Omsorg – Små aktörer är också bra

I dag skall jag bekänna min förkärlek för de små utförarna. Och då kan man ju undra vad jag menar. Jo, jag tänker på de mindre företagen som verkar inom omsorgerna. De kan driva ett boende eller vara personliga assistenter åt ett begränsat antal vårdtagare, eller ha brukare inom ett mindre hemtjänstområde.

De mindre företagen är ofta privata vårdgivare och som jag förstått får de efterhand allt fler kunder. De är uppskattade. Och det beror sannolikt på deras oftast fina syn på vårdtagarna. De små aktörerna ser vårdtagarna som människor, som man fått förtroendet att hjälpa till den bästa livskvalité som kan uppbringas med beslutad stöd och hjälp. Många "små" företag är verkligen inriktade på kunden. De mindre företagen har även liten byråkrati, god service dygnet runt service, personalen är tillgängliga när de behövs, kunder kan själv vara med och utforma hur deras hjälp skall se ut och utföras. Ja ofta kan patienten/brukaren också vara delaktig i rekryteringen av rätt personal.

De flesta mindre företagen gör således ett gott jobb i sig, men den kanske viktigaste verkan är att de sätter fart på den offentliga vården och omsorgen. Den offentliga sidan skärper sig när den får konkurrens. Jag lyfter på hatten för alla eldsjälar inom vård och omsorgssektorn. De borde vara fler. För brukarnas skull!

Äldreomsorg – Skilj inte på äkta makar

Jag har berört förhållandet förr, men måste av nödvändighet återkomma till saken – Tvångsskilj inte på äkta makar eller sambor på äldre dar. Det är inte värdigt ett humant och civiliserat samhälle att två personer inte skall få bo tillsamman på ett äldreboende när de själva vill och krafterna så medger.

Kom inte och säg att lagarna tvingar isär människor på gamla dar. Det står ingenstans i socialtjänstlagen eller annorstädes att så skulle vara fallet, tvärtom. Frivillighet och självbestämmande är utgångspunkten för alla insatser enligt SOL. De skall också utformas så att insatserna tar tillvara dina möjligheter och förutsättningar och att de tar tillvara din vilja att förändra din sociala situation. Nej, problemet sitter i tillämpningen av lagen och det är ett politiskt ansvar. Det är våra förtroendevalda som tvingar isär människor och inte lagarna. Det finns kommuner där politiken är ansvarsfull och där man sörjt för att äldre skall kunna bo tillsammans. Heder åt dessa kommuner. Sen har vi också ett stort antal kommuner som med tvång särar på makar. Skam och vanära åt dessa kommuner.

Gång på gång kan vi i media se och höra hur äkta makar som levt tillsamman i mer sextio år tvingas att leva isär. Ibland utan möjligheter att ens hälsa på varandra. Den hemmaboende partner är ibland så skröplig att hon eller han inte kan ta sig till äldreboendet och hälsa på. Men inte tillräckligt skröplig för att de skall få bo tillsammans. Som vanlig medborgare blir man upprörd. Ja, ordet är milt i sammanhanget. F-bannad, passar bättre! Det är inte underligt att äldrevården dras med ett lågt förtroende när våra politiker misshandlar sina äldre medborgare på detta sätt. Skam över detta!!

Det är diskriminering och en kränkning av människovärdet att med tvång skilja på ett äldrepar. Jag är verkligen ingen expert på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men jag skulle inte bli förvånad om den svenska tillämpningen ligger i utkanten av vad som kan anses vara tillfredsställande eller ens acceptabelt. Jag rodnar och skäms inför denna skamliga behandling av äldre människor.

Äldreomsorg - Inlåsning är självklart inte tillåten (2)

I början av sommaren 2010 tog Socialstyrelsen bort två föreskrifter som tidigare godkände användandet av tvångsmetoder i vården av demenssjuka. Vid nytt ställningstagande bedömdes att föreskrifterna inte hade stöd i lagen, utan faktiskt stred mot hälso- och sjukvårdslagens krav på frivillighet.

Det saken handlar om är att verksamheten inte får ha låsta dörrar på avdelningen, och att tvångsbälten inte längre får användas, och inte heller andra hjälpmedel såsom sänggrindar och larmmatta får användas utan patientens samtycke. (Låsta dörrar på obemannade avdelningar har aldrig varit tillåten!)

Det är nästan så att man vill ropa hurra och skrika äntligen. De gamla föreskrifterna kom till i annan tid, med en annan personalbemanning och en annan omsorgskultur. När de två nu borttagna föreskrifterna infördes var syftet gott, men tillämpningen kom efterhand att lämna mycket i övrigt att önska. Tillämpningen utgick inte från den enskilde utan från organisationens förutsättningar eller snarare begränsningar.

Många patienter och brukare har farit illa under årens lopp. Några exempel på vanvård – patienter har legat inspärrade i sina sängar hela dygnet, man har suttit inlåsta på något rum, man har haft händer eller fötter sammanbundna, och man har tvingats sitta i en fåtölj hela dagen fjättrad i ett tvångsbälte. Ingen har brytt sig om vad patienten tyckte. Ett varmt tack till socialstyrelsen som till slut kom att ta detta kloka och nödvändiga beslut.

Men varför gjorde verksamheterna så här? Saknar personalen kunskap och empati. Nej, det kan man inte generellt säga. Vanvården har nog sin grund i förutsättningarna. Dels är boendena (avdelningarna) konstant underbemannade, dels är lokalerna inte ändamålsenligt utformade och dels har praxis efterhand helt kommit att spåra ur. De som skulle se till att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet – MASarna (de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna) har inte skött sina uppdrag. Man har löpt med i ledningens besparingsintressen. Man har satt sitt eget välbefinnande i främsta rummet. Och det var inte MASarnas uppgift. De skulle se till vårdtagarens bästa. Slutsats: MAS-funktionen måste göras om.

Äldreomsorg – Inlåsning är självklart inte tillåten (1)

Socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör och att bemanningen nattetid förbättras. Efter teveprogrammet ”Uppdrag Gransknings” reportage från Öjagårdens demensboende i Piteå genomförde Socialstyrelsen en tillsyn av boendet. Besöket bekräftar det vi kunde se i teve. Innan personalen går för natten låser de in de demenssjuka, som lämnas ensamma utan möjlighet att kalla på personal.

Som sagt, socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör. Inlåsning av brukarna var således inte tillåten; var det någon som trodde något annat? Det är inte tillåtet att låsa in någon och har aldrig varit. Man får inte ens ha låsta dörrar på bemannad dagtid. Och definitivt inte på obemannad nattetid. Och hur kan man ens som chef komma på idén att ha avdelningen obemannad. Bra underligt är det!

Är det någon som behöver stöd dag såväl som natt så är det dementa personer. Man behöver inte jobba många timmar på en demensavdelning för att inse det stora omsorgs- och omvårdnadsbehovet. Tecken på demenssjukdom är att minnet och den intellektuella förmågan hos en person successivt och stadigvarande försämras. Men det betyder inte att personen saknar känslor. Dementa är i hög för att inte säga i högre utsträckning glada, ledsna, och oroliga. Det handlar om människor som visserligen har problem med orientering i tid och rum. Men de kan vara nog så bestämda i sina avsikter och handlingar. Det är fullständigt uppåt väggarna att lämna dessa goa människor utan stöd och tillsyn.

Jag påstår att förhållandena på Öjagården är på gränsen till tjänstefel, och sannolikt också över gränsen, på fel sida. I vart fall när gäller nämndens, socialchefens och masens vidkommande. Här handlar det om myndighetsutövning och detta är ett brott enligt svensk rätt, se 20 kap. 1 § brottsbalken. För äldrevårdens trovärdighets skull är det viktigt att rågången hålls fri. Och självklart bör åklagaren ta sig en titt på fallet. Även socialstyrelsen kan göra en polisanmälan. Ja, vem som helst kan göra en polisanmälan. Varje gång missförhållanden inom äldreomsorgen uppdagas måste samhället reagera kraftigt och ansvarsfullt. Äldre skall verkligen inte behöva fara illa, se så!

Äldre och särskilt demenssjuka är mycket ömtåliga och utsatta grupper. De befinner sig i beroendeställning och har svårt att föra sin egen talan. Därför är det viktigt att samhällets inställning bärs upp av respekt för individens integritet, skydd av individen, och att insatserna utgår från individens behov.