Äldreomsorg – Arbetsförhållandena inom äldreomsorgen har blivit sämre!

Arbetsförhållandena för undersköterskor och sjukvårdsbiträden inom äldreomsorgen har i drygt två decennier gått kräftgång. Och problemen handlar inte främst om det tilltagande oron med frånvarande och okunniga chefer, eller om förtryckande och hierarkiska system, utan om konkreta förändringar, som i vardagen gör det svårt att förena familjelivet med arbetslivet. År 2011 är arbetsvillkoren sämre än de var på 1970-talet. Tro mig. Jag var med då som nu!

Vem kunde till exempel år 1985 drömma om att vi drygt två decennier senare åter skulle ha delade pass, jobba varannan helg, sakna inflytande över schemaläggningen, ha fasta rullande semesterscheman, bara få två semesteruttag per år, ha en konstlad uppdelning av sysslorna i service och sjukvård, tvingas till deltider, på egen hand fylla den s.k. flytande tiden, drabbas av ändringar i scheman med kort varsel (utan ersättning), tvingas till ensamarbete på obekväm tid, och ständig lida av personalbrist.

Jag tror inte den politiska ledningen i kommunerna förstår de problem som följer av dagens situation. Och vad det innebär för brukarna idag och imorgon. Det är bara när medarbetarna har schyssta arbetsvillkor som äldreomsorgen kan bli en framtidsbransch där medarbetarna trivs och åter står pall hela arbetslivet. Dagens arbetssituation är allt annat än tillfredsställande. Personalen lider och brukarna far illa. Men få eller ingen vågar träda fram och berätta. Så fort detta sker, görs personen i fråga till problemet. Antingen det är personal eller brukare.

Vad kan eller bör då göras? En enkel åtgärd är att dra korken ur flaskan och låta personalens missbelåtenhet öppet komma i dagern. För inom äldreomsorgen finns så mycken klokskap att det räcker till och blir över. Ta tillvara personalens erfarenhet och kunskap och anpassa arbetslivet därefter. Då kommer arbetsglädjen tillbaka och arbetsskadorna av olika slag kommer att sjunka. Omöjligt tänker någon? Inte alls! Det finns i dag kommuner, som det är mycket bra att jobba i. Det handlar bara om ledningens förmåga att lyssna och lära sig.

Äldreomsorg – Hinna dricka kaffe med brukarna

Det måste bli mindre verkstad och mera personlig kontakt över äldreomsorgen. Dagens äldreomsorg rymmer oftast inte vanliga mänskliga kontakter. Trots att verksamheten just bygger på detta. Rymmer och Rymmer? Egentligen handlar det om en successivt förändrad syn på verksamheten och där man inte tar sig tid.

Vi har fått in en industriell syn på omsorgen med planerade processer, utvecklade tekniska system, kortsiktiga relationer, logistiken integrerad i tjänsten, förtillverkning av vissa tjänster med mera. Och en viss del av effektivitetstänkande måste nog accepteras. Även om det tar emot! Äldreomsorgen kan inte vara en bransch utan produktivitetsökning. Men det betyder inte att brukarens eller vårdtagarens behov måste sättas på undantag. Det måste finnas utrymme för att, om än hastigt, ta en hastig kopp kaffe med vårdtagaren.

”Huvudinriktningen för regeringens äldrepolitiska satsningar är att äldre personer och deras närstående ska kunna lita på att de erbjuds en värdig omsorg och en omvårdnad av hög kvalitet.” (http://www.regeringen.se/sb/d/1954) Nog borde denna stolta deklaration inrymma en kopp kaffe?

Varje gång det görs någon form av undersökning hur vårdtagarna upplever vården och omsorgen framkommer det en överraskande stor nöjdhet, men också en innerlig längtan att personalen någon gång skulle ha tid att sitta ner och prata.

Den fråga man kan ställa sig är om det är en värdig omsorg när personalen aldrig har tid att stanna upp och ge vanlig mänsklig omtanke i form av ett enkelt samtal mellan jämgoda personer. Det är viktigt med samtal om äldreomsorgen, men det är minst lika viktigt med samtal i äldreomsorgen. Det är konstigt att kommunerna år efter år, kan låta bli att ta hänsyn till de äldres önskan om mer mänsklig kontakt. Särskilt som insatserna enligt socialtjänstlagen, enkelt utryckt, skall utgå från den enskildes behov och önskemål. Kanske det är dags att anpassa tillämpningen till lagen?

Äldreomsorg – Underhållningen behövs på äldreboendena

De allra flesta äldreboenden hade tidigare regelmässigt någon form av musikunderhållning. Det kunde vara en ensam trubadur eller duo eller trio som spelade och sjöng. Mycket uppskattade inslag i de äldres vardag. Men dessvärre har denna aktivitet av besparingsskäl utgått på många håll. Detta trots att verksamheten i sig drog mycket små kostnader. I formell mening har inte underhållningen dragits in, men med ständigt minskade anslag ryms inte verksamheten i många fritids- eller frivilligverksamheternas budget.

Man kan ställa sig frågan om nämnderna vet var besparingarna sker och vilka konsekvenserna blir ute i verksamheten. Har man varit på några ”underhållningar” förstår man värdet. Det är sällan man ser någon aktivitet få ett sådant gensvar som just musikunderhållningen. Musik ”väcker” och sinnena stimuleras! Musik är minnen och minnen är känslor. Bjuds det sedan också på kaffe och hembakt är lyckan absolut och stämningen blir varm och glad. Musiken sätter guldkant på vardagen. Men det är också så att musik lindrar ångest och oro. Särskilt när en brukare har demens i någon form.

Musikunderhållningen når fram till alla oavsett grad av sjukdom och ålderskrämpor. Ja, den når faktiskt fram till personalen också, som blir uppmuntrade när de ser sin vårdtagare leva upp och bli glada. Musik är således en bra form av att utveckla och stärka kommunikationen mellan personal och brukare. Jag vill med dessa korta ord slå ett slag för återinförandet av musikunderhållning på allt fler boenden. Det handlar om små kostnader som ger så mycket i utbyte. Upp till kamp för musiken.

Äldreomsorg – Synen på de äldre styr allt

Utan tvekan finns det boende och hemtjänster där gamla far illa av den vård och omsorg de får. Det förekommer fysiska och psykiska kränkningar. Man kastar kuddar i huvudet på den försvarslöse gamle, man uttalar kränkande tillmälen av allehanda sort . Man utför inte insatserna eller slarvar över med västerhanden eller låter den gamla stanna i sängen hela dagen. Man negligerar den gamle när den försöker utrycka en vilja. Exemplen är många på hur kränkningar kan ta sig uttryck.

Och problemen är mycket större än vad vi i allmänhet tror i samhället. En svårighet är att de gamla är i beroendeställning till utförarna, det kan ju bli värre om jag klagar, samt att man just pga. ålder inte orkar eller kan ta itu med övergreppen. Men samhället får aldrig utveckla tolerans mot övergreppen. Och samhället är ganska dåligt rustat för att ta itu med avarterna.

Jag vet att kränkningar är ett reellt problem, men jag har ingen bra lösning. Personalutbildning verkar inte bita på problemen. Samhället måste införa en nolltolerans och sedan också vara beredd att försvara densamma. Det fordras andra väktare än de som verkar idag. Dagens tillsynsorganisationer är för toleranta och står sällan på den gamles sida.

Frågan är komplex och mångfasetterad . På något sätt hänger saker och ting ihop och är beroende av varandra. Vi har det egna ansvaret, vi har chefsansvaret, vi har arbetsplatskulturen, företagskulturen, och inte minst samhällskulturen. Men i grunden är det nog synen på de äldre som avgör om verksamheten skall lyckas eller misslyckas med sin uppgift. På denna punkt har samhället gått kräftgång i bra många år. Det finns en tendens till ringaktning av gamla och svaga. Men håller vi i samhället inte uppe ett visst mått av vördnad och respekt för de gamla så får vi efterhand smygande avarter i olika tillämpningar. Ja, det är till och med så att vi utvecklar tolerans mot avarterna.

Jag tror att äldre måste ha ett starkare lagtekniskt skydd i samhället mot kränkning och diskriminering. Och man måste också ha starka och kompetenta ombud som kan tillvara den gamles rätt när det fallerar. Ingen gammal eller dennes anhörig skall behöva vara rädd för att söka hjälp och få hjälp. Det är en hemul begäran.

Funktionsnedsättning - Spamfiltren hindrar informationsutbyte

För ett drygt halvår sedan fick jag ett vänligt mejl från en företrädare i ett handikappförbund. Personen framförde det tråkiga i att jag har valt ha min blogg på en sida som gör att alla som läser med skärmläsare inte kan kommentera och göra inlägg. Det så kallade spamfiltret utestänger läsare.

Jag funderade och funderade. Kunde inte riktigt förstå vari problemet satt! Det säger utan tvekan en del om både min datorvana och mina datakunskaper. Det som störde mig var att jag inte kände till problemet eller ens förstod det. Nu är det visserligen några år sedan jag vara mera aktiv när det gäller ”handikappfrågor”, men dock. Jag tog en ny kontakt med företrädaren och fick därefter en bra och förståelig förklaring.

Och sedan stod gåtan fullständigt glasklar för mig. När man skall göra en kommentar på bloggen måste man som skribent ordverifiera. Det vill säga läsa det ord eller bokstäver som står i en ruta och sedan skriva in detta i en annan ruta. Inget svårt i sig om det inte vore för att ordet man läser är ”kodat” på så viss att bokstäverna är något förvrängda. Och det är ju inte svårt att förstå att detta kan ställa till problem om man har läshjälpmedel såsom skärmläsare. Jag kan själv som seende i andra sammanhang ha problem med dessa ordverifieringar. Det kan behövas både ett och två försök innan jag lyckas träffa rätt.

Nu är det en sak tro sig begripa problemet och en annan att kunna göra något åt det. Jag vill så gärna finna en lösning, men jag vet inte hur! Ja, egentligen vet jag faktiskt inte vad jag skall göra eller ens om det går att göra något! Men kanske det finns någon i läsekretsen som vet något råd. Då tar jag tacksamt emot detta, som en kommentar på bloggen eller via ett mejlsvar. Adressen står på högersidan i min blogg. Tackar på förhand.