ut och år in. Och inte nog med att situationen är välbekant, alla inser och tillstår behovet av förändring. Men likväl händer inget!

Man får gå några decennier tillbaka för att finna ett äkta och genuint intresse för handikappfrågorna i det politiska livet. Då var det mindre rapporter och mindre prat, och mera verkstad och åtgärder. Visst finns det en och annan eldsjäl nu också, men i huvudsak ägnar sig politiken år helt andra frågor. Och skulle allmänpolitiken tangera handikappfrågorna så handlar det om försvagningar eller försämring. Så har det varit i årtionden.

Men ibland undrar jag om det är ”åtgärder” som främst skall till. De blir ofta bara politiska evenemang. Det jag främst tror skall till är en allmän ändrad inställning och större samhällslojalitet. Politikerna måste föregå i tanke och handling och visa på det självklara i att alla i samhället skall ha bra villkor. Detta oavsett under   vilka förutsättningar eller omständigheter vi gjorde entré i jordelivet. Om denna vilja och insikt finns anpassar sig samhällets författningar och praxis ganska snart. Så skedde tidigare och så kan ske än en gång!

Äldreomsorg - Biståndsbedömning och de reella behoven

Jag vet inte om äldreomsorgen dras med fler problem än andra branscher. Varje jobb och verksamhet har sina svårigheter. Inom skolan t.ex. har vi ett gränssnitt barn/föräldrar som kan vara besvärligt. Lärarna kan ”hantera” barnen, men föräldrarnas krav och synpunkter kan vara nog så besvärliga att tillmötesgå. När det gäller tekniska hjälpmedel för barn har vi motsvarande problem. Ibland tar föräldrarnas krav, önskemål och synpunkter över i en utprovningssituation till förfång för barnet och dess inflytande. I båda exemplen fordras en fingertoppskänsla från lärarnas resp. förskrivarens (ordinatörens) sida för att resultaten skall bli bra.

Inom äldreomsorgen finns ett motsvarande problem när det gäller vårdtagarens önskemål kontra anhörigas önskemål. Ett exempel - Inte alltför sällan vill barnen att mamma eller pappa skall flytta till ett särskilt boende, långt innan den ”gamle” själv känner detta behov. De anhörigas längtan efter egen trygghet tar över vårdtagarens reella behov. Detsamma gäller också andra insatser såsom städning, matlagning och promenader. De anhöriga vill av hjärtat mer än brukaren. Och det ligger i saken natur att vi alla vill våra föräldrar gott. De allra flesta biståndsbedömare är medvetna om de anhörigas tryck i olika frågor. Men det vi inte vet i vet är i vilken utsträckning biståndsbedömarna i realiteten faller undan för anhörigas påtryckning.
Jag säger nu inte att beslutet om insatserna skulle vara fel, jag säger bara att många insatser sannolikt kommer alltför tidigt, vilket faktiskt medför extra kostnader och att den gamle fråntas funktioner och förmågor som han eller hon egentligt har kvar. De anhörigas välvilja blir för brukaren passiviserande och kanske till och med kontraproduktivt för hälsan. Biståndsenheten vill inte gärna vidgå att man överhjälper, men frågar man utförandeenheterna får man en annan bild. Resurserna är snedfördelade. Jag vet inte vem som har rätt! Författaren av dessa ord har aldrig sett någon undersökning i detta ämne. Bäste läsare, känner du till någon publikation kan du väl tipsa om den.

Omsorg - Gode Männen saknar försäkring

Kan det vara möjligt att de Gode Männen saknar försäkring? Jo, så är det faktiskt i dagens moderna samhälle. Det måste väl ändå vara den sista grupp som arbetar utan någon form av grundläggande trygghet för sig själv och för sina huvudmän (=hjälptagarna)?

I korthet fungerar en god man som ställföreträdare och stöd åt den som inte kan ta hand om sig själv och sin egendom. Ofta handlar uppdraget om att betala räkningar, att bevaka att den hjälpbehövande får god vård och bra boendeform, att det söks bostadsbidrag mm.

De allra flesta gode männen får sitt arvode från kommun, liksom den reseersättning som man är berättigad till. Men en god man har inget som helst försäkringsskydd när han utför sitt uppdrag. Det finns inget skydd om det händer en olycka i samband besöksresor mm, det finns inget skydd om man råkar ut för skada i samband med besök hos "hjälptagaren" (=huvudmannen), det finns inget skydd om talan väcks mot den gode mannen av släktingar med flera. Det finns ingen skydd för "hjälptagaren" om den gode mannen missköter sitt uppdrag eller så. En god man står helt utan någon form av försäkringsskydd.

I dagens arbetsliv accepteras normalt inte sådana situationer. Inte ens i de ideellt arbetande människor i idrottsrörelsen saknar ett försäkringsskydd. Föreningarna har försäkringar för sina aktiva och ledare. Arrangören har normalt en försäkring tecknad hos Riksidrottsförbundet. Men när det gäller gode män verkar det inte vara så noga! En god man får reda sig själv.

Men varför är det så här? Jag vet inte, förmodligen ligger frågan och svaret i historien. Men där borde saken inte få ligga ostört. En annan förklaring kan vara att det handlar om samhällets svagaste som behöver hjälp. Den lätt nedlåtande attityd som samhället ibland visar upp mot de svaga som grupp, kan spilla över även på hjälparna, det vill säga de gode männen. Oavsett orsak kräver saken kräver saken en lösning, Nu.

Äldreomsorg – Vart tar omsorgstiden vägen

Varannan timme går förlorad inom äldreomsorgen. I Socialstyrelsens rapport ”Tid för vård och omsorg” (2008) redovisas att inte mer än 60 procent av den beviljade tiden för vård och omsorg verkligen utförs. De tjänster som utförs i minst utsträckning är sådana som skall ge omsorgen och vårdtagarens liv ett socialt innehåll. Och när SoS säger 60 % av den beviljade tiden betyder detta i praktiken att mindre än 50 % av personalens tid ges till de gamla. Det som ytterligare faller bort är personalens tid för utbildningar och möten mm. Alltså, av dagens åtta arbetstimmar används högst fyra timmar till uppgiften att ge vård och omsorg. Jag tror att detta är mycket sämre än vad de flesta väntar sig. En vanlig uppfattning är att 80 % av tiden går till de gamla. Men detta är inte med sanningen överensstämmande.

Men hur kan det vara så här? En förklaring är att personalen inte bryr sig om innehållet i de beviljade insatserna. Man tycker sig begripa bättre än biståndsbedömarna. En annan förklaring är att allt som har med vård och sjukvård har högre status än omsorgsinsatser. De senare blir lätt satta på undantag. Och en tredje är att vardagen tvingar personalen till omprioriteringar. Men tar tid från en vårdtagare för att den av olika anledningar behövs bättre hos någon annan. Den senare kan ha fallit eller gjort ner sig. Men tiden som ”stjäls” lämnas aldrig tillbaka! En fjärde förklaring kan vara den invecklade kedjan med politiska beslut, förvaltningschefer, avdelningschefer, biståndsbedömare, enhetschefer, till personalen som utför vård- och omsorgsuppdraget hos den äldre. Ingen har ett helhetsgrepp. En femte förklaring kan vara att all delegation från den legitimerade personalen inte åtföljs av någon beviljad tid. Uppgiften skall fixas ändå! En sjätte och icke oväsentlig förklaring är ett orationellt arbetssätt. Äldreomsorgen är en omogen bransch.

Men visst är rapporten en väckarklocka. Så slösaktigt får inte en skattefinansierad samhällsverksamhet arbeta. Men ledde rapporten till något annat än sura kommentarer? Till exempel sa Föreningen Sveriges socialchefer att rapporten var ett misslyckande. Och det kan man hålla med. Men det är inte socialstyrelsen som misslyckats utan just Sveriges socialchefer! De verkar inte kunna sköta jobbet. Nej, rapporten möttes med tystnad. Till och med från politiken. Besynnerligt!

Äldreomsorg - Vågar vi bli gamla?

Är det inte märkligt att vi i samhället har en underström som indikerar att väldigt många inte vågar bli gamla. Alltför många är rädda för att på gamla dar inte få den vård och omsorg som man kan komma att behöva. Visst är det väl konstigt att vi oroar oss?

Men varför oroar vi oss egentligen? Hämtar vi vår oro utifrån dagens situation eller tror vi av olika skäl att det framöver kommer att bli ännu sämre. Och vad får oss i så fall att tro detta?

Ja, jag vet inte, men nog blir vi alla påverkade av alla de skandaler som allt emellanåt uppstår inom äldreomsorgen. Skandaler som självklart drabbar någon enskild i första hand, men som också får en implikation långt utanför det enskilda boendet eller hemmet. Varje vårdskandal gör samhällsmedborgarna en aning otryggare för framtiden. Och det fordras bra många positiva reportage för att väga upp en skandal.

Dagens missförhållanden inom äldreomsorgen måste upp till ytan och sedan åtgärdas. Det är en politisk skyldighet. Politiken måste arbeta både förebyggande och avhjälpande. Uppstår det många misstag inom en äldreomsorg måste cheferna avlägsnas och en ny kultur byggas upp.

Men jag tror det det finns en faktor som gör oss än mer rädda för den framtida ålderdomen och det är den rådande och tilltagande individualismen. Vi misstror politikens förmåga att mera solidariskt ordna äldreomsogen och vi misstror vår egen förmåga att kunna ordna för oss när krafterna avtar. Den sistnämnda faktorn har förstås alltid funnits, men har balanserats av tron på politiken. Men när så tron på politikens förmåga också fallerar, ja då ligger rädslan blottlagd.

Huruvida man skall mistro framtiden eller ej, kan väl diskuteras. Men man kan nog inte påstå att någon del av politiken har målat upp en trovärdig bild av hur den framtida äldreomsorgen borde se ut. Politikerna duckar för dagens problem och är knäpp tysta när det gäller framtiden. Kommer det några ord över läpparna så handlar det om att äldreomsorgen är dyr! Men det ger ingen trygghet. Det viktiga för medborgarna är hur skall äldreomsorgen göras både bättre och billigare - och här saknas såväl analyser som visioner.

Funktionsnedsättning - Tillgängligheten för alla

Funktionshindrade riskerar att utestängas från vård och socialtjänst, sa socialstyrelse i pressmeddelande av 2010-05-06.

” Många socialkontor och vårdcentraler har så stora brister i tillgänglighet att personer med funktionsnedsättningar får svårt att söka vård och stöd. Människor riskerar i värsta fall att helt och hållet stängas ute.”

Nog blir man matt och dyster. Tänk att det fortfarande är på det här viset i samhället. Tänk på att det handlar om den offentliga verksamheten och betänk att det handlar om viktiga verksamheter för många personer med funktionsnedsättningar. Efter alla dessa år med särskilt inriktning på tillgänglighet för alla, är bristerna fortfarande jättestora. Man blir nästan ordlös. Men jag klämmer till med – Det är för bedrövligt.

Men än värre är att ovanstående pressmeddelande inte fick något större genomslag i media och så. Det liksom bara passerade. Och då kan man väl på goda grunder tro att problemen kommer bestå. Det minsta man kunde ha hoppats på, är att olika debatt- och insändarfora efterhand skulle varit fyllda med krav på åtgärder. Men icke. Den samlade handikapprörelsen är lika tyst som våra politiker på central och lokal nivå. Varför?

Det får man framöver sätta sitt hopp till att de lokala handikappråden tar tag i saken. Men som situationen ser ut i kommun och landsting är dessa samverkansorgan numera en perforerad kraft. På många ställen är råden avskaffade utan att vara ersatta av något annat. Men dock, där de finns borde åtgärder kunna initieras.

Ok, nu var jag lite ensidig! Trots allt anordnades tillgänglighetsmarschen den 29 maj 2010. En bra manifestation som fick stort genomslag i massmedia. Men sen? Ja, vad hände sen? Som vanligt ingenting! Vill man åstadkomma förändringar i samhället måste trycket vara större. Det fordras en genomtänkt strategi från den samlade handikapprörelsen. Och denna saknas idag.

Hjälpmedel - Vad är ett hjälpmedel?

Vad är ett tekniskt hjälpmedel? Det kan synas vara en enkel fråga att besvara. Men ack nej, så är inte fallet. Både kommun och landsting är huvudmän när det gäller att tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Gränsdragningen mellan dem båda skiljer från landsting till landsting, främst beroende på hur man en gång i tiden ”skatteväxlade” och hur dagens samarbetsformer ser ut.

Enlig lag är således kommunerna och landstingen skyldiga att tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Låter bra, men problemet är ingen kan definiera vad ett hjälpmedel är! Och inte heller vad hjälpmedlet får kosta den enskilde i form av egenavgifter med mera.

Hjälpmedelsinstitutet har som huvuduppdrag att pröva och lista bra hjälpmedel. Och så görs också. Men detta innebär inte att produkten är hjälpmedel i ditt landsting eller din kommun. Det är upp till landstingen och kommunen som huvudmän att själva bestämma vad som är ett hjälpmedel. Och det förstår var och en att sådan ordning leder till olikheter över landet – Ja, till och med stora olikheter. Enligt lag är landstingen och kommuner tvungna att erbjuda hjälpmedel till personer med funktionshinder. Problemet är som sagt att begreppet hjälpmedel inte är tillräckligt bestämt eller definierat. Huvudmännen kan anpassa både sin hjälpmedelsförteckning och kostnaderna för enskilde så att det mer passar budgeten än behoven.

En gång i tiden när skyldighetslagen infördes var alla ”överens” om vad ett hjälpmedel var. Det var i stort sett en rullstol i någon form. Sen fick vi rollatorerna. Men dagens situation är helt annorlunda. Det finns massor av produkter att tillgå. Därför är det är nog att dags att anpassa författningar så att de mera direkt beskriver vad ett hjälpmedel är eller vad det skall kompensera för. Dagens situation är rättsosäker!

Äldreomsorg - Sjuksköterskorna inom äldreomsorgen arbetar ålderdomligt

Jag har varit inne på temat tidigare. De kommunala sjuksköterskorna inom äldreomsorgen har ett gammaldags arbetssätt. Man jobbar som de landstingsanställda distriktssköterskorna gjorde för trettio år sedan. Trots att mängden patienter har ökat och att deras sjukdomsbild blivit alltmer komplicerad. De kommunala sjuksköterskorna kör runt till alla sina patienter utan någon form av prioritering eller arbetsplanering. Ja, tom utan arbetsledning. Varje sjuksköterska lever sitt eget liv.

Måhända arbetssättet är stimulerande, omväxlande och inrymmer en stor portion eget ansvar, men hälso- eller kostnadseffektivt är det inte! På de flesta arbetsplatser finns inte någon modell – varken som tanke eller nedtecknat – hur man skall arbeta för att ta det viktigaste först. Tänk om en akutavdelning skulle arbeta utan tanke på sjukdomarna. Man tog istället alla i tur ordning som de kom in. Så går det till inom äldreomsorgen på alltför många ställen. Sjuksköterskorna kör sina turer på gammal praxis! Ordet prioritering vill man inte ta i sin mun. Detta trots att hälso- och sjukvårdslagen säger att den som har största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde.

Idag är de medicinska åtgärderna så många att det fordras bedömningar av vikten. För trettio år sedan kunde man betrakta alla insatser som lika viktiga, men det går inte längre. Och när man inte gör bedömningar av insatserna låter inte konsekvenser vänta på sig. Många gamla far illa medan andra blir övervårdade. En annan aspekt är att de som jobbar på delegation, biträden och undersköterskor, inte får den handledning de har rätt till. Man tvingas att arbeta på gränsen till sin kompetens och understundom även över den. Den kommunala sjukvården är på tok för isolerad från den kunnig sjukvården inom landstingen.

Äldreomsorg - Nyckelförvaring i Hemtjänsten

För att kunna utföra sitt jobb har hemtjänsten nycklar till i stort sett alla vårdtagarna. Man kan säga att det är nära nog ett måste, att ha tillgång till nycklar. I vart fall för enskildes säkerhet. Men nyckelhanteringen är inte problemfri. Det är ett förvaringsproblem hos hemtjänsten och det kan under olyckliga omständigheter sätta vårdtagarens hemförsäkring delvis ur spel.

Idag tänkte jag fokusera på förvaringen som är ett problem, om än i avtagande. Numera finns det elektroniska nycklar eller nyckelskåp där personalen har enskilda koder för att öppna skåpet och där man i efterhand kan avläsa vilken nyckel som hämtas av vem och när. Dessa skåp är hyfsat säkra. Nycklar kommer inte så lätt på avvägar.

Men fortfarande finns det hemtjänstgrupper som inte har fått tillgång till dessa skåp. Man kan då ha allehanda system för nyckelförvaringarna. Jag tror inte det idag förekommer att nycklar förvaras i vanliga skåp. Även om hemtjänstlokalen i sig är låst. Däremot förekommer det att gamla säkerhetsskåp nyttjas, vilka öppnas och låses med en ”kassaskåpsnyckel”.

Och här har vi problemet. Många måste ha tillgång till vårdtagarnas nycklar dygnet runt! Vad gör man då i sämsta fall – Jo, man förvarar eller försöker gömma kassaskåpsnyckeln i hemtjänstlokalen. En sådan nyckel är dock lätt byte för en förslagen tjuv, även utan inside information. Och så blir många äldres lägenheter i stort sett öppna för tjuven. Man förstår att försäkringsbolagen sätter ner foten. Säkerhetsfrågorna inom äldreomsorgen har av tradition en alltför låg profil. Cheferna är ointresserade. På detta måste det bli ändring.

Äldreomsorg - Äldreboende kan bli för varma

Äldre lider rätt rejält när temperaturen blir för hög. Det kan inte vara rimligt att äldre person får flytta från en sval lägenhet i eget boende till ett bastuliknande rum på ett äldreboende. Äldre personer har sämre förmåga att stå ut med höga temperaturer. Särskilt om man har kärlkramp, hjärtsvikt eller på att sätt har nedsatt blodcirkulation. Men tar vi hänsyn till detta i våra äldreboenden? Knappast! Omsorgerna tilldelar utan djupare tanke den svagaste person ett rum i söder eller västerläge. Och nästan aldrig finns det markiser eller annat solskydd. Det kan bli uppåt 40 grader varmt i rummen. Sådana temperaturer är svåra för en ung och frisk människa och direkt farliga för en äldre.

Nästan varje sommar överraskas vi av att det blir för varmt på de särskilda boendena, men aldrig gör vi något åt saken. Det är nu dags att socialstyrelsen tar upp frågan på allvar och tydligt uttala huvudmännens skyldighet att hålla rimliga temperaturer i bostäderna. Dels i det befintliga beståndet av äldreboenden, dels framför allt vid nybyggen.

Hur man skall lösa problemet är en byggandsteknisk fråga, som sannolikt är fullt tekniskt genomförbar. Inte utan kostnad förstås, men väl med acceptabelt resultat i slutändan. SoS måste få ändan ur vagnen och göra någonting nu!

Omsorg - Låt pensionärerna få åka gratis i kollektivtrafiken

I många länder såsom England, Ungern med flera åker pensionärerna gratis på stadsbussar och spårvagnar. Tänk om vi kunde ha en så fin ordning i Sverige också. Med stora vinster för miljön, de äldre hälsa, olycksstatistiken och färdtjänstbudgeten! Eller ännu bättre tänk om alla pensionärer kunde få åka gratis i all kollektivtrafik.

För ett antal år sedan var frågan uppe till livlig debatt. Men nu verkar den vara närmast stendöd. Inget parti eller handikapporganisation visar något intresse. Möjligtvis kan man ibland se och annan insändare. Synd att intresset är så svagt. För det finns nog ingen fråga eller snarare lösning som har så många positiva effekter som denna.

Låt som en inledning, pensionärer och personer med funktionsnedsättningar få åka billigare och helst gratis när det är lågtrafik. Till gagn för alla. Pensionärerna med flera blir glada. Hälsan bättre. Sjukhuskostnaderna minskar. Kollektivtrafiken får ett bättre utnyttjande. Och belastningen på miljön minskar. Samhället får lägre färdtjänstkostnader. Det finns bara vinnare. Vågar man hoppas på en framtida svängning av intresset?

Äldreomsorg - Vikarier inom äldrevården - En reflexion

En av mina tidigare omsorgschefer hade aldrig problem att ordna vikarier för den ordinarie vårdpersonalen inför sommaren och så. Många andra chefer hade allt emellanåt svårigheter att hitta personal och framförallt lämplig personal. En dag beslöt jag mig för att fråga den ”unika” chefen hur hon bar sig åt. Inga problem sa hon – Jag är bara vänlig och tänker utifrån vikariernas utgångspunkt.

När vikariaten börjar ebba ut i slutet på sommaren samlar jag alla och berättar vilket bra jobb de har gjort. Tackar och berömmer. Därefter bjuder jag in var och en till samtal under hösten. Till jul skickar jag en julhälsning. Sen är alla också alltid välkomna att höra av sig om de villa hoppa in och jobba under ”terminerna”. I januari tar förnyad kontakt med var och en, och inbjuder till samtal inför sommaren. De får gärna ta med sig en lämplig kompis också! Strax innan sommaren samlar jag alla och berättar om nyheterna som hänt på vår arbetsplats och vad nytt som i övrigt gäller. Ja, jag bjuder på kaffe och fika också när vi ses. Och det viktigaste av allt är att vikarierna får tillfälle att fråga och undra utan att känna sig dumma.

Men kanske den verkliga förklaringen låg i omsorgschefens personlighet. Hon var en varm och mjuk människa. Men jag tror ändå det ligger en hel del värde i hennes arbetssätt! För vikarieproblem hade hon aldrig.

Funktionsnedsättning - Jordemodern och funktionsnedsättningar

Satt och bläddrade lite i Jordemodern, nr 4, 2010, som denna gång hade temat Funktionsnedsättning. Jordemodern är Svenska Barnmorskeförbundets tidskrift. I tidskriften finns ett knappt tiotal artiklar som från olika utgångspunkter behandlar födande och funktionsnedsättning. Det kan handla om att få barn med funktionsnedsättning eller att som förälder med funktionsnedsättning få barn.

Det som slog mig när jag läste artiklarna var hur lite den allmänna handikappolitiken och handikappsamtalen handlar om dessa frågor. Det verkar finnas en nästan total tystnad i frågan. Om nu min iakttagelse är korrekt – vad beror tystnaden av - okunskap, ovilja eller rädsla eller något annat? Kanske det är en könsfråga. Och varför är alla handikappförbunden så tysta? Ja, frågorna är många. Och inte har jag några svar. Men kanske det finns någon i läsekretsen som kan bidra med kunskap. Varför behandlas inte födande och funktionsnedsättningar mer?

Äldreomsorg - Radioprogrammet Da Capo

Idag blir det en kort reflexion om radioprogrammet Da Capos i P4. I Da Capo serveras svensk underhållning från ”gamla” tider före 1960. Programledare är Anders Eldeman som väljer musik med mera från grammofon, revy, film och operett. Sändningstider är söndag kl 21 – 22 med repris påföljande lördag 06.00 – 07.00.

Da Capo är ett jättebra och uppskattat program, och som förstås har många äldre lyssnare. Men min fundering gäller inte innehåll utan sändningstiderna. Har programmakaren aldrig satt sin fot på ett äldreboende? Eller besökt en äldre person (med hemtjänst) i hemmet? Många potentiella lyssnare sover gott kl. 21.00 på kvällen eller i vart fall är på väg att lägga sig. Och en repris supertidigt en lördagsmorgon är inte heller någon kioskvältare. Nej, lite större respekt för lyssnarna får man hoppas på framöver. Lägg åtminstone den ordinarie sändningen kl. 20.00 och reprisen kl. 08.00. Vågar man tro på en framtida ändring?

Äldreomsorg - Att flytta till särskilt boende

Det är känslomässigt svårt att flytta från sitt eget hem till ett särskilt boende. Det är alltid svårt, även när behov och insikt är tydligt både för brukaren och för dess anhöriga. De är svårt för en flytt sätter fingret på livets gång, och ett uppbrott får oss alltid att tänka såväl framåt som bakåt. Det är med andra ord en stor existentiell utmaning och lämna sitt hem, en utmaning som väcker, ja river upp känslor.

De flesta kommuner har någon form av folder eller info som berättar hur det går till att flytta till ett särskilt boende. Foldrarna är bra och välskrivna, men de skildrar det formella. Och berör inte det existentiella. Och det är väl kanske bra. För det är ingen lätt uppgift att i en folder föra en dialog med läsare omkring så svåra frågor. Det blir lätt taffligt och opersonligt

Helt plötsligt ät livet ändligt. Att generation följer på generation, tiderna förändras, att vi åldras och en dag skall dö är svårt att omfamna känslomässigt. Det kan kännas som ett personligt nederlag för brukaren att behöva flytta till ett äldreboende, och som ett misslyckande för de anhöriga. Och det uppstår mycket skuld och skamkänslor. Här måste det personliga samtalet komma in. Det behövs ibland, för att inte säga ofta, någon att tala med.

Idag är många äldreomsorger dåligt rustade för att ta hand om den gamles och de anhörigas samtalsbehov. Det finns ingen personal som man på ett adekvat sätt kan tala med under förberedelseprocessen, vid flytten och när den nya vardagen söker sin bekräftelse. I sin tekniska design är inte äldreomsorgen utformad för denna fråga, och personalen är inte heller tränade för samtal. Som biståndshandläggare kan man se den gamle som ett objekt och utifrån en schablon bedöma behov.

Som samtalspartner måste man vara lyssnande och se såväl den gamle som de anhöriga som levande subjekt som vill och behöver tala utifrån sina villkor. En bra samtalspartner möter den gamle och de anhöriga som medmänniskor och ser bortom formaliteter, schabloner och etiketter. Inom detta samtalsområde har kommunerna ett stort förbättringsutrymme att ta tag i.

Funktionsnedsättning - Det är inte lätt vara brukare med funktionsnedsättning.

Det är inte lätt att ha en funktionsnedsättning och vara beroende av samhällets stöd och hjälp. Oftast är det många, för att inte säga alltför många instanser, som är inblandade såsom försäkringskassan, kommunens bostadsanpassning, kommunens handikappsida, kommunens sjukvård, landstingets sjukvård, kommunens hjälpmedelsverksamhet, landstingets hjälpmedelsverksamhet, landstingets arbetsterapi och många, många fler.

Inte sällan måste en brukare ha en frekvent kontakt med långt mer än tjugo personer och ingen har ett samordningsansvar eller samordningsvilja. För varje aktör är brukaren ett objekt som man skall hjälpa utifrån sin strimla av verkligheten. Den verklighet som ligger mellan strimlorna har eller tar ingen ansvar för. Det kallas professionalisering, dvs var och en ser till sitt.

Det professionella förhållningssättet är en strävan att i yrkesutövandet styras av det som både på kort och på lång sikt är till nytta för den hjälpsökande. Det innebär också att visa respekt, intresse, medmänsklighet, empati och ha gott ett bemötande. Men det innebär inte att se till helheten och att olika åtgärder skall gagna varandra och inte motverka varandra. Mycken ansvarsflykt kan också gömmas bakom viljan att främja brukarens självständighet.

Ju fler kocka, ju sämre soppa. Katten vet om inte detta är fallet när det gäller samhällets alla stödresurser till personer med funktionsnedsättning. De olika instanserna har ibland inte en susning om varandras existens. Floran av hjälpinstanser är så stor att ingen i praktiken kan överblicka den. Verkligheten borde stämma till eftertanke. Bedrivs stödet till personer med funktionsnedsättningar på rätt sätt? Är det inte dags för en förutsättningslös översyn.

Jo, sannolikt, men den kommer nog aldrig till stånd. Hjälp- och stödverksamheten har blivit en storindustri som sysselsätter många personer och som kommit att bli en allt viktigare del i vår samhällsekonomi. Ja, så viktig att dess existens inte främst motiveras från handikappolitiska utgångspunkter utan från samhällsekonomiska resonemang. Människan med funktionsnedsättningen har blivit bakgrundsfigur och den anställde har blivit frontfigur. Det borde vara tvärtom. Förlåt en fråga - men varför och hur kunde det bli det så här?

Hjälpmedel - Slå ihop bostadsanpassningen och hjälpmedelsverksamheten

Handikappolitiken är väl inte det område som våra förtroendevalda ägnar mest uppmärksamhet åt just nu. Ja, egentligen har intresset varit kylslaget i över ett decennium. Utvecklingen har på sitt sätt gått i stå. Och det är naturigtvis inte bra! Det som diskuteras är ekonomin. Och den är ansträngd!

Tekniska hjälpmedel och Bidrag till bostadsanpassning kan göra att äldre personer kan bo kvar i eget boende betydligt längre än annars. Det visar det underlag som togs fram av Hjälpmedelsinstitutet under 2009. Andelen äldre ökar framöver, och detta innebär kostnadsökningar. Erfarenheten talar också för att det särskilda boendet är en mycket dyrare lösning, än när den äldre kan bo kvar i sin lägenhet. Självklart kommer en del äldre att bo på särskilt boende, men många personer kan också bo kvar längre hemma med hjälpmedel och bostadsanpassning. Att satsa på bidrag för bostadsanpassning och hjälpmedel för äldre är en kostnad, men en utgift som i verkligheten kan spara miljontals kronor per kommun.

Idag har vi oftast en kommunal hjälpmedelsverksamhet, en landstingskommunal hjälpmedelsverksamhet och en kommunal bostadsanpassningsverksamhet. Och mellan dem råder det många gånger mer revirbevakande än samarbete. Jag tror inte man behöver tänka långt förrän man inser att näraliggande verksamheter som jobbar med samma målgrupp bör samordnas. Inte minst för att vinna i både effektivitet och ekonomi. Vi vet att det står kostnadsökningar framför oss inom äldreområdet och därför måste allt göras för att bättra på organisationseffektiviteten till gagn för brukarna och till fördel för ekonomin. Till exempel kan resurser växlas från administration till produktion. Och därmed dämpa det kostnadsökning, som av allt döma står framför oss. Jag tror det skall vara möjligt att kunna göra en 25% besparing på personal- och lokalkostnaderna vid en samordning av de tre nämnda verksamheterna. Och därutöver få ut en större yttre effektivitet, det vill säga en större reell verksamhet till glädje för brukarna. Och denna besparing är inte bara beräkningsmässig, utan den är verklig!

Äldreomsorg - Rätten till heltid

Inom omsorgerna är rätten till heltid en het fråga. Från personalen, men också från facket, kommer kravet på att alla skall ha rätt till full sysselsättning. Och det kan man väl hålla med om.

Problemet inom t.ex. äldreomsorgen är att behovet av insatser inte är jämnt fördelat över dagen (eller ens natten). På förmiddagarna är det mest att göra och efter lunch minst. Förr löste man det med delade pass, dvs man la scheman så att det uppstod en ledighet mellan tex. kl. 13.00 – 15.30. Denna lösning mönstrades efterhand ut och successivt har vi istället kommit att få tjänstgöringsgrader som ligger mellan 50-75%. Deltidstjänster kom att bli lösningen på det ojämna behovet. En olycklig utveckling!

Och det är klart att deltidstjänster eller delade pass inte är några bra lösningar på reellt problem. På de senare åren har man istället kommit ett nytt sätt att hantera problematiken. Man skapar tjänster med full sysselsättning, men man schemalägger bara tjänsten till 75%. Resten av tiden är s.k. flytande och måste arbetas av när och där behov uppstår vid sjukdom, ledighet etc.

Och det är väl inte så tokigt om bara man inte hade lagt ansvaret att fylla upp de 25% på den enskilde. Jag lovar att inom äldreomsorgen idag är detta förhållande en stor sjukdomsalstrande faktor. Personalen fått hoppa runt på sin flytande tid vilket upplevs som negativt. Undersköterskor och biträden blir sjuka av stressen det innebär att ständigt jaga tid och inte veta om man denna månad kommer att lyckas få ihop tillräckligt många timmar. Denna verklighet är närmast bisarr.

Var på arbetsmarknaden, förutom inom omsorgerna, har vi ett sådant omänskligt system? Jag skulle vilja se ett sådant motsvarande system på kommunernas centrala administration. Det skulle förstås inte fungera. Centralbyråkraterna skulle bryta ihop inom någon månad. Men inom omsorgerna tros det fungera. Detta trots att systemet systematiskt leder till brott mot arbetstidslagarna mm. Personalen jobbar ibland långt mer än man får på ett dygn eller vecka och ofta utan nödvändig vila eller raster.

Skall man ha denna typ av lösningar skall det vara arbetsgivarens skyldighet att lösa sysselsättningen på den flytande tiden. Och gällande lagar och regler på arbetsmarknaden får självklart inte sättas ur spel. Och jag lovar att det fungerar om arbetsgivaren avsätter resurser som sköter och matchar uppkomna vikariat mot personalens flytande tid. Problemet är på intet sätt olösligt. Tvärtom!

Varför tar jag nu upp detta. Jag brukar ju försöka hålla mig till brukarperspektivet. Jo, därför att Rätten till heltid – fel utformad – leder till en sämre arbetsmiljö och därmed till osäkrare vård. Antalet felhandlingar ökar när personalen är stressad. Och särskilt tokigt blir det när personalen stressas av ett felaktigt system, som det går att göra något åt!

Äldreomsorg - Bära hem sand till katten

Sonja har sedan några år daglig hemtjänst. I biståndsbeslutet har hon beviljats hjälp med bland annat inköpen. Allt fungerar väl – Sonja är nöjd med hemtjänsten och vice versa. Men det finns ett litet problem – Katten Lisa. Om det inte vore för katten, eller rättare sagt för kattsandens skull, hade allt varit frid och fröjd.

Katten Lisa är en tioårig dam som levt hela sitt som innekatt och hon betyder ofantligt mycket för Sonja. Det finns en mycket nära och stärkande relation mellan Sonja och Lisa. Och det flesta är nog idag överens om att husdjur ger äldre en möjlighet till god livskvalitet och förutsättningar för god hälsa. Som sagt, det egentliga problemet är inte katten utan sanden. Inte att dagligen sköta sanden eller byta den. Det gör Sonja själv. Och det finns absolut inte kattsand över hela lägenheten. Nej, problemet ligger i att köpa sanden eller snarare att bära hem sanden.

Sonja har ett biståndsbeslut på inköp, inklusive förnödenheter till katten. Så från denna utgångspunkt är läget solklart. Det egentliga problemet är att hemtjänstpersonalen vägrar bära de tio kilo tunga sandpåsarna från affären till bostaden på tredje plan. Och jag förstår dem. Hemtjänstjobbet är i många delar tungt och varje ytterligare belastning ökar risken för framtida yrkesskador. Men Sonja vill ha sin katt och personalen vill inte fullt ut hjälpa till - en svår situation!

Men måste man göra detta till ett stort problem? Kan inte kommunen respektera både Sonja och hemtjänstpersonalen och söka finna en lösning. Är det egentligen inte så att det i verkligheten är kommunen och cheferna som är problemet, när man inte kan eller vill finna en lösning på ett ganska simpelt problem?

Syftet med denna kortare betraktelse är inte att visa på lösningen utan på att små problem uppstår överallt och de förstås är till för att lösas. Innan de blir till stora problem. Men det är klart – någon hint om möjliga lösningar vill jag ge. Be räddningstjänsten bära upp sanden en gång i månaden. Eller anlita något vaktbolag. Eller dela upp storförpackningen i mindre enheter. Eller skaffa teknisk utrustning så att två personer enkelt kan bära upp säcken. Eller slut avtal med affären om hemtransport av säcken. Eller … Skaran av möjliga lösningar är stor om cheferna bara anstränger sig! Problem är alltid till för att lösas. Och lösningar finns!

Äldreomsorg - Sommarvikarierna garanterar kvalitet

Det är väl bra konstigt att i vår genomorganiserade omsorgsvärld är det vikarierna som kommit att bli de som garanterar kvaliteten i verksamheten. Vi har internkontrollprogram, MASar, länsstyrelser, socialstyrelsen, JO och JK och mycket, mycket mer. Men vem är det som står upp för brukarna och kvaliteten inom äldreomsorgen – Jo, sommarvikarierna. De säger ifrån och de avslöjar. Varje sommar får vi uppleva hur olika missförhållanden kommer i dagern. Och vikarierna räds varken chefer eller någon annan. All heder åt dessa kloka och ansvarstagande personer.

Varje år upprepas samma händelse. En sommarvikarie upptäcker felaktigheter och förhållanden som inte är så bra, ja ibland kan förhållandena som till och med kan vara skadliga för brukarna. Vikarierna försöker då föra samtal med personalen, som visserligen ser, men som av olika anledningar inte vill agera eller anser sig ha med saken att göra. Inte heller chefen bryr sig. Han/hon lyssnar visserligen men gör i praktiken ingenting. Vikarien ser ett allvarligt problem, men kan inte, trots sina ansträngningar, internt göra något åt saken.

Vad gör en vikarie då? Jo, oftast väntar man till vikariatet är slut och tar saken med sig till skolan eller så, och luftar företeelse där. Situationen blir bättre för vikarien men inte för brukarna. Skolan vill av olika anledningar normalt inte stöta sig med arbetsgivaren.

Andra vikarier tar tjuren vid hornen och anmäler till någon myndighet. Nu är ärendet inne i grottekvarnen och när det gäller resultatet kan man inte vara säker. Problemet kan lätt trollas bort. I bästa fall tar tillsynsmyndigheten tag i anmälan på ett godtagbart sätt, utreder, analyserar och kritiserar. Men det är inte alltför ofta detta sker. Normalt skrivs ärendet av.

Men en av de allra bästa vägarna vid missförhållande är faktiskt att gå till media och slå larm. Dessa är nästan alltid beredda att ge offentlighet vid otillfredsställande vård. Och publiceringen leder ofelbart till direkta åtgärder på den berörda arbetsplatsen.

Så bästa vikarie, upptäcker du missförhållanden inom omsorgerna – så gör en lex Sarah-anmälan. Men det bästa du kan göra är att kontakta medierna. Publicering väcker både vårdgivare och tillsynsmyndigheterna på det snabbaste sättet. Du är den bästa kvalitetsindikatorn i vården!

Omsorg – Kort om Personalfester

Idag skall jag försöka bli kort och i all enkelhet visa på skillnaden mellan orden och verkligheten och ta personalfetsen som utgångspunkt för detta.

Inom omsorgerna är alla överens att vi skall tänka på andra och varandra och visa omtanke och hänsyn. Det gäller mot brukarna och det i personalgruppen. Och budskapet upprepas som ett mantra i de mest skilda sammanhang. Men hur är verkligheten?

Tänk nu tanken att vi nu skall ha en personalfest av något slag. Företaget bjuder. Men som det ofta är i människonära yrken, kan inte alla var med – några måste faktiskt jobba. Och då tycker man att självklarheten bjuder att man som chef försöker ordna dels en bra personalfest, men också försöker göra något extra för dem som måste arbeta. Men har chefen inlevelseförmågan att känna hur det känns att arbeta när alla andra är på fest? Och sker det ofta att chefen också ordnar lite extra arbetande personal? Svaret på de båda frågorna är nej. De som jobbar blir alltför ofta utan delaktighet eller annan form av uppskattning. Skulle det vara en julfest kan man till och med bli utan en julklapp.

Men då kan man säga – Ja, men det här med att jobba när andra är på personalfest drabbar ju alla för eller senare. Men se det gör det inte. Vissa medarbetare synes ha en vidunderlig tur att slippa att arbeta, medan andra drabbas av arbete år efter år.

Då kan man tänka OK, det är kanske så, men vad gör det! Vi är på jobbet för brukarna. Och de drabbas ju inte i alla fall. Nja, det är väl kanske inte helt sant. För om vi så lätt kan åsidosätta en relationsfaktor i personalgruppen, hur enkelt är det då inte att även göra det mot brukarna. Det plägar vara bäst att först sopa framför egen dörr om man vill förhindra misskötsel, mobbning och diskriminering i ett vidare perspektiv. Chefens förmåga eller oförmåga till omtanke blir normsättande i arbetsgrupperna och då kan arbetskulturen i sämsta fall börja glida i utförsbacken. Och så har vi läge för översitteri och vanvård.

Äldreomsorg - Hemtjänsten måste back to basic

En gång i tiden hade vi hemsamariter som hjälpte ”de gamla” med de vardagssysslor som man själv inte längre klarade av. Och sysslorna handlade främst om matlagning, handling och städning. Det var uppdraget. Och det fungerade bra. Hälsan skötte sjukvården. Och det fungerade bra.

Så småningom kom de generella omsorgsinsatserna att ersättas med biståndsbedömda uppgifter som successivt blev resursstyrda. Alltmer skulle trängas in under i stort sett oförändrade resurser. Idag kan vi se konsekvenserna – Vi har en evig resursdiskussion. Alla som verkar inom hemtjänsten säger - vi hinner inte med! Och det gör man inte heller. Skall ekvationen gå ihop måste den justeras till sitt innehåll. Personalen tvingas i vardagen fuska med insatserna.

I dagens hemtjänst måste vi tänka om och tillämpa någon form av bra reduktionism. Och det enklaste och sannolikt bästa är då att gå tillbaka till starten. Låt hemtjänsten sköta matlagning, handling och städning. Och låt en hälsoenhet sköta sjukvården. Det som därutöver behövs i form av promenader, social samvaro med mera får bli uppgifter för frivilligverksamheten, som det en gång var!

När jag ändå tankemässigt bygger om hemtjänsten vill jag också passa på att slå ett slag för en ny form av hälsoenhet som knuts till vårdcentralen. Personalresurserna är läkare med kunskap inom geriatrik samt en ny form av hälsosköterskor som har delar av sin utbildning hämtad från dagens utbildningar till sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut, men med inriktning på äldrefrågor.

En sån här konstruktion med fokuserad hemtjänst, bättre hälsovård och en mer accepterad frivilligverksamhet, Ja det vore något slagkraftigt, som dessutom skulle bli bra mycket bättre och billigare än dagens system.

Funktionsnedsättning - Alla måste få plats i arbetslivet

Många personer med funktionsnedsättningar står år efter år utanför arbetsmarknaden. Med allt vad detta för mig sig av negativ inverkan på liv och hälsa. De allra flesta vill arbeta bara man finge en chans. Trots samhällets alla löften och ansträngningar vill inte situationen ändra sig. Det är svårt att få ett jobb om man har en funktionsnedsättning. Och man kan inte påstå att de lokala arbetsförmedlingarna har varit framgångsrika i sina försök att ordna jobb eller praktikplatser. Resultaten verkar vara lika nedslående överallt.

Och det dåliga resultatet beror väl främst av den inställning som råder hos arbetsgivarna, men även på inställningen hos arbetsförmedlingarna. Det är mest ord och lite handling. Om samhället inte vill ändra på situationen via lagstiftningsvägen, så får man väl försöka ändra på attityder och inställningar. Och som alltid sker detta bäst genom den allmänna debatten. För syns och hörs inte frågan i samhället, så finns den inte. Och allra minst finns den hos arbetsgivarna. Och det är synd – för som nu är går arbetsgivarna miste om den mycket goda kompetensen som personer medfunktionsnedsättning har ur olika aspekter.

Jag tycker att arbetsförmedlingen centralt skall ta upp överläggningar med branschorganisationerna och några större företag i syfte att ändra på nuvarande låsta läge. Företagen måste låta veta att inte bara se hindren, utan att främst se möjligheterna från olika utgångspunkter. Även företagen har ett samhällsansvar. Utöver att sprida kunskap bör målet också vara att sluta avtal som innebär att företagen åtar sig att anställa personer med funktionsnedsättning.

Utöver detta tillkommer det de politiska partierna att ständig lyfta fram olika delar av handikappolitiken såsom frågan om allas rätt till anställning. Självklart går det inte att tala bort ett problem. Men utan belysning i offentligheten är sysselsättningen för personer med funktionsnedsättning en ickefråga. Handlingen måste arbetsgivarna stå för. Och där kan vissa stora och kända företag bli föregångare till glädje för sig själv, men framförallt till glädje för den goda saken. Om och när vissa stora och välkända företag ändrar sin hållning får det spridningseffekter som inte låter vänta på sig.

Äldreomsorg – Här det är roligt att jobba

Barnomsorgen och Äldreomsorgen är i sin moderna utformning av ungefär samma tidsålder. Möjligtvis kan man säga att äldreomsorgen började utvecklas på mitten av nittonhundrafemtiotalet och barnomsorgen fem år senare. Men i stort sett är de i samma ålder. Men där upphör likheterna. Medan barnomsorgen har utvecklats till en näring som står på egna och stabila ben, så har äldreomsorgen fortfarande något diffust och vacklande över sig. Den ständiga tvistefrågan är om äldreomsorg är omsorg eller vård. Kommer bränslet och kunskapen från socialhögskolorna eller från vårdhögskolorna. Ytterst handlar det om en maktfråga på olika plan.

Själv tycker jag frågan är ointressant. Äldreomsorg är något eget. Om vi för en kort stund åter tittar på barnomsorgen så har den en sammanbindande faktor nämligen pedagogiken. Kort sagt, förskolan skall vara pedagogiskt bra för våra barn nu och i framtiden. Men kan vi hitta en sådan gyllene beståndsdel inom äldreomsorgen. Nej, det blir svårt. Efter över ett halvsekel har vi ännu inte lyckats formulera ett motsvarande talande begrepp. Istället används en uppsjö av ord för att beskriva det vi inte vet. Och självklart blir innehållet därefter. Man önskar man kunde säga - Äldreomsorgen skall vara (ett ord motsvarande pedagogiskt) bra för våra äldre nu och i framtiden. Ordet som saknas skall bland annat inrymma både geriatrik och gerontologi. Men det kanske bara är jag som inte känner till ett bra ord. Kanske någon läsare vet bättre?

Att jag tycker äldreomsorgen är något eget kommer från vardagen. Insikten kommer från allt det fina arbete som den nära personalen dagligen utför. Vardagen har lärt mig se äldreomsorgen som en egen och självständig verksamhet. Efter några år inom äldreomsorgen utvecklar personalen en egen hållning till sitt arbete. Detta oavsett om man är socionom, sjuksköterska, undersköterska, arbetsterapeut, eller sjukgymnast. Man tillägnar sig en hållning och ett arbetssätt som är mera sociologiskt än patientbetonat. Man lär sig att kommunicera med äldre och att respondera på ett klokt sätt.

Inom förskolan är förskollärarna navet i systemet. Någon sådan personalkategori har vi inte inom äldreomsorgen. Kanske det är så enkelt att äldreomsorgen inte hittar sin form förrän vi får en personalkategori som är särskilt inriktad på äldreomsorgen. För knappast någon av yrkesutövarna i dagens äldreomsorg har just äldre som huvudutbildningsområde. Äldrevård och äldreomsorg är överlag en liten del i alla utbildningar.

Hur vi än vrider och vänder på saken är det roligt att jobba inom äldreomsorgen. Det kan tidvis vara tungt både fysiskt och psykiskt. Men det finns knappast något yrke som ger så mycket tillbaka som att få jobba med äldre. Och när det gäller tyngden är det en arbetsgivarfråga att minska och eliminera denna. Jag vet att det går! Fram med blåslampan. I övrigt är det dags för både arbetsgivarna och facken att mejsla fram ett tydligare och begripligare innehåll i äldreomsorgen. Vad står äldreomsorgen för? Och hur skall utbildningen se ut?

Äldreomsorg - Husdjur på äldreboenden?

Det här med husdjur på äldreboenden är fråga som det är svårt att förhålla sig till på ett enkelt sätt. Det är svårt att ha en entydig uppfattning. Själv vacklar för att inte säga velar jag i frågan. Kan inte bestämma mig för en hållning åt något håll. Är jag för eller mot? Ja, jag vet inte. Och inte har jag heller stött på någon bra och enkel uppfattning som skulle kunna hjälpa mig ur mitt indolenta läge.

Att det finns många fördelar med husdjur på äldreboendena är jag övertygad om. Men det finns också förhållanden som talat mot. Frågan är snarast – kan man bejaka fördelarna och bemästra nackdelarna och i så fall hur? Och på detta har jag inget svar.

Husdjur och äldre människor synes vara en bra friskbefrämjande kombination med dokumenterad hälsonytta. Djuren ger värme, sysselsättning, minnen, tröst, gemenskap med mera. Djuren ger därför liv och innehåll åt vardagen. Det gäller både ifråga om boenden med fysiska eller psykiska krämpor. Samhörigheten mellan den boende, personal och anhöriga stärks. Det finns något förenande att tala om i vardagen.

Men husdjur och människor är inte alltid en bra kombination. Det finns formella och hygieniska aspekter att beakta och många människor, unga som gamla, är allergiska mot pälsdjur. Djuren skall motioneras och någon skall ha det formella ansvaret att sörja för deras uppehälle.

På äldreboendena kan det finnas husdjur av (minst) fyra olika typer anledningar såsom när den enskilde vid inflyttning medför eget husdjur, när personal tar med sina husdjur som sällskapsdjur, när djur assisterar vid vård- och omsorgsinsatser eller när boendena skaffar egna husdjur. Traditionellt har bara assisterande djur accepterats på boendena. I övrigt har husdjuren varit i det närmaste bannlysta. Och detta har lett till svåra för att inte säga traumatiska separationer när den gamle inte fått ta med sig sitt husdjur till det nya boende, utan måste skiljas från sin högt avhållna kamrat.

Ibland har jag varit inne på tanken att djuracceptans skulle kunna vara en profilfråga för något boende och då skulle man från start sörja för att nackdelarna behärskas. De som jobbar eller flyttar dit måste tolerera och gilla djur. Men på något sätt skapas en onödig segregation i samhället. Tänk om en sådan lösning skulle tillämpas för övrigt i samhället. Bankkontor som accepterar djur - Likaså skattekontor, bibliotek eller systembolag. Känns inte riktigt OK. Nej, som sagt jag vet inte råd i denna fråga. Känner mig bara vilsen. Kanske det finns någon läsare som kan tillföra kunskap som lättar upp dimman!

Äldreomsorg - Den inre miljön i våra äldreboenden kan vara dålig

Bäste läsare, har du någon gång besökt ett äldreboende? Hur var ditt intryck? Frågan är berättigad och det hände sig, på den tiden när jag jobbade aktivt med äldrevården, att jag ställde frågan till skolklasser, som kom på studiebesök. Att jag oftast frågade skolklasser berodde på att av dem fick man ärliga svar.

Det vanligaste svaret var äckligt – det luktar kiss. Ett annat vanligt svar var – Patienterna skriker så mycket. Eller – Det är så tyst och passivt. Eller – Man ser ingen personal. Det finns ingen hemkänsla. Men det förekom också svar som att det luktar gott av mat. Dom är så söta där dom sitter i sina stolar. Måste dom alltid sitta inne?

Och man är tvungen att ge eleverna rätt – Det finns mycket att göra åt den inre miljön på många särskilda boenden, och den går att förbättra. Men då måste ”personalen” bestämma sig för och vilja skapa en bättre inre miljö och målmedvetet arbeta för detsamma. Förbättringsexempel kan vara att inte byta en bajsad blöja med lägenhetsdörren öppen. Man luftar också ordentligt när man bytt blöjan. Allmänt byter man blöjor oftare och väntar inte till de är helt genomblöta. Man har dörren stängd till skrikiga patienter. Man arrangerar ljudfällor för att dämpa ljudspridningen. Man bestämmer sig för att ha personal på varje våningsplan, där så är möjligt. Man bestämmer sig för att anlita Röda Korset m.fl. organisationer för att ha aktiviteter i dagrummen. Och sist men inte minst man anstränger sig för att skapa en hemmiljökänsla.

Det är bara för ”personalen” att göra en lista på allt man vill förbättra och vilka åtgärder som skall vidtas. Mycket kan göras utan att det kostar en enda krona. Inget gör sig självt, men mycket kan göras och det kan allt bli en bättre innemiljö till gagn för de boende och deras besökare. Man kan också ta hjälp utifrån för att få tips och hjälp. Det är lätt att bli hemmablind och inte se möjligheterna. Många särskilda boenden har sina rötter i gamla institutioner och arvet lever kvar på alltför många ställen. Bara man kommer innanför dörren känner man den främmande, karga och opersonliga miljön med sin lysrörsarkitektur. Men det finns inga ursäkter för att inte försöka göra miljön bättre. Det gäller bara att börja!

Äldreomsorg – Goda måltider kräver annan organisation

Jag har i mina inlägg till och från tagit upp matfrågan inom äldreomsorgen. Det låter hemskt men är en realitet – Många äldre svälter och några svälter faktiskt ihjäl. Det är som om äldreomsorgen inte riktigt förstår hur viktig matfrågan är för våra äldre. Man tror att gamla äter och har matbehov som yngre personer. Men så är det inte.

För en gammal människa är maten en mycket central del av livet. Man vill ha mat man tycker om och som man känner igen. Man vill äta ofta, men med mindre portioner. Och man vill ha tid för att kunna äta utan jäkt. Det är således önskvärt att gamla människor skall äta fyra gånger per dag minst, varav två lagade mål. Vissa äldre vill gärna också äta en nattmacka eller ett glas juice eller saft. Då sover man dessutom bättre och med mindre sömnmedel.

Egentligen tror jag att alla inom äldreomsorgen känner till det ovanstående, men kunskapen passar liksom inte in arbetsscheman och arbetsformerna. För att anpassa verkligheten till organisationskraven så väljer äldreomsorgen att tolka de gamlas behov på ett annat sätt. Det räcker med tre mål per dag, varav lunchen är huvudmålet. En lunch som inte ens är lagad utan bara uppvärmd.

I dagens äldreomsorgssverige får de äldre och deras behov anpassa sig till arbetsorganisationens önskemål om arbetstider mm. Själklart måste det vara tvärt om. Organisationen skall anpassa sig till de äldres villkor och behov. Det är inte värdigt vårt samhälle att äldre människor skall leva undernärda på våra särskilda boende och i eget boende med hemtjänst.

När jag ändå är inne på undernäring måste jag säga några ord om krånglet med de s.k. näringsdryckerna. Det är inte ovanligt att gamla mänskor blir aptitlösa. Organisationsformen enligt ovan leder fram till detta. När den gamle under en tid inte fått tillräckligt med näring, blir hon/han svag och håglös och det blir svårt äta. För att komma på rätt köl igen kan en näringsdryck vara ett komplement till den övriga kosten. Men näringsdrycker kostar mer än vanlig saft och därför är de omgärdade med restriktioner i användandet.

På de flesta håll är det inte bara för personalen att beställa hem några näringsdrycker när behov föreligger. Detta beslut måste tas av någon annan såsom sjuksköterskan. Och hon/han är ansvarig för sin budget, så här tillstyrks inga näringsdrycker förrän behovet är synnerligen påtagligt. Denna administrativa krångelväg försenar insättandet av näringsdrycker med upp till en fjorton dagar. Vilket gör den gamle än mer svag och orkeslös. Ja, ibland blir det till och med ett nej från sjuksköterskan till personalens stora förtvivlan. De vet att då är den gamles dagar räknande.

Matfrågan inom äldreomsorgen handlar inte främst om vara eller icke vara för den kylda maten eller motsvarande, utan den handlar mest om den allmänna inställningen och hur mathållningen skall organiseras efter de gamlas behov. Det måste till organisatoriska förändringar. Fyra måltider per dag är ett minimum. Ibland behövs fem måltider per dygn! Personalens önskearbetsscheman måste stå tillbaka för de äldres behov.

Äldreomsorg - Det är inom äldreomsorgen som arbetsglädje finns!

Finns det något finare i denna värld än att få arbeta med äldre människor? Jag tror knappast det. Tänk att få förtroende att hjälpa en medmänniska när krafterna sinar eller inte längre räcker till. För just förtroende är vad saken handlar om – Den gamle, som jag som personal hjälper, skall kunna lita på mig och att jag handlar korrekt och omsorgsfullt. När relationen bygger på ömsesidigt förtroende och tillit kan mötena mellan brukaren och personal vara närmast kärleksfulla. Och i vart fall är de är alltid berikande.

Som personal kommer man den äldre mycket nära. Man får höra mycket om livet i glädje och sorg. Man får berättelser om med- och motgångar. Man får förtroenden som aldrig yppats för någon tidigare. Man får höra saker som ångrats. Man får skildringar om livet med den saknade livskamraten. Man får känna av funderingarna om framtiden, om slutet och om döden. Man får ta hand om rädslan för det kommande - Men också om glädjen över barnbarnens liv och utveckling. Man möter förtvivlan över att kroppsfunktionen sakta avtar. Man möts av glädje över det stöd och den hjälps som ges. Man får höra längtan efter att få prata mer och berätta om hur det var. Man får höra fina skildringar hur det var att vara barn förr i världen. Man får en vacker insikt i hur den gamles föräldrar en gång hade det. Man får höra den gamles oro för att barnen inte skall dra jämt när boet skall skingras och delas. Man får höra om ensamheten och om längtan efter besök från barn och barnbarn. Man får lyssna till den sanna glädjen när ett nytt barnbarn är på väg.

Som anställd är det bara att öppna sina sinnen och ta in alla intryck och all kunskap som den gamle har och ger. Att jobba med äldre är verkligen att gå i livets universitet. Det finns nästan inget ämne som inte kan tas upp till behandling och som den gamle så gott som alltid har tankar omkring.

Alla arbeten har sina för- och nackdelar. Problem finns överallt. Resursbrist av olika slag genomsyrar det mesta. Det finns konflikter och meningsskiljaktigheter. Men få arbeten har en sådan inneboende läkande potential som just att få arbeta med äldre. På något sätt står relationen och innehållet i densamma över de vardagliga bekymren. Kanske är det just mötet med den gamle och det dagliga lärandet som är elixiret i den läkande potentialen. När man dagligdags får så mycket kunskap till sig livs så blir man både gladare och ödmjukare inför livet och tillvaron. Jag som skriver dessa rader gör inte anspråk på att veta, men det är min tro att mången personal inom äldreomsorgen är sällsynt stabila och kloka människor som inte hetsar upp sig inför arbetslivets prövningar. Man sätter alltid uppgiften och omsorgen i främsta rummet. Visst finns det galenpannor även inom äldreomsorgen, men det är ledningens skyldighet att sålla bort dem eller begränsa deras möjlighet att ställa till skada för brukarna och arbetskamraterna.

Äldreomsorg - Inkontinensskydd, ett tragiskt besparingsområde

Inom kommunerna har man från tid till annan en kostnadsjakt. Förvaltningarna måste sänka sina kostnader med si eller så många procent - En ganska sund nödvändighet. Även kommunerna måste ha någon form av naturlig effektivisering och vardagsrationalisering. Men ibland hamnar kommunerna helt fel i sin spariver – ett sådant område är inkontinensskydden inom äldreomsorgen.

Inkontinens är ett ofrivilligt urinläckage hos både kvinnor och män. Och det är både ett socialt och hygieniskt problem. Urininkontinens kan behandlas med träningsprogram för bäckenbotten och blåsa, eller med hjälp av fysikalisk behandling, kirurgisk behandling eller läkemedel. Men när det gäller äldre människor är hjälpmedel den vanligaste åtgärden absorberande produkter eller externa uppsamlingssystem.

För ett tiotal år sedan upptäckte man inom kommunerna att kostnaden för inkontinensskydd började skjuta i höjden. Istället för att analysera varför kostnaden ökade och hur den stod i relation till den totala kostnadsbilden, utgick man ifrån att det förekom en kategorisk överförskrivning eller tom felförskrivning. Vårdtagarna/brukarna fick helt för mycket hjälpmedel och för dyra hjälpmedel. Kostnaden måste tvingas ner genom att det användes färre och billigare hjälpmedel. Särskilt riktades fokusen på de särskilda boendena där åtta av tio använder inkontinensskydd.

Den verkliga anledningen till kostnadsökningen var bland annat att kostnadsansvaret för inkontinenshjälpmedel år 1997 flyttades från staten till kommun och landsting. Samt att man i samma veva nästan helt slutade med att använda katetrar.

Kostnadsjakten på äldreboendena fick helt absurda konsekvenser. Alla som hade lätta inkontinensbesvär blev av med sina skydd. Istället fick de ibland ligga blöta när personalen inte hann med. Följden blev att det behövdes bytas lakan mm desto oftare. Men detta drabbade ett annat konto. Äldre som verkligen behövde hjälpmedel fick billigare och mindre skydd. Och vad blev resultaten i den personalsnåla äldrevården - Mycket läckage till sängen. Men effekter drabbade ett annat konto. Det sammanlagda resultatet av jakten på inkontinensskydden blev en kraftig komfortsänkning för brukarna, förhöjda arbetsinsatser för personalen, samt ökande kostnader inom hela vårddelen. Men kontot för inkontinensskydd minskade. Byråkraterna hade löst sin uppgift.

Omsorg - Behövs det kategoriboende?

Behövs det kategoriboende inom omsorgerna? Eller, skall vi alla bo tillsammans med den naturliga blandning vi har i samhället? Ja, det är frågor värd att fundera över. Det enkla svaret är att vi självklart skall sträva efter en naturlig sammansättning av hyresgäster. Men i samma stund som vi tänker denna uppfattning, kommer undantagen av sig självt. Det är självklart nödvändigt med äldreboenden och många med mig anser det också självklart att vi skall servicehus för äldre. Och inte heller skall vi blanda till exempel äldre med kategorin missbrukare. Fast det senare tycks inte vara en allmän uppfattning. Dessvärre förekommer detta. Denna särskilda problematik har jag behandlat i tidigare inlägg.

Men skall vi ha särskilda boenden för lågaktiva och högaktiva missbrukare. Ja, även här går åsikterna isär. Jag tillhör nog minoriteten som anser detta. Så länge vi tillåter aktiva missbrukare att gömma sig och ta skydd i samhället, tar det lång tid till självinsikt kommer hos missbrukaren. När man vandrat vilse behöver man ha stöd dygnet runt. Och det får man i ett kategoriboende.

Under bra många år har ledstjärnan i omsorgsarbetet mm varit normalisering genom integrering. En god och fin tanke om än lite äppelkindand. Jag tycker det säger sig självt att man inte skall skifta in missbrukare på ett servicehus för äldre. Den som hävdar det goda i detta har aldrig talat med den äldre som känner en dödsskräck när missbrukaren snedtänder i korridoren.
För en ca femton år sedan såg jag ett tv-reportage om gymnasieungdomar med funktionshinder som bodde på internatskola. Jag minns inte om funktionsnedsättningen var synskada eller hörselskada. Saken gällde att dessa ungdomar "protesterade" mot att deras intagsspecialinriktade gymnasieskola i framtiden skulle läggas ner. En skola som man uppskattade helt och fullt, i kontrast till erfarenheterna från grundskolan. Ungdomarna beskrev vilket "helv--e" de hade haft i grundskolan och hur bra man nu hade det i gymnasiet när man slapp trakasserier och utanförskap och helt och fullt kunde ägna sig åt studierna och att på fritiden umgås med sina kamrater, som i varierande utsträckning hade funktionsnedsättningar.

Men riksdagen hade fattat sitt beslut och denna skolform skulle framöver avvecklas. På något sätt fick ungdomarnas äkta erfarenhet stå tillbaka för den i och för sig fina tanken om integrering. Men jag har som sagt mina funderingar om den ovillkorliga integreringen. Den är bra i teorin men fungerar inte i alltid praktiken. Någonstans måste vi tillåta oss att även tänka andra tankar, som många gånger kan väga nog så tungt.

Det kanske är tvånget att det skall vara si eller så som är det största problemet. Om vi i ökad utsträckning godtog friheten att låta ”kunderna” välja, skulle problemet inte bli så accentuerat. Låt den gamle själv bestämma om man vill bo på ett renodlat äldreboende eller i sitt hem. Låt alla ungdomar själva bestämma om de vill gå i en viss form av gymnasieskola. Ge missbrukarna åtminstone en möjlighet att kunna välja en stödjande boendeform när man vill avveckla missbruket. En sådan hållning avdramatiserar frågorna och ger utrymme för olika lösningar.

Äldreomsorg - Överhjälper vi brukaren?

Att ge bra och rätt omsorg till äldre är sannerligen ingen lätt uppgift. Uppfattningen om vad som är det rätta har svängt många gånger under årens lopp. All omsorg skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Det innebär normalt att verksamheternas inriktning till den enskilde skall vara serviceinriktad, stödjande och hjälpande och inte som förr i världen överordnad, bestämmande och utförande. Och det kan vi väl alla ställa upp på.

Men hur ser verkligheten ut? Ja, det är förstås olika, men låt mig ta knäppande av knappar som ett exempel. Synen eller snarare tillämpningen i fråga om hur mycket man skall hjälpa en patient/brukare har sannerligen ändrats. Går vi tillbaka till sjuttiotalet när den gamle kallades patient så var det personalen som knäppte knapparna i koftan om den gamle visade minsta tecken på oförmåga. Sådan var rutinen och så skulle man som personal handla. Kort sagt man tog snabbt över när det ”behövdes”.

Två decennier senare stod det faktiska handlandet inte längre i centrum. Nu gällde filosofin att den gamle skulle nyttja och stärka sin egen förmåga, så länge det bara gick. Och patienten hade blivit vårdtagare. I praktiken innebar det att den gamle nästan aldrig fick hjälp att knäppa koftan. Mor Anna kunde sitta en förmiddag och pilla med knapparna utan att lyckas - Allt under en inre tilltagande känsla av hopplöshet. Det här var en filosofi eller i vart fall tillämpning som gränsade till misskötsel. Men det gjordes i habiliteringens namn.

Ytterligare två decennier senare, det vill säga nutid, har vi fått en nykter och bra omsorgssyn. Patienten/vårdtagaren heter nu brukaren! Men det finns ett problem som inte fanns tidigare nämligen den ständiga tidsbristen. Idag har personalen många gånger inte tid att tillämpa den goda vårdfilosofin. Går vi tillbaka till mor Anna så blir knapparna knäppta i ett huj vid morgonbesöket. På en kvart blir mor Anna upptagen ur sängen, tvättad och klädd. Och inom ytterligare fem minuter står frukosten på bordet. Omsorgsverksamheten tar helt enkelt över både det mor Anna skulle klara eller inte klara på egen hand. Omsorgsfilosofin får stryka på foten för den krassa verkligheten.

Det låter konstigt, men faktum är att vi idag av tidsbrist övervårdar brukarna. Personalen gör sådant som man inte skulle behöva göra om man bara hade tiden att kunna samverka med de äldre. Och det här övervårdandet gäller många vardagssysslor såsom städning, handling, matlagning mm. Inom dessa områden finns det inte tid till samverkan. För att hinna med gör personalen allt själv. Trots att mor Anna eller far Anders gärna skulle vilja hjälpa till, men då tar insatsen för lång tid. I stället bygger vi upp särskilda rehabiliteringsteam som skall hjälpa den gamle till ett självständigt liv och till att på optimalt sätt kunna fungera i vardagen. Den gamle får sitta och flytta klossar när han eller hon lika väl skulle kunna hjälpa till med damningen. Paradoxalt är ordet!

Äldreomsorg - Hörselinstruktörerna behövs!

Idag tänkte jag slå ett slag för de kommunala hörselinstruktörerna. Många kommuner har idag hörselinstruktörer som hjälper till att underlätta för äldre personer så att de skall kunna bo kvar hemma trots hörselskador. Instruktörerna ger via hjälp till självhjälp tips om hur vardagen kan underlättas för personer med hörselnedsättning, ser till att hörseltekniska hjälpmedel fungerar och att de används rätt, tränar hörselskadade att använda nya hjälpmedel, informerar och tipsar om hörhjälpmedel, utbildar/informerar personal och närstående, hjälper till med kontakten med hörselvården och är en viktig samarbetspartner med landstingens hörcentraler.

Anledningen till att inte ”alla” kommuner inte har hörselinstruktörer eller vill införa instruktörer tror jag beror av den komplicerade gränsdragningen/samverkan med just Landstingens Hörcentraler. På Hörcentralerna finns hörselpedagoger anställda, som skall hjälpa hörselskadade med deras olika behov och problem. Och det gör att kommunerna känner tvekan att införa en ny instans med hörselinstruktörer. Och på sitt sätt kan man förstå detta. Den kommunala kassan är inte obegränsad.

Jag har inte sett några undersökningar eller utvärderingar av behovet av kommunala hörselinstruktörer men jag bär på en bestämd känsla att instruktörerna är såväl ekonomiskt som mänskligt motiverade. Det är kommunen som i huvudsak svarar för äldreomsorgen och det är grundläggande att många äldre skall kunna bo kvar i sina bostäder så länge som möjligt. Och då är det viktigt att bostäderna blir anpassade ur hörselsynpunkt. Ingen människa skall behöva bli isolerad i sin ”tysta värld” och tappa kontakten med radio/teve eller sina medmänniskor. Isoleringen kan ibland olyckligtvis av omgivningen ses som ett tecken på att man inte längre kan klara sig självt och så förbereds en ”onödig” flytt till ett dyrare äldreboende. Likaså händer det att en person med hörselnedsättning blir bli bedömd som dement när man ”bara” hör dåligt, och så förbereds en ”onödig” flytt till ett betydligt dyrare demensboende.

Då kan man väl säga att landstingens hörselpedagoger kan väl hjälpa till i dessa delar. De har normalt ”högre” utbildning än hörselinstruktörerna. Och visst kan de hjälpa till, men deras tid räcker på långa vägar inte till. Och jag är inte säker på att det är samhällsekonomiskt rätt att anställa fler hörselpedagoger på landstingen. De kommer för långt från de äldres vardag. Erfarenheten talar nog för att det behövs hörselinstruktörer i kommunerna, och jag vill se hörselproblematiken som en det i det kommunala folkhälsoarbetet. Det är också viktigt att äldre hörselskadade kan få ett bra bemötande genom att den nära personalen har kunskap om hörselproblematiken och kunskap om hur kommunikationen kan underlättas. Och detta kunskapslyft om hörselnedsättning mm sker bäst om instruktörerna är nära de äldre, personalen och verksamheterna.

Äldreomsorg - Tilltalen inom äldreomsorgen kan vara förolämpande

På senare tid har kunnat märkas att foldrar, broschyrer och framförallt affischer med budskap inom äldreomsorgen har ett närmast barnsligt tilltal. Förenklingen har helt enkelt gått för långt. Tidigare hade vi den raka motsatsen. Materialet var alltför tungt och byråkratiskt utformat. Men båda ytterligheterna utesluter sina läsare.

Den nu rådande trenden med ett barnsligt eller förnumstigt språk skrämmer iväg sin målgrupp. Vem vill bli tilltalad på ett sätt, som ibland är på gränsen till infantilt. Som mottagare vänder man ryggen till och hoppas att saken gäller någon annan. Är det så omöjligt att sträva efter ett normalt språk? För mig är det demokratifråga att språket inte sätter upp barriärer. Var fjärde svensk har problem att ta till sig skrivna texter. Och när det gäller äldre människor kan det förmodas att situationen är än mycket sämre.

Kommunerna har som sagt en förkärlek för ett barnsligt tilltal i det skrivna ordet. Förmodligen för att man anlitar reklambyråer. Landstingen har överlag bättre kvalitet på sina produkter. Kanske för att man själva gör mycket av jobbet? Rätt tilltal gör människan glad och det påverkar hela livssituationen, inklusive alla eventuella krämpor.

Det talade språket verkar det finnas mindre problem med. De som arbetar vårdnära har lärt sig att använda ett situationsanpassat språk. Det finns en väl etablerad praxis. Och oftast kan språket vara mera otvunget.

Det skrivna språket skall vara respektfullt, enkelt och informativt, och inte barnsligt eller byråkratiskt. Använd gärna det språk som Centrum för lättläst lär ut. Eller om du som informatör är tveksam, ta hjälp av lättläst för att maximera budskapet. De kan se över en skriven text och göra den riktigt tilltalande enkel.

Bäste läsare, jag anar dina tankar. Visst skulle även jag behöva en kurs i lättläst. Vore säkert både nyttigt och roligt. Vem vet, än är det inte för sent!

Omsorg - Hatten av för alla Gode Män

Om man som enskild person inte kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv kan man få hjälp av en s.k. God Man. Godmanskap är ett uppdrag som innebär att den gode mannen hjälper till och utför uppgifter för någon persons räkning. Den person som har en god man kallas huvudman. Godmanskapet är förstås frivilligt för båda parter!

Vardagen kan bli mycket lättare för äldre och för personer funktionsnedsättning om man har en god man vid sin sida, som kan hjälpa till att sköta kontakterna med sociala myndigheter, försäkringskassan och andra. För många kan en god man vara avgörande för att man skall kunna leva ett bra liv. Huvudmannen kan få hjälp att hantera räkningar, förhandla med banker, ta kontakt med olika myndigheter och allmänt ta tillvara sin rätt.

Hur går det till att få en god man? Oftast tar den enskilde upp frågan med socialförvaltningen eller motsvarande. Sedan tar man gemensamt kontakt med den kommunala överförmyndarnämnden som i sin tur föreslår en lämplig person. Därefter ansöker överförmyndaren hos tingsrätten om ett förordnande. Och så utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.

Godmanskapet är något av det finaste vi har i Sverige. För en ersättning som lite mer än täcker omkostnaderna hjälper tusentals män och kvinnor medmänniskor som av olika anledningar är hindrade att fullt ut ta sin rätt tillvara. De flesta gode männen lägger oerhört mycket tid och energi på sina huvudmän. Man ställer upp i vått och torrt. Normalt innebär uppdraget som god man att man skall bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Den senare uppgiften kan bli hur brett som helst. Har huvudmannen inga vänner eller släktingar så kan uppdraget bli minst sagt allomfattande.

Med detta inlägg vill jag i all enkelhet lyfta fram en samhällsföreteelse som det inte talas särskilt mycket om och som i det tysta bärs upp av idogt och frivilligt arbetande människor som gör stor samhällelig nytta. Ganska säkert återkommer jag till detta ämne framöver.

Äldreomsorg - Nog finns det utrymme för fler tankar om äldreboenden

Inom många områden såsom skolan, har vi fått intressanta alternativ till det kommunala utbudet. Oavsett vad man tycker om fenomenet i sig brukar de flesta vara överens om att alternativen har berikat mångfalden och påverkat de kommunala utförarna till bättre tag.

Själv har jag haft ett särskilt gott öga till de kooperativa och föreningsägda vindkraftverken. Utan dessa frivilliga idealister, som verkat för vindkraftens utbyggnad, hade vi inte haft den positiva utveckling vi ser idag. Visst finns det för stunden vissa skattetekniska problem för privatpersoner, men det får vi hoppas blir undanröjda.

Men inom äldreområdet lyser intressanta och nya alternativa med sin frånvaro. Det finns bra alternativ när det gäller utförandet av tjänster, men i mycket liten omfattning nytänkande när det gäller tex boende. Och skulle man stöta på ett alternativ så bygger tankarna på en stor huskropp med lägenheter. Inget fel i detta, men det finns faktiskt möjlighet att även släppa den monolitiska huskroppen som enda lösning. Det borde gå att tänka andra alternativa lösningar – utan att vara en drömmare.

Bestämt borde människor som är 50 årsålder kunna planera för sin ålderdom genom att vilja förverkliga och bygga egna seniorbostäder. Och detta utan att skapa segregerat boende. Man kan tänka sig bostadsområden som innehåller väldisponerade, miljö- och energianpassade mindre hus i grupper om knappt 100 kvm. Där det finns gemensamma lokaler och olika gemensamma funktioner. Där färdtjänsten har lätt att komma till. Där det kan finnas gemensam bilpool. Där det finns möjlighet till gemensam friskvård. Där man hjälper varanadra. Där det finns trädgårdsskötare. Och framförallt – där det finns möjlighet att umgås och samtala. Enligt min uppfattning skulle en sådan ansats skjuta upp de offentliga hjälp och stödinsatserna med minst tio år. Det är dags att släppa loss nya tankar!

Omsorg - Om ändring av linjenätet för kollektivtrafiken skapar problem för vissa resenärer

I många kommuner görs en översyn av trafiknätet. Säkert välbehövligt från många utgångspunkter. Men kanske inte alltid av värde för äldre och för personer med funktionsnedsättning.

Men först några inledande ord. Under många år har det i kommunerna gjorts stora insatser för att göra kollektivtrafiken alltmer tillgänglig för alla resenärer. Man har anpassat hållplatser till personer funktionshinder, gamla bussar har bytts ut mot nya låggolvsbussar, högtalarsystemen i och utanför bussarna blir allt bättre, displayerna inne i bussarna är läsbara. Det börjar till och med komma bussar med klimatanläggning. I vissa kommuner har man börjat subventionera biljettpriset för vissa grupper under så kallad lågtrafik.

Ja, det har hänt och händer alltjämt mycket på detta område. Syftet är vällovligt, man vill ge alla resenärer ökad komfort, tillgänglighet och frihet att själv bestämma sitt resande. Samtidigt får man också en minskad efterfrågan på den särskilda färdtjänsten

Men i samma veva tittar man också på linjesträckningar, turtäthet och hållplatslägen. Man vill optimera trafiken och söka största möjliga nytta för inom ramen för sin budget. Även detta är i mångt och mycket vällovligt – men det kan få ödesdigra konsekvenser för äldre och personer med funktionsnedsättningar om man inte ser upp.

Visst är det bra med bättre framkomlighet, kortare restider, anpassning till trafiktoppar och resandeströmmar, direktbussar, miljöanpassning mm. Det leder till högre resandeservice för många, men också till lägre service och problem för andra såsom äldre och personer med funktionsnedsättningar.

De vanligaste konsekvenserna blir att områden med många äldre mister sina linjenät och resenärerna får långt till förbindelselederna. En annan konsekvens är att de många bussarna går på mornarna och sena eftermiddagar – trafiken blir alltför gles vid lågtrafik. En tredje följd blir att många bussar är direktbussar som inte stannar alls. Men den kanske allvarligaste följden är att man slopar hållplatser. Och detta är förödande för äldre och personer med funktionsnedsättningar som får alltför långt till hållplatsen. Många grupper måste ha korta avstånd till anslutningspunkterna annars är man de facto helt avstängda från att nyttja kollektivtrafiken. Vid översyn av kollektivtrafiken måste man ta hänsyn till alla resenärer och inte låta ett datorprogram helt fritt och utan restriktioner komma med egna optimala lösningar.

Funktionsnedsättning - Bort med hindren i gaturummet

I många av våra kommuner finns det i centrummiljöerna så kallade gatupratare som på olika sätt gör reklam för en tjänst eller vara. En del reklamskyltar står helt lagligt och andra står olagligt. Vissa har en ur handikappsynpunkt mer ändamålsenlig utformning än andra. Men gemensamt för alla är att de är till förfång för många personer med funktionsnedsättning såsom om man har rörelsehinder eller är synsvag/icke seende. Det är lätt att som blind snava över dessa gatuhinder. Lika lätt är det för personer med rullstol och rollator att fastna i ställningarna vid trånga passager.

Problemet med gatupratarna är välkänt. I flera år har kommunerna försökt få butiker att placera trottoarpratarna på ett sätt som gör att de inte är i vägen för alla som skall ta sig fram. Man har satt upp regler och fört samtal med butiksägarna men de reglerna som satts upp och de överenskommelser som gjorts följs dåligt. Något som orsakar problem för stora grupper bland medborgarna. Mycket talar för att det nu är dags för ett allmänt förbud. Kommunerna bör enligt min uppfattning totalförbjuda alla gatupratare.

När vi ändå är inne på behovet av renare gatumiljö måste det sägas något om alla cyklar som står lite här och var. På trånga trottoarer, i många passager, och för att inte nämna vid busshållplatser och järnvägsstationer. I det de senare fallen kan det handla om hundratals felparkerade cyklar. Som kan tvinga personer med rörelsenedsättning till stora omvägar.

Om man som rullstolsburen försöker att manövrera sig genom skog av cyklar kan det hända att man stöter till en hoj som likt en dominobricka i sin tur fället ett större antal cyklar. Det är mycket genant och än värre är att man inte kan göra något åt saken. Det är omöjligt att resa cyklarna. Då vill man helst, trots sin oskuld, omedelbart gå upp i rök. I fråga om cyklarna måste kommunerna i ökad utsträckning ordna med fler och ändamålsenliga kommunala parkeringsplatser för cyklar.

Budskapet är enkelt - Bort med reklamskyltar, gatupratare och felparkerade cyklar från gator, torg och andra allmänna platser. Kommunerna måste för allas trivsel snarast fatta erforderliga kommunal beslut och sedan se till att reglerna efterlevs.

Äldreomsorg - Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan är gisslan i ett felaktigt system

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) är den tjänsteman inom den kommunala hälso- och sjukvården som ansvarar för att den vård som bedrivs av kommunen eller av entreprenör är av god kvalitet - Ett i praktiken omöjligt ansvar och uppdrag. För trots Masarna och deras insatser, uppdagas ständigt vanvård av äldre eller andra problem som inte borde ha uppstått. MASarna har ett ansvar, men de har ingen reell position och påverkan. Ansvar utan tillhörande "medel" är en omöjlig kombination.

Jag tror att det grundläggande felet är att MAS-funktionen är en på äldrevårdsorganisationen påklistrad funktion. Den var säkert inte påtänkt från början utan uppstod som en kompromisslösning när läkarna kom att bli kvar inom landstingen. Man behövde någon medicinskt ansvarig person och så kom MAS-funktionen till. Och vid inrättandet blev det hela inte helt genomtänkt i alla delar.

På MAS-funktionen vilar ett stort ansvar som främst följer av hälso- och sjukvårdslagen, men även av socialstyrelsens författningssamling. Och det är inga lätta bördor som vilar på Masens axlar. Man skall se till att det ges god vård, förebygga ohälsa, tillgodose patientsäkerheten, att det finns god kvalitet med mera. Allt detta och mer därtill skall MASen (ensam) ansvara för. Trots att hon eller han inte är operativ i organisationen. Man har ett ansvar men inga resurser. Man kan inte heller styra i verksamheten. Finns det en värre situation? På något sätt förväntas MASen verka i det tysta.

Normalt är MASen placerad på socialförvaltningen eller på äldrevårdsförvaltningen. Som systemet ser ut idag blir MASen splittrad. Man skall både övervaka och ansvara. Detta leder till bumerangeffekten. Om MASen påtalar någon brist för förvaltningsledningen får han/hon bristen direkt i sitt eget knä. Du borde ha sett till att denna brist inte uppstod eller borde ha avhjälpts tidigare. I ett sådant system tystnar man. Och när MASen tystnar – Ja, då har vi läge för vanvård.

Tre förhållanden borde genast ändras 1) MASen skall ha sin organisatoriska placering mera centralt. Gärna hos tex kommunjuristen. 2) Uppdraget måste ändras till att bli en tillsyn som har till syfte att kontrollera att hälso- och sjukvårdslagen och andra författningar efterlevs av organisationen. Tillsynen kan göras genom att pröva och utreda klagomål från allmänheten eller genom att göra inspektioner och övervakning hos berörda förvaltningar. 3) Det är äldrevårdsorganisationen som skall ha och ta det fulla ansvaret för hur vården bedrivs och inte MASen

Äldreomsorg - Det finns olika språk inom äldreomsorgen

När jag i rubriken skriver olika språk tänker jag inte på samhällets mångkulturella dimension, utan fast mer på äldreverksamhetens mångdimensionella kultur!

Inom äldreomsorgen verkar det finnas minst tre dominerande språk och verkligheter beroende på vilken uppgift och position man ser på. Först och främst har vi den offentliga retoriken som kommer via de förtroendevalda och som med tillrättalagda ord och framställningssätt beskriver äldreomsorgen. Det är många ord med bäring på den enskilde såsom inflytande, trygget, värdegrund, kvalitet, bemötande, uppföljning mm. Äldreomsorgen beskrivs som en stabil verksamhet där brukaren har inflytande och där allt ständigt skall bli bättre. Men trots allt finns ett politiskt offentligt brukarfokus. Men det finns också ett internt och ordkargt budskap till organisationen – budgeten skall hållas. Och budgeten är alltid brukaren överordnad

Därefter har vi en intern tjänstemannaretorik. Dessa personers blick är mycket fokuserad och koncentrerad – allt handlar om ekonomi och all verksamhet värderas i budget och utfall. I den interna tjänstemannaretoriken nämns sällan eller aldrig inte ord såsom brukare, patient, rättigheter och kvalitet. Nej, tjänstemännen ser på verksamheten utifrån aggregerade och summerade kolumner. I tjänstemannavärlden finns inga enskilda brukare som tynger sinnet – Brukarna finns bara i sammanställd form – till exempel boendevis eller områdesvis. Och produktionen mäts i ekonomiskt utfall och inte i kvalitet. Tjänstemannaretoriken undertrycker vårdtagarnas rättigheter men den svarar mot politikens interna budskap.

Till sist har vi den verksamhetsnära retoriken bland vårdpersonalen och den är så gott som alltid brukarorienterad. Här gör man det som behöver göras och man talar nästan uteslutande om den dagliga verksamheten och brukarnas behov. Här nämns aldrig värdegrund, kvalitetsdokument eller ekonomiskt utfall. Om så sker är det när den nära chefen som känner sig förpliktigad att påminna om dessa dimensioner vid något personalmöte. Personalen lyssnar då artigt och har mestadels glömt allt samtidigt som man lämnar rummet. För utanför sammanträdesrummet tränger sig vardagen omedelbart på. Jag går till Kalle nu. Kan du gå upp till Elsa när du är på väg till Sonja. Elsa sa igår att …

Det verkar inom äldreomsorgen finnas en brist på balans mellan eller till och med instabilitet bland de olika språkvärldarna. Politiken orerar tomt i sitt offentliga språk, tjänstemännen räknar tyst och blint sina sekiner och den brukarnära personalen arbetar externt kommunikativt men helt organisationsoberoende när man hanterar brukarnas behov och krav.

Resultatet låter förstås inte vänta på sig – Den ekonomiska klyftan mellan resurser och behov ökar ständigt och likaså förtroendeklyftan mellan den brukarnära personalen och tjänstemännen. Lösningen? Politiken måste ta ett fastare grepp om verksamheten och ställa nya krav på tjänstemannaledningen.