Äldreomsorg – Likabehandlingsprincipen är lagfäst

För ett år sedan, den 17/2 2011 kunde vi i DN läsa skådespelerskan Lena Nymans dödsannons. Som sörjande stod Släkt och många vänner, men även ”All personal på avd. 2 Stockholms sjukhem”. Och det sista är enligt min mening något besynnerligt. I annonsen görs ett avsteg från en närmast vedertagen och sedan länge tillämpad praxis inom äldreomsorgen, nämligen att personal eller verksamheter inte skall vara med på begravningar eller stå med i annonser. Därför är det exceptionellt när ett vårdboende står med i en dödsannons. Det boendena normalt brukar göra är att flagga i samband med dödsfall. Men då gör man det för alla sina vårdtagare och inte bara för vissa utvalda. En minnesstund på avdelningen brukar också tillhöra det vedertagna.

Ett handlande, som att selektivt stå med i dödsannonser, är i konflikt med likabehandlingsprincipen inom äldreomsorgen. Åtminstone ur etisk synvinkel. Och på likabehandlingsprincipen skall det inte tummas. Varken under vården eller när livet flyr. Ingen enskild skall av sjukvård och omsorgen favoriseras pga. status, pengar, makt eller kändisskap. Den professionella hållningen kräver likhet i ord och handling . Om det vore så att Stockholms sjukhem stod med i alla annonser för avlidna som har bott hos dem, skulle jag förstå det. Men så verkar inte vara fallet. Man passade kanske bara på att få lite billig reklam på Lenas bekostnad. Eller att framställa sig själv i god dager. Skamligt utnyttjande skulle man kunna säga. Och avsteget ligger också farligt nära en skymf av Lenas minne.

Och än märkligare blir det när man på Stockholms sjukhems hemsida under Värderingar och vision kan läsa ” Vår grundsyn är tanken om alla människors lika värde.” Kort kan man bara säga - Lev upp till detta. För det gör man inte om man hakar på kändis dödsfall för att få synas.

Omsorg – Hemtjänsten har för dålig utbildning i att hantera tekniska hjälpmedel

Hemtjänstpersonalen och för all del även personalen på äldreboendena har för dålig kunskap i hur de tekniska hjälpmedlen fungerar och skall hanteras. Hjälpmedelsproblemen är ett dolt område som aldrig syns eller rapporteras. De fel och missöden som inträffar förblir dolda och okända. Statistiken är dålig, för att inte säga obefintlig och kunskapsläget lämnar också mycket i övrigt att önska.

Några exempel. När personalen har svårt att köra över tröskeln till balkongen med rullstolen tar man bort tippskyddet. Med en starkt ökad risk för att den gamle kan tippa rullsolen. Bromsarna på rollatorn blir aldrig kontrollerade. När den gamle en dag går i en backe tar bromsarna för dåligt med risk för fallskador. När den gamle sätts (felaktigt) i rullstolen är det lätt att klämma fast foten i fotstödet. Det gör fruktansvärt ont och kan leda till ett benbrott. Många äldre har rollatorer som i stort sett bara duger för innebruk. När den gamle kommer ut i snömodd och iskanter med dessa är fallrisken mycket stor. Andra exempel är felaktiga lyft med sängliftar som tippar eller låser i upphissat läge. Eller att man använder en felaktig lyftsele avsedd för annan brukare.

Avvikelsehanteringen när det gäller hjälpmedlen måste systematiseras bättre. Likaså måste det till en bättre introduktionsutbildning av personalen. Även innehållet i utbildningar och omfattningen av desamma måste förbättras. Hjälpmedelsverksamheten har med åren kommit på undantag. Andra frågor såsom vård och omsorg har trängt tillbaka intresset för de tekniska hjälpmedlen. Kanske även den konstlade uppdelningen mellan det kommunala och det landstingskommunala ansvaret hat hjälpt till att sänka intresset. I vilket fall som helst är det dags för en uppryckning.

Omsorg – Vilket samhälle vill via ha

Idag tänkte jag göra ett avsteg och inte direkt behandla ett ämne som har en omedelbar koppling till äldreomsorg eller funktionsnedsättning. Jag tänkte tala om den allmänna omsorgen eller snarare bristen på densamma. Och jag gör det utan att ta partipolitisk ställning åt något håll. En försämrad utveckling har skett under bra många olika regeringar av skiftande kulörer. Jag tar bara allmänpolitisk ställning för människan.

Jag förstår inte hur samhället har kunnat bli så känslokallt och egotrippat som det har blivit. Individualismen tar sig allt märkligare uttryck. Det verkar som om vi glömt bort att ett samhälle måste bygga ansvarstagande även för andra. Vi har ett gemensamt ansvar - även för varandra. Jag är bara så arg och behöver lätta på ventilen.

Vad är det för ett sätt att byråkrater kan tvinga svårt cancersjuka ut i arbete? Emot läkarnas inrådan och emot det mest elementära sunda förnuftet. Visst kan alla arbeta och bidra med något. Men det finns en gräns för denna dogm. En människa som är genomsjuk och som har en tydligt utmätt tid på jorden skall självklart inte jagas och plågas. Vad är det för byråkrater som letar andra möjliga eller snarare omöjliga orsaker när en undersköterska drabbats av arbetsskada.

Vad är det för märkliga byråkrater som tvingar isär och tvångsskiljer gamla på äldreboenden. Man vill inte ge två gamla personer plats på samma äldreboende. De kan ha varit gifta och levt ihop i över sextio år. Men de bryr sig inte byråkraterna om. Gamla människor skall självklart behandlas med respekt och inte plågas av några omdömeslösa och inskränka personer.

Vad är det för ett samhälle som inte kan ordna värdiga arbeten åt personer med funktionsnedsättningar. Arbetslösheten och ”förtidspensioneringen” är skrämmande hög inom för dessa personer. Det föreligger ingen brist på ord inom handikappområdet. Däremot råder stor brist på handling och duglig personal. Det behövs mera verkstad och mera verkliga tag. Sätt munkavel på de orerande byråkraterna.

Tänk dig ett barn som är så svårt förlamat att det behöver hjälp med allt. Föräldrarna får slita dag och natt. Hjälp från samhället? Nä, inte alla gånger. Försäkringskassan och kommunen kan närmast glatt avslå ansökan med hänvisning till en byråkratisk fint som för stunder håller frågan borta. Och det blir inte bara avslag en gång. Det kan pågå i år och beslutet om assistanshjälp finns på armlängds avstånd från de utslitna föräldrarna, men ändå så långt borta. Det lilla barnet? Hur det lider skall vi bara inte tala om.

Ett exempel till. Våra gamla inom äldreboendena och hemtjänsten får äta fabriksmat! Visst kan det vara en gott någon enstaka gång. Men skall du varje dag äta någon av de tjugo rätter som bjuds så blir maten till slut en plåga. Den står dig upp i halsen. Och som gammal äter du mindre och mindre. Med den effekt det får på ditt allmänna välbefinnande. Gamla behöver riktig mat och god mat. Om det är någon i samhäller som behöver goda måltider är det våra gamla. En god måltid sätter guldkant på dagen och lägger liv till åren.

Nej, det behövs en ordentlig uppryckning i fråga gemenskap och ansvar. Detta är en allmän politisk fråga för den är allmänt mänsklig. Äh, det hjälpte inte. Jag är fortfarande arg. Ja, ja - bristen på klok politik finns ju kvar. Så det är bara att fortsätta .. och va arg.

Äldreomsorg – Doftfri personal önskas

Jag vet inte riktigt hur stort problemet, men jag vet i alla fall att det är ett verkligt problem från tid till annan, nämligen att hemtjänstpersonalen doftar parfym. Och för många brukare är just parfymdoft något som gör vardagen besvärlig. Personer med sensorisk hyperreaktivitet och många personer med astma och allergi lider svårt i miljöer med olika dofter. Symptomen kan vara andningssvårigheter, nästäppa, rinnande ögon, tryck över bröstet med mera. Starka dofter kommer inte bara från parfym utan även från andra produkter såsom schampo, balsam, deodorant och hudlotion. För att inte tala om tobaksbruk!!


Normalt är det inga problem att upprätthålla den doftfria miljön. Många arbetsgivare har på olika sätt förebyggande informerat sin personal om problemet och vad konsekvenserna kan bli för brukarna. Längst verkar man ha kommit inom sjukvården. Därefter kommer äldreboendena. Men inom hemtjänsten verkar det finnas ytterligare några steg att ta.

Häromdagen kom jag i kontakt med en kommun där det kört ihop sig rejält mellan några brukare och personalen. Konflikten gällde personalens rätt att använda parfym och brukarnas krav på doftfri personal. Lösningen i sig är enkel. Personalen skall vara doftfri. Det svåra är vägen dit. Det gäller att informera personalen så mycket att de själva inser det olämpliga med parfym, utan att känna sig kränkta och tillrättavisade. Svårt men inte omöjligt!!

Visst är det mycket som hemtjänstpersonalen skall informeras om och utbildas i. Skall man leva upp till alla krav fick väl verksamheterna stängas under några år. Men fullt så dyster behöver man inte bli eller vara. Det går utmärkt att lägga upp en långsiktig utbildningsplan och avsätta en timma i veckan för kompetensutveckling. Det uppskattas av personalen som plötsligt känner att man är värd att satsas på. Men bryt den gamla föreställning att det är de egna sjuksköterskorna som skall vara utbildare för allt och alla. Ta in experter som är pedagoger och sakkunniga. När det doftfri miljö rekommenderas kontakt med Astma- och Allergiförbundet eller deras lokalavdelningar.