Äldreomsorg – Tänk att inte få kissa när man behöver

Många äldre med hemtjänst klarar inte på egen hand många delar i vardagen. Man kan behöva hjälp med att stiga upp, gå på toa, gå och lägga sig med mera. Många av insatserna går att planera och schemalägga, men långt ifrån alla..

Det kan hända mycket i en äldre persons liv som inte går att planera bort. Den gamle kan till exempel ramla ur sängen, eller snava och bli liggandes på golvet. Men till det inte planerbara hör också så odramatiska händelser såsom att gå på toa. Detta behov kan uppstå lite när som helst på dygnet och för att hjälpa till har kommunerna rutiner både dag och natt. Lösningarna varierar från kommun till kommun, men alla bygger på att den gamle larmar eller ringer och sedan kommer hemtjänsten eller nattpatrull och hjälper till. Detta är ett på pappret säkert och bra system. Men verkligheten visar ibland på något annat.

Från att den gamle larmar för behov av ett toabesök till dess vederbörande får hjälp kan det ta en timma. Och ibland mer. Låter kanske inte mycket när man ser det så här i text, men om man är rörelsehindrad och lätt inkontinent kan det bli en outhärdlig lång väntetid. Fast att en timma är en ohärdligt lång tid inser nog de flesta som stått i kön till en toalett.

Att en gammal människa får vänta en timma på toabesöket är inget undantagsfall. Så långa väntetider är närmast regel. Många kommuner har till och med policies och värdegrunder som säger att vid larm om toalettbesök skall personal vara på plats inom cirka en timme. Och många kommuner ser inte toabesök som ett prioriterat larm.

Det finns väl inte så mycket mer att säga än att gamla människor skall få gå på toaletten när de behöver. Ju äldre man är, desto svårare är det att hålla sig. En timmas väntetid är orimlig verklighet. Väntetiden skall räknas i minuter istället!

Äldreomsorg – En verksamhet med svår chefskultur

Från tid till annan kommer det i media fram uppgifter om vanvård och andra missförhållanden inom äldreomsorgen. Det är ju inte utan man undrar hur det är ställt inom denna samhällsverksamhet. Saknas det vanligt sunt förnuft, eller? Frågan är berättigad.!

En sak kan nog slås fast direkt! Det finns boenden och hemtjänster som fungerar bra. Men det finns också ställen som är för bedrövliga. Vi har läst om dem i tidningen och vi kommer framöver att få ta del av nya skandaler. Var så säkra! Man kan undra om det är fel på enhetscheferna eller personalen eller något annat. Kanske är det fel på politiken. Svaren kan naturligtvis variera, men ett kännetecknande drag inom problemverksamheterna är förekomsten av en besvärlig förvaltningskultur. Och för denna är förvaltningschefen ansvarig. Jag tror inte det finns någon kommunal verksamhet, där man ibland låter förvaltningskulturen spåra ur så fullständigt som inom äldreomsorgen.

Den lokala chefen på ett boende eller så vill, men kan inte vara chef och ta sitt ansvar. Han eller hon sitter fast i förvaltningsledningens klor eller i administrationens fasta grepp. Det finns inga frihetsgrader för egen handling. Enhetscheferna och personalen är mentalt fastlåsta i en tvångströja. Enhetschefens hela fokus ligger uppåt för att vårda och bekräfta förvaltningsledningens egenbild och -fixering. Till vårdtagarna och verksamheten finns det inte tid och ork. Där denna narcissistiska kultur råder, där kommer det att uppstå grund för vanvård.

Förvaltningar som hamnat i detta förlamande läge kan inte komma ur det av egen kraft. Socialstyrelsen och internrevisionen kan skriva hur många rapporter som helst. Det blir ingen ändring. Problemen består. Nej, i detta läge finns bara en lösning – Det måste rensas på högsta chefsnivå. Minst fem av de centrala cheferna, inklusive förvaltningschefen, måste ges respass. De skall bort från verksamheten och helst från kommunen. Sedan kan man börja om och bygga upp en ny och normalare företagskultur. Och det märkliga är att när cheferna försvinner ändrar hela organisationen sin inställning och hållning i stort sett momentant. Enhetscheferna och personalen blir helt plötsligt normala i sitt omvårdnadstänk!

Omsorg - Varför håller vi på med kvalitetsarbete?

I hälso- och sjukvårdslagen liksom i socialtjänstlagen finns krav på aktivt kvalitetsarbete. Men, om vi för en stund bortser från detta, varför håller vi på med kvalitetsarbete egentligen? För att minska antalet felhandlingar och få bättre säkerhet, är kanske det självklara svaret. Men leder kvalitetsarbetet till säkrare vård? Nja, jag är inte helt övertygad. Skulle det kunna vara så att kvalitetsarbetet leder bort från säkerheten? Kanske, det verkar inte vara någon som vet.

På femtiotalet hade vi begreppet svensk kvalitet. Det stod för bra produkter och något att lita på. Efterhand kom detta begrepp att successivt tappa innehåll. På nittotalet fick vi ett blomstrande återfödande av kvalitetstänkandet och kvalitetsarbetet i organisationerna - Nu mest som tjänstekvalitet. Kanske för att antalet felhandlingar hade börjat öka närmast lavinarat. Vi fick också en tilltagande forskning. Men det märkliga är att forskningen aldrig ställt sig frågan – Varför börjar vi syssla med kvalitetsarbete? Och vad är de verliga orsakerna till detta? Det grundläggande ledet har forskarna hoppat över, man har helt koncenterat på att ge begreppet ett innehåll. Och det är ju märkligt. Hur skall vi kunna ta fram adekvata svar om vi inte ställer de rätta grundläggande frågorna?

För det är kanske så att antalet felhandlingar på inte sätt är korrelerat till kvalitetsarbetet. Att handla rätt och förstå säkerhetstänkande kanske sitter i helt andra faktorer? Trots ett aktivt kvalitetsarbete med rutiner och värdegrunder inom vård och omsorgen är kvaliteten uruselt låg på sina håll. Detta är verkligen något för forskningen att klarlägga! Vad blockerar kvaliteten!

Jag misstänker att problemen egentligen är både kulturella och organisatoriska. Kort sagt – vi behöver chefer som kan jobbet och vi behöver en chefer som kan sätta en god arbetskultur. Det är bara att vänta på att även forskningen skall upptäcka det självklara.

Äldreomsorg – Tillsynsmyndigheterna är för slappa

I media kan vi ta del av märkliga saker inom äldreomsorgen. De äldre får inte duscha, personal glömmer ge mediciner, brukarna lider undernäring och vätskebrist, vårdtagarna ligger i nerkissade sängar, patienterna blir utsatta för stölder, det förekommer fysiska och psykiska övergrepp – Ja, det förekommer till och med försummelser som leder till dödsfall.

Ser äldreomsorgen och verkligheten ut så här? Ja, på vissa håll gör den det. Ingen kan eller får blunda för detta hemska faktum. Men det måste samtidigt sägas att en majoritet av äldreomsorgen sköts på ett bra eller acceptabelt sätt. Men det finns ställen och verksamheter som är så förskräckliga och man inte borde få ha hand om äldre. Och det märkliga är att dessa ställen inte är okända för våra tillsynsmyndigheter. Tvärtom! Många vårdboenden har vid flera tillfällen blivit föremål för Socialstyrelsens, och tidigare länsstyrelsens, uppmärksamhet.

Visst skrivs det en rapport efter inträffad ”försummelse”. Visst lovas det åtgärder. Men åtgärderna stannar vid löften. I och med en överlämnad rapport har tillsynsmyndigheten gjort sitt. Och ganska snart kan vi inom verksamheten snart ta del av en ny skandal. Ny tillsyn sker och ny rapport skrivs. Så rullar det på. Systemet är nöjt, men absolut inte vårdtagarna eller deras anhöriga.

Min fråga är lika självklar som berättigad – Hur kan detta få fortgå? Vill eller vågar inte tillsynsmyndigheterna visa på de verkliga bristerna? Och vågar de inte sätta stopp för missförhållandena? Det ju deras uppgift! Den verkliga bristen på dessa fördömda ställen är inte bristen på nedtecknade rutiner. Nej, den verkliga bristen är en i alla delar inkompetent ledning. En ledning som inte förmår sätta den rätta kulturen i verksamheten.

Och en kultur sätts inte främst i skrivna eller talade ord. Den sätts i handling. Det gäller för den högste chefen att i praktiken göra rätt. Sen sprider sig moralen som en vind ner genom organisationen. Men är den högste en abstrakt självcentrerad figur utan relationsorienterat ledarskap går det åt fanders. Jag vågar påstå att i de boenden och hemtjänstverksamheter som ofta blir föremål för tillsyn, finns chefer som inte lämpliga för sitt jobb. Tar inte politiken sitt ansvar och avlägsnar dessa chefer måste tillsynsmyndigheterna kräva det! För vårdtagarnas skull. Och för äldreomsorgens trovärdighets skull!