fredag 27 maj 2011

Omsorg – Gåvor till brukaren

Jag har i några tidigare inlägg tagit upp problematiken med gåvor mm från brukare till omsorgspersonalen. Idag tänkte jag vända på steken och behandla det omvända nämligen gåvor från vårdgivare/personal till brukare! Men kan det verkligen vara ett problem? Jag vet faktiskt inte. Det talas sällan om detta. Trots att det sannolikt inte är så ovanligt.
Det som hänt inom vård och omsorgsverksamheten är att vi fått alternativ och fritt vårdval. Detta medför att det uppstår en konkurrens om brukarna och patienterna. Och där konkurrens finns uppstår också lätt nya former och medel för att skaffa kunder. Ett sådant medel är lockelser av olika slag. Till exempel att du får en gåva om du listar dig på vår vårdcentral eller väljer vårt äldreboende. Gåvor eller snällare uttryckt risk för gåvor, förekommer således redan idag, om än inte alltför öppet. Är detta rätt?

Men det finns också en fara i att man försöker behålla sina vårdtagare genom att ge olika gåvor såsom present till jul och födelsedagar. Det kan synas lite harmlöst men bakom den fina gesten finns ett marknadsekonomiskt tänkande. Är detta rätt?

Sen har vi den sista biten nämligen att personalen på eget initiativ och bevåg ger ”sin” vårdtagare en gåva på något sätt. Det kan vara med bästa uppsåt när vårdtagaren sitter trång till ekonomiskt. Låt oss säga ett halvt kilo kaffe till jul eller en gammal tjockteve när man själv bytt ut sin egen. Gåva föder gengåva, kan man bortse från detta och är detta rätt?

Om jag som skribent får säga min mening tycker jag inte något av det ovanstående är rätt. Det skall inte vara tillåtet att ge brukarna något. För det är så svårt att sätta gränser och formulera regler som eliminerar egenintressena.

Därför måste kommuner och landsting snarast ta fram dokument som behandlar och reglerar vad som är tillåtet eller inte tillåtet. Vi har bara sett början på uppfinningsrikedomen än. Nästa steg är att producenterna börja uppvakta närstående och anhöriga. Eller?

tisdag 24 maj 2011

Omsorg – Pressmeddelande från SKL den 2011-05-24

”Sveriges Kommuner och Landsting ingår i det nätverk som på Patientförsäkringen LÖF:s initiativ arbetar för att minska risken för att förväxla läkemedel i vården. En enkät skickades ut för att kartlägga landstingen eget arbete och vad de vill ska ske på nationell nivå. Det förslag som nu finns grundar sig på landstingens uppfattningar om hur läkemedelsförväxlingar kan undvikas och därmed minska risken för vårdskador.”
”Nu finns ett förslag på hur läkemedelsförväxlingar kan minska efter en enkät till chefläkare och läkemedelskommittéer. Svaren pekade entydigt på att förpackningarna kan göras tydligare och mer enhetliga.”
En kort fråga – vore det inte bättre att ta fram förslag tillsamman med dem som står läkemedlen nära såsom apotekare, sjuksköterskor och patienter? Hur många läkare kommer regelmässigt i kontakt med förpackningarna? < 5% tror jag!! Gör rätt från början. Kallas kvalitet!

fredag 20 maj 2011

Äldreomsorg - De små äldreboendena är äldreomsorgens kommande identitet

Vi kan inom detaljhandeln se att stadskärnorna håller på att få en pånyttfödelse. Tillgänglighet, servicegrad, social mötesplats, och begreppet personlighet är faktorer som blir allt viktigare. Vi som konsumenter söker vår egen stil. Men även äldre människor är konsumenter som följer trender i samhället, om än med några års fördröjning. Därför är det inte onaturligt att tänka sig morgondagens äldre kommer att söka sig bort från stora opersonliga särskilda boenden till mindre enheter gärna med en kommuncentral placering.

I många årtionden har det inom kommunerna varit en trend att lägga ner mindre särskilda boende och samla verksamheten till större enheter. Oftast har nedläggningarna gjorts av arbetsmiljöskäl eller besparingsskäl. Man har helt enkelt velat dra ner på antalet platser. På så viss har man något ologiskt kunnat påvisa besparingar. Egentligen skulle man samma argument kunnat lägga ner det största boendet och därmed spara än mer pengar. Men det har man inte gjort för man ville ha en successiv och ordnad neddragning.

Men i verkligheten är det så att de mindre boendena är mer kostnadseffektiva än de stora boendena. Främst för att man enkelt kan anpassa bemanningen till de verkliga behoven. Vårdtyngden är lätt att se. Flexibiliteten är också allmänt bättre på alla plan. Till saken hör också att personalen trivs bäst på ett mindre boende.

Men det tyngsta argumentet för mindre boenden är brukarnas trivsel. Vid de allra flesta mätningar får mindre boenden bättre ”betyg” än motsvarande stora. Detta oavsett om de handlar om skriftliga enkäter eller muntliga intervjuer. I det senare fallet brukar skillnaden till och med vara större då brukarna oftast vågar framföra vad man tycker, förutsatt att intervjun görs av utomstående och att man garanteras anonymitet.

Det är nog så att vi åter kommer att se ett ökat antal mindre särskilda boenden framöver. Konsumenterna kräver detta. Och jag säger bara – inte mig emot. Tvärtom!

fredag 13 maj 2011

Äldreomsorg – Personalen skall vara vänlig

Inom äldreomsorgen har det spridit sig en uppfattning att man som personal skall vara så kallad professionell. Med detta menas, om än felaktigt, att man skall vara kylig och distanserad till patienten eller vårdtagaren. Särskilt utbredd är denna tokiga uppfattning inom hemsjukvården. På många boenden och i många hemtjänstgrupper finns det en hård attityd och vårdtagarna får ta emot många bryska ord. Inte minst Lex Sarah-anmälningarna och kommunernas inte avvikelsesystem vittnar om detta.

Att som personal vara vänlig och omtänksam mot de äldre anses av kolleger vara illojalt och jantelagen sätts därmed i tillämpning. Som personal får man inte vara omtyckt av vårdtagarna. Arbetskulturen tillåter inte detta. Och egentligen är det inte bara den omedelbara arbetskulturen som är hindrande. Hela äldreomsorgskulturen är emot vänlighet. När såg du, bäste läsare, en undersökning som lyfte fram en vänlig och av brukarna omtyckt medarbetare inom äldreomsorgen. Den goda förebilden, alltså! Som har så mycket kunskap att ge till annan personal. Nej, detta förekommer inte inom äldreomsorgen. Men sådana enkäter är vanligt inom andra service och människonära yrken.

Nej, det är dags att omvärdera innehållet i ordet ”professionellt” inom äldreomsorgen. Att vara yrkesmässig och proffsig innebär även att vara vänlig och omtyckt av vårdtagarna. Det godas makt måste återerövras. Tänk på somrarna när äldreomsorgen har många vikarier. Då är stämningen annorlunda. De unga vikarierna är direkta och vänliga mot de gamla. Vikarierna har ännu inte lärt sig vara professionella och kontaktsvaga. När det gäller bemötandefrågor handlar det inte om att skriva dokument, det handlar om sunt förnuft och praktisk tillämpning. Cheferna skall ta reda på och uppskatta den personal som är naturligt vänlig mot vårdtagarna. Inte främst för personalens skull utan för vårdtagarna. Låt vänlighet vara normen.

fredag 6 maj 2011

Äldreomsorg - Vilken kvalitet gäller socialstyrelsens eller mediernas

Varje vecka kan vi i media ta del av kvalitetsproblem inom äldreomsorgen. Personalen glömmer att ge medicin, man kommer inte på utsatt tid eller tom glömmer bort att komma överhuvudtaget. Ja, felhandlingarna är många.

”82-åring glömdes bort av hemtjänsten. Anhöriga är oroliga och arga. De anser att hemtjänsten inte klarar av att ge deras 82-åriga dementa mamma hennes medicin”

Skall man sätta sin tillit till denna verklighet är förbättringsutrymmet inom äldreomsorgen stort. Samtidigt säger socialstyrelsen via sina kvalitetsmätningar att vården och omsorgen är god.

Pressmeddelande från SoS, 2010-11-18 – ”Äldre personer är nöjda med sitt äldreboende och sin hemtjänst i stort. Det visar Socialstyrelsens undersökning om äldres egna upplevelser om vården och omsorgen 2010.”

Socialstyrelsen säger en sak om äldreomsorgen, men verkligheten visar alltför ofta på en annan. Varför är det så och vilken bild är riktig? Ja, det kan man fråga sig. Men det är nog så att båda bilderna i sig är korrekta. Det man skulle önska sig är att socialstyrelsen på större allvar skulle beröra vad man mäter och vad man inte mäter i sina undersökningar. Mina funderingar omkring detta är i stort följande.

* Alla vill vi vara tillags och därför responderar vi mer på frågeställaren än på frågorna. Om vem vill vara negativ mot överhögheten? Därför tenderar respondenterna att svara överpositivt till SoS

*Det finns mekanismer som får oss att hålla tyst i om problem. Jämför problem i familjen, jobbet mm. Hustrun som stannar hos sin elake make alltför läng. På motsvarande sätt skall det gå bra långt innan den gamle gör sin stämma hörd. Man är i beroendeställning

*SoS mäter det man kan mäta, men det finns en verklighet härutöver som inte syns så lätt och som inte kommer med

*Personal och framför allt cheferna är skickliga på att manipulera. Man matar den gamle med positivism. Det som sägs tillräckligt många gånger blir en sanning. ”vi kommer alltid i tid till dig”. Till detta kommer att personalen gärna hjälper sin vårdtagare att fylla i blanketten. Inom vissa boenden och hemtjänster har detta satts i system.

Med detta vill jag inte ha sagt att socialstyrelsens undersökningar skulle sakna värde. Jag vill bara säga att det åligger socialstyrelsen att öppet redovisa att man kanske inte mäter det man avser att mäta eller det man uppger sig att mäta. Något mäts utan tvekan, men ingen är hundra på vad det är. Därför finns det anledning att även fortsättningsvis sätta stor tillit till allt som kommer fram via media. Denna bild är minst lika sann som socialstyrelsens!