fredag 27 april 2012

Äldreomsorg – Det måste bli bättre ordning på sjukvården

Nu måste jag bara än en gång få säga att sjukvården för de äldre mestadels haltar och är ineffektiv.  Ta som exempel en äldre person som bor hemma och har hjälp av hemtjänst och hemsjukvård. Denna person kan då ha kontakt med en distriktssköterska från primärvården och en sjuksköterska från hemsjukvården. Därtill har man kontakt med läkare från primärvården.  Man behöver inte ha särskilt djupa kunskaper inom organisationsteori för att förstå hur baktungt en sådan ordning är.

De här dubbla sköterskorna utför samma sysslor. Den ena kommer hem och tar proven och den andra kallar till besök på VC. Proven är i stort de samma. De är blodtryck, blodsockerhalt med mera. Då kan man väl säga att de är väl bra med dubbelcheck. Visst om inte resurserna inom sjukvården vore så ansträngda.  Men det kan väl den enskilde bortse ifrån. Ok, låt oss göra det för en stund.
Men det här dubbla ansvaret innebär också att ingen tar ett fullt ansvar. Låt oss nu anta att personen har diabetes. Då är det viktigt med regelbundna kontroller av ögonen och att fötterna blir omskötta.  Bara för att ta två exempel. Men ser då någon av sköterskorna till att så sker. Nej, nej! Man tror att det sköts av den andre. Och så blir de mest angelägna kontroller och åtgärder inte utförda.
Nej, vi måste snarast få en bättre ordning på sjukvården för äldre!  Men det här väl ändå en undantagssituation. Ja, tänk om det vore så väl. Nej, den här bristande ordningen är alltför vanlig i alltför många kommuner. Och problemen fortsätter år ut och år in. Och ingen personal vill göra något åt den för då kan man i slutändan mista sitt jobb. För detta har jag all respekt, men suboptimeringar har samhället verkligheten inte råd med. Vi måste åter få en huvudman för all sjukvård åt de äldre.

fredag 20 april 2012

Äldreomsorg – Vård på lika villkor

Idag kan det vara svårt med framtoningen för privata utförare inom den kommunala äldreomsorgen. Man jobbar allt för ofta i motvind. En motvind som skapas av kommunerna. Särskilt i de kommuner som både har kommunala och privata utförare. Socialnämnderna som alltså själva driver hemtjänst och äldreboenden skall också upphandla och granska sina privata konkurrenter. Det råder absolut ingen konkurrensneutralitet. Det är självklart en ordning som är oacceptabel och närmast jävsliknande.
I media har vi kunnat ta del av hur kommuner kritiserar privata utförare. Det kan gälla bemanning, personalkompetens, bemötande, natt- och jourverksamhet med mera. Detta trots att kommunerna själva har likartade eller ibland till och med sämre förhållanden. De kommunala granskningarna har oftast andra utgångspunkter än viljan att hålla uppe den målformulerade kvaliteten inom äldreomsorgen. Granskningarna har som främsta syfte att ställa den kommunala utförandeverksamheten i bäst dager. Det är ohederligt och ovärdigt av kommunerna att syssla med sådan villfarelse.

Om man i en kommun skall ha både egen utförandeverksamhet och privata alternativ måste det ske en ändring i den kommunala verksamheten. Kommunledningen måste skilja på myndighets- och beställarverksamhet å ena sidan och utförandeverksamhet å den andra. Utförandet skall ske på lika villkor och det måste finnas en säkerhet i att beställningar och granskningar sker på sakliga grunder. Det måste finnas en säkerhet i att allmänheten tydligt kan läsa av vilken vård och omsorg som fungerar bäst i kommunen.

En lösning kana vara låta beställarverksamheten skötas av kommunstyrelserna eller av en särskild beställarnämnd. Valet av leverantör skall ske på affärsmässiga grunder och uppdraget ges till den utförare som erbjuder den bästa entreprenaden korrelerat mot beställningsunderlaget och till det bästa priset. Oegentliga lojaliteter får inte förekomma.

Detsamma gäller ifråga om alla granskningar och uppföljningar. De skall göras på lika villkor antingen det är privat eller offentlig utförare. Det måste till snabba förändringar om inte tilltron till äldrevården och kommunala upphandlingar varaktigt skall placeras i källaren.

fredag 13 april 2012

Äldreomsorg - Hemtjänsten är sig inte lik

Hemtjänsten är sig inte lik. Åtminstone om man blickar tillbaka ett, par, tre fyra decennier i tiden. Vårdtagarna har blivit fler, äldre och fått både sämre och bättre hälsa. Sjukvård och omsorg tar den mesta tiden i anspråk numera, till förfång för matlagning, inköp, städning och promenader. Och insatserna har blivit detaljstyrda. Friheten är borta vilken inte uppskattas av varken brukare eller personal.

Stressen har blivit en del av vardagen vilket drabbar både personal och vårdtagare. De senare upplever oro över att hemtjänstpersonalen inte kan hjälpa till med det man för dagen behöver hjälp med. Personalen sitter fast i arbetsscheman och beviljade insatser. Brukarna längtar efter att personalen skulle ha mer tid, så att de kan sitta ner och ta en kopp kaffe och värma några bullar. Men denna möjlighet är mestadels bara en dröm.

Personalen har idag fler brukare per timma än man hade förr. Det betyder att tiden hos varje brukare har successivt blivit mindre. Men minskningen är inte proportionell. Den har sjunkit mer än vad som är motiverat. Var har tiden tagit vägen? I många fall går den åt till många arbetsuppgifter som inte är brukarnära såsom dokumentation, administration, organisation och utveckling. Eller så är personalen med i så kallade arbetsgrupper som arbetar med demens, fallskador, funktionsnedsättning, kost eller nutrition. Men den största tidstjuven av alla är förflyttningstiden. Den improduktiva tiden när man rör sig från en brukare till en annan.

På många håll tuggas det luft inom hemtjänsten. Alla arbetsgrupperna är som en slags teater där medlemmarna spelar sina roller. Men den praktiska nyttan kan verkligen ifrågasättas. När vi kommer till vardagen i brukarens hem är allt oerhört minimerat och detaljstyrt. Personalen skall göra det som är beslutat och man skall göra det fort. Inget eget tänkande här inte. Arbetsgruppernas arbete får aldrig något genomslag i verkligen. Det finns alltid någon byråkrat som vet bäst och som styr genom råd och regler.

Ja, hemtjänsten är verkligen en märklig organisation som låtits ta form utifrån introverta aspekter. Kundnyttan har inte stått i centrum utan byråkratins och pappersväldets egennytta har varit styrande. Ur denna situation finns bara en väg. Riv hemtjänstpyramiden och bygg något nytt som sätter behoven i centrum.

Hjälp fungerar bara, eller i alla fall bäst, när båda parter är redo. Bästa sättet att ta reda på behov är att fråga – ställ ärligt och nyfikna frågor till brukaren. Så fort någon (byråkrat) tror sig ha all kunskap och i alla lägen vet bäst vad andra behöver är misslyckandet nära.

torsdag 5 april 2012

Omsorg – Ensamhet finns även på äldreboenden

Jag har i några tidigare inlägg från olika utgångspunkter tagit upp den ensamhet som kan finnas i kombinationen kvarboende och hemtjänst. Den egna bostaden kan i vissa fall bli rena fängelset för den gamle. Och då skulle man ju kunna tro att det särskilda boendet skulle vara den bra lösningen. Man får då vistas i en verksamhet med ständig personalbemanning och i samvaro med andra hyresgäster.

Men ensamhetsproblematiken kan vara nog så påtaglig även på ett äldreboende. I vardagen kan det gå rutin i sysslorna för personalen. Man utför det dagliga utan att se omsorgstagarna. Visst säger man några få ord i samband med insatserna på ”rummet”. Men orden är inte många. Det är som om allting redan är sagt och att ett tilltal endast leder till en förlängd insats. Och denna tid stjäls från en begränsad tillgång av minuter. Och inte är det bättre vid måltider eller så. De gamla sitter snällt och tysta närmast uppradade vid bordet. Inte är det många ord som sägs i någon riktning. Som utomstående upplever man med rätta detta deprimerande.

Man kan då tycka att de gamla kan tala med varandra i dagrummet eller så. Men det är minsann inte lätt. Många har nedsatt hörsel och man uppfattar med svårighet vad någon annan säger. Det är också att majoriten av vårdtagarna är så pass sjuka till kropp och sinne att man svårligen kan kommunicera.

Men det finns brukare som är mentalt pigga och som längtar efter kontakt. Och dessa pigga brukare finns så gott som på varje boende. En man eller kvinna som längtar efter att få tala med någon. De lider svårt av ensamhetsproblematiken. De söker kontakt med personalen. Oftast utan framgång. De söker kontakt med andra vårdtagares besök. De söker kontakt med vaktmästaren när denne visar sig. Dessa vårdtagare blir inte sedda. Och därmed inte bekräftade. Sån är verkligheten bortom alla de fina orden om äldrevårdens målsättning. Tänk om vi kunde få färre högstämda politiska ord och mer känsla, handling och nära ord inom äldreomsorgen. Men ytligheten har nog kommit för att stanna, dessvärre! Eller?

onsdag 4 april 2012

Omsorg - Anhörigvårdarna behöver stöd

Allt mer omsorgsarbete flyttas över på de anhöriga och framförallt till anhörigvårdarna. Anhöriga som skall vara vårdare och förväntas utföra arbete utan kunskap, erfarenhet och utbildning. Man skall ta ställning till olika insatser i hemmet utan att veta om alternativ. Men man skall också vara vanlig anhörig och värna den kulturella sidan, och ha en normal relation, i glädje och sorg. En icke helt oproblematisk dubbelroll eller trippelroll.
Men även för vårdtagaren finns en dubbelhet. Man skall på en och samma gång vara både brukare och anhörig. I de här dubbla rollerna ligger det konflikter. Både för vårdtagaren och för vårdgivaren. Jag vill påstå att det finns risk att båda parter kan bli överlastade och slitas ut. Frågan är vem som riskerar att fara mest illa?
En anhörigvårdare är en person som vårdar eller hjälper en släkting, närstående eller bekant som på grund av sjukdom, ålder eller funktionshinder behöver hjälp att klara sin vardag. Alltså det arbete som den professionella organisationen egentligen skulle utföra.

Att flytta över vårdansvaret på de anhöriga är bekvämt och ekonomiskt fördelaktigt för vårdgivaren, dvs. kommunen. Kostnaden ligger kanske bara på 50% jämfört med att den ordinarie organisationen skulle utfört arbete. Man nyttjar lojalitetsbanden mellan brukaren och den anhörige.

Men vad händer egentligen med anhörigvårdaren. Han eller hon blir fruktansvärt isolerad i sin roll. Man blir uppbunden i sitt liv i en utsträckning som ligger långt över 40 timmarsveckan. Brukaren ser inte den anhörige som en professionell kraft utan som en släkting som hjälper till. Man begär gärna lite för mycket . "Du kan väl stanna tills jag lagt mig". Arbetet tränger ut andra delar av den anhöriges liv. Man får utföra jobbet utan tekniska hjälpmedel, vilket sliter på kroppen. Anhörigvårdaren går också med ständig oro över framtiden. Vad händer när jag inte orkar mer. Men det skall också sägas att arbetet har ljusa sidor. Det finns mycken glädje och arbetstillfredsställelse. Och brukarens uppskattning är kanske den främsta glädjekällan.

När det gäller brukaren är situationen faktiskt än mer komplex. Han eller hon får hantera sin känsla av underordning. Han eller hon kommer inte alla gånger till tals när det blir frågan om anhörigvård. Släktingar och omgivningen bestämmer över huvudet på den det berör. Att hjälpa är att utöva makt och att ta emot hjälp är att tappa makt. Och bara i detta faktum finns det en uppsjö av problembilder. Brukaren får vård av någon som man kanske helst inte vill ha, man får stor personkontinuitet, men också liten stimulans via annan person. Brukaren blir isolerad. Men även brukaren oroar sig för framtiden. Vad händer när anhörigvårdaren inte orkar längre. Var hamnar jag då?
Som det på många håll är idag kan det inte få fortsätta. Anhörigvårdaren blir utsedd och får sin lön. I övrigt bryr sig inte kommunen. Jag är för anhörigvård, men inte utan en ordentlig handledning och ett ordentligt stöd för både anhörigvårdaren och brukaren. Kommunerna måste skärpa sig och ge anhörigvårdarna den uppmärksamhet de förtjänar.