Äldreomsorg – Kräv ordentlig ordning på matfrågan

Idag blir det ett kort inlägg om ett välkänt ämne nämligen maten inom äldreomsorgen. Jag har i flera inlägg behandlat ämnet. Den vanligaste lösningen med kyld mat, som den gamle själv efter bästa förmåga får värma i mikron och sedan äta i sin ensamhet, är ibland inte bara opassande utan direkt skadlig. Den finns många äldre som tappar extremt mycket i vikt och som blir allt tunnare och bräckligare när de skall leva på den platsinbakade oftast näringsfattiga maten.

Som anhörig skall man absolut inte låta sig nöjas med denna situation. Man skall påtala saken för biståndshandläggare, för hemsjukvården, för sin distriktsläkare, för politikerna i nämnden, ja för alla i nu nämnd ordning. Socialtjänstlagen säger inget om att kyld mat är lösningen för alla. Det är kommunens skyldighet att lösa matfrågan på ett för den enskilde acceptabelt sätt.  Och i vissa fall innebär det hemlagad med omsorg under måltiden. Ingen kommun kan i sina riktlinjer eller annorstädes skriva bort denna lösning. De har en en skyldighet att hemlaga maten om detta är en adekvat lösning med hänsyn till den gamles situation. Detta är en kommunal skyldighet!

Jo, jag vet att det är en kamp att kräva sin rätt, men alternativet är att en anhörig sakta tynar bort i svält. Tappar mamma eller pappa osedvanligt mycket i vikt så kräv åtgärder och begär hemlagad mat. Ta kampen! Om kommunen inte ger med sig finns det möjlighet att överklaga och bifoga då alla intyg och viktkurvor du kan från läkare och dietister med flera. Chansen att vinna ett sådant överklagande är inte försumbar. I vart fall kan du som anhörig inte anklaga dig själv i en framtid.

Äldreomsorg – Ord från en undersköterska

För ett tag sedan kom jag av en slump att tala med en undersköterska i en större stad östra Sverige. Våra vägas möttes för många år sedan i jobbet och nu råkade vi varandra igen. Samtalet var närmast chockartat för mig. Jag trodde mig ha en bra insikt i äldreomsorgens verklighet. Men läget är förmodligen värre än vad jag trodde. Inte blev det bättre av att den en gång så glada och yrkesstolta kvinnan – Lena - nu var uppgiven och desillusionerad.

Lena har jobbat inom äldrevården i nära 40 år och har alltid känt stolthet över sitt arbete, men på de senaste fem - tio åren har något hänt i arbetslivet berättade hon. Vi som kämpar i främsta linjen har inget inflytande över vår vardag mer. Vi blir alltmer mentalt stressade och får allt mindre gjort på våra arbetspass. De enda budskap vi får är att spara och ha helikopterperspektiv. Det betyder att se till chefernas och kommunen bästa. Vårdtagaren nämns aldrig. Det finns ett överskott av policies och riktlinjer, ja så många att ingen kan hålla reda på dem. Har vi synpunkter eller klagar någon gång får vi höra att vi saknar kompetens. Vi skall bara vara tysta och lojala. Det egenansvar som tidigare låg i ett offentligt jobb är som bortblåst. Vi känner oss odugliga och värdelösa. Vi är inga människor, vi är tekniska hjälpmedel i äldreomsorgen.

Meddelarfriheten och transparensen i verksamheten undertrycks. Det finns skriftliga handlingar på att vi inte får uttala oss till annan part om arbetsförhållandena. Vågar någon sig på att skriva en anonym insändare blir efterforskningar från ledningens sida och sedan varning och löneavdrag. Man har som enskild ingen motmakt. Facket? Inte ens det är sig likt. Man samarbetar för mycket ”bakom ryggen” med arbetsgivaren, vilket gör att medlemmarna känner sig övergivna.

Vad Lena tyckte om dagens chefer nämner jag inte. Men ord som mytomani, härskartekniker, illvilja, okunskap var frekventa. Äldrevården har blivit kontoriserad var Lenas slutord. Allt avgörs av en administratör bakom ett skrivbord. Ibland skjuter politiken till någon miljon till budgeten för att förbättra äldreomsorgen. Vad händer? Jo, det anställs fler byråkrater. Och med detta blir vården ännu sämre. Lena sa mycket mer! Men jag slutar här och begrundar vad jag just har skrivit. Är det så illa? Ja, jag är benägen att tro det!

Äldreomsorg – Skall vårdpersonalen professionaliseras?

Professionaliseringstanken har ”legat rätt” i arbetslivsmun under ett antal år. Allmänt ses väl insatser i denna rikting som statushöjare och därmed i förlängningen som en lönedrivande omständighet. Så det är inte underligt att personalen inom äldreomsorgen, undersköterskor och biträden, också hakat på denna trend. Det man främst skjuter in sig på är att skilja bort vissa, som man tycker, okvalificerade arbetsuppgifter såsom städning, tvättning, bäddning, daglig hygien med mera. Det kan någon annan ta hand om. Och så har vi fått en konstlad uppdelning i sjukvård, omsorg och service. Ja, vi har tom en fjärde grupp och tom femte grupp som sköter inköp och matdistribution. Äldrevården har blivit fragmenterad. Med risk för att insatserna faller mellan stolar eller inte riktigt understödjer varandra. Vi har fått en verklighet där summan av delarna är mindre än vad den borde vara.

Men den viktiga frågan är om uppdelningen, som har grund i personalens egenintresse, är bra ur brukarens perspektiv och om är det bra ur ett arbetsgivarperspektiv. Ja, frågorna måste ställas. En vilja till ökad kompetens får inte leda till en konstlad uppdelning av arbetsuppgifterna. Så har nu blivit fallet inom äldreomsorgen och det är en mycket dyr utveckling. Inte för att lönerna eventuellt höjs utan för att det uppstår spilltid och lägre kvalitet på insatserna. Oredan ökar!

Om det inom äldreomsorgen skall göras förändringar skall de utgå ifrån verksamhetens behov, det vill säga brukarnas behov. Och analyserar man detta kommer man till en annan lösning nämligen att all sjukvård samlas i en enhet och alla service och omsorg i en annan. Den första, sjukvårdsenheten, bemannas med sjuksköterskor och specialutbildade undersköterskor. Den andra enheten, omsorgsenheten bemannas av undersköterskor och biträden. Med denna uppdelning får man naturliga arbetsflöden och att kompetenser och utbildningar tas tillvara på bästa sätt. Detta är den näst bästa professionalisering som kan göras inom äldreomsorgen.

Det bästa greppet är att ändra på förhärskande negativa attityder till jobbet och till de äldre som mången personal bär på och som förpestar åtskilliga arbetsplatser och som gör att de gamla får ren vanvård. Personalen måste bli professionella i attityden. Men det får vi ta en annan gång.

Äldreomsorg – Stölder från äldre

Relativt ofta kan vi i media läsa att det sker stölder frän äldre i hemmen. Någon gång händer det på äldreboendena, men oftast handlar det om stölder i den ordinarie bostaden. Och oftast kan man misstänka att det handlar om att personalen begår brotten.

Nu skall inte det sagda tolkas som att vård- och omsorgspersonal är mer benägen till stölder än andra. Nej, det handlar nog mer om att tillfället gör tjuven. Stölderna märks inte och när de upptäcks ligger handlingen veckor/månader tillbaka i tiden. Det är så lätt att stjäla en guldring i byrålådan eller att norpa till sig en femtiolapp från ”börsen”. Bland så mången hemtjänstpersonal som besöker en gammal sjuk människa, det kan vara upp till femtio på en vecka, kan det finnas någon som faller för frestelsen att tillskansa sig den gamles tillhörigheter. Oärliga människor finns lite varstans. Och man skall inte tro att de som utför stölderna är några slags vaneförbrytare med ett digert kriminalregister. Ack nej, tjuven är i nio fall av tio tidigare ostraffade. Skillnad är det med de som stjäl från äldre ur handväskor på stan och så. Eller de som olika sätt lurar sig in de äldres lägenhet. De är ofta vaneförbrytare.

Utan tvekan har arbetsgivaren ett ansvar att förebygga stölder i hemmet. Detta tema har jag behandlat i ett tidigare inlägg. I dag tänkte jag fortsätta med vad de anhöriga eller gode männen kan göra, om det finns sådana. Annars får arbetsgivaren även sköta denna del. Det viktigaste är att plocka undan allt stöldbegärligt och låsa in detta i tryggt förvar. Vigselringarna skall inte ligga i nattduksbordet. Vidare skall man dokumentera och fotografera allt av värde. Inga inköp skall få ske till gamle utan att det bokförs och att kvitto lämnas på inköpen. Denna rutin skall hemtjänsten tillämpa av egen kraft, men om inte får omgivningen hjälpa till. Med jämna mellanrum bör de anhöriga sedan göra inventeringar och se att allt står rätt till. Vidare skall man som anhörig kräva att utföraren har tydliga tjänstgöringslistor så att man se när och vem som varit hos den gamle. Misstänker man att en stöld har begåtts skall de anhöriga omedelbart polisanmäla saken.

Hjälper det att polisanmäla då? Ja, någon gång emellanåt klaras stölderna upp. Polisen vet oftast var de skall börja leta efter omsatt stöldgods och de är också förtrogna med de vanligaste knepen som tillämpas av tjuven för att dölja sin inblandning. Men lägger inte bara polisen ner utredningen direkt. Nja, vet inte. Min erfarenhet är att de tar itu med ärenden när stunden är kommen och då är polisen effektiv.