fredag 28 september 2012

Funktionsnedsättning – Tänk om vi alla kunde åka på bussemester!

Idag kan många av oss åka på bussresor i Sverige och ut i Europa. Det är både bekvämt och relativt billigt. Tänk att kunna få se och besöka såväl Kolmården, som Nordkap och Capri. Men denna möjlighet står inte till buds för alla. Personer med funktionsnedsättning i form av rörelseproblem eller synskada (med flera) är så gott som uteslutna. De förra kommer inte ens upp på bussen och de senare har svårt att få med ledsagare till rimligt pris. Och skulle man mot alla förutsättningar lyckas krångliga sig upp på bussen så finns det i alla fall inte några säten anpassade för personer med rullstol eller på annat sätt rörelsenedsatta.
 
Nej, långfärder uti Europa eller vårt eget land är inte lika enkelt för alla. Visst finns det särskilda resor och tom resebyråer som företrädesvis är inriktade på funktionsnedsättningar. Men utbudet är begränsat och kostnaderna är avsevärt mycket högre än för andra resor. Men låt mig direkt få säga – Heder åt dessa researrangörer. Jag lyfter på hatten för alla goda banbrytare. Men jag tycker det är synd att de vanliga bussresorna inte är skyldiga att ha handkappanpassning. Eller åtminstone av egen kraft såg till att påbörja en utveckling vid upphandling av bussar eller entreprenör. Det handlar inte om några oöverstigliga kostnader.

Följande saxas från Handisams hemsida ” I ett tillgängligt samhälle kan alla människor delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Det är målet för den svenska handikappolitiken. Det är en bit kvar till målet.” Och i dessa två utsagor kan man oreserverat instämma. Samhället handlar om oss alla och vår lika rätt att finnas till och verka. Och som sagt – det är långt innan vi alla på jämlika villkor kan åka på bussemester. Jag har inget emot kategoriresor, men som funktionsnedsatt skall jag själv kunna välja resform

Men handlar det bara om busstekniska hinder eller finns det något mer bakom? Ja, det är inte utan att man kan undra. Min misstanke är att de ledande bussresearrangörerna inte vill ha med personer med funktionsnedsättning. Visst säger man oftast att personer med funktionsnedsättning är välkomna, men sen kommer reservationerna. Hotellen klara inte kraven. Inte heller bussarna. Det är svårt att följa med på utflykterna. Toaletterna på bussen är små och trånga. Två får inte plats. Du bör ta med en egen ledsagare. Man kan inte boka en särskild plats. Rullstolen får inte vara större än resväska i hopfällt tillstånd. Ja, inte är det många rörelsenedsatta som kan ge sig ut och resa med alla dessa förbehåll.

Måhända någon ser det som ett lyxproblem att bussresorna inte är tillgängliga för alla. Särskilt då som många inte ens kan komma in kommunhuset eller försäkringskassans lokaler i sin egen hemort. Men när det gäller handikappolitiken måste det arbetas på bred front. Det gäller att göra ständiga landvinningar inom alla områden. Semesterresan skall inte behöva stå tillbaka för att kommungubbar och – gummor inte förmår att sopa rent i sin egen farstu.

fredag 21 september 2012

Äldreomsorg – Är det rätt med frivilligarbetare?

Är det rätt med frivilligarbetare, s.k. volontärer inom äldreomsorgen. Ja! Blir det korta svaret. Självklart har vi alla en odiskutabel rätt att hälsa på vem vill. Men oproblematiskt är det ändå inte.

Frivilligarbete har ökat markant i många kommuner. Det finns många enskilda, men framförallt organisationer som aktivt besöker och hjälper framför allt gamla som inte klarar sig själv. Och som många gånger lider av ensamhet. Alla dessa frivilliga eldsjälar är värda all uppskattning och uppmuntran. Men var sitter problemet då? Tidigare satt det i den professionella organisationen. Man ansåg att frivilligverksamheten trängde in på deras domäner och tog jobben ifrån dem. Allt som den gamle behövde skulle det offentliga hjälpa till med. Sen något år har dock fack och medlemmar delvis ändrat åsikt och är nu inte så negativa.

Nej, personalorganisationerna är idag inte motsträviga. De vill bara ha en klar gränsdragning mellan vad de anser vara acceptabelt och vad som absolut innebär en risksituation. Enligt deras uppfattning kan frivilligarbetarna hålla sig till vissa sysslor såsom prata, dricka kaffe, läsa böcker och tidningar, samt ev. gå ut med den gamle om hälsan så medger. Den gamles hälsa alltså!  Det stora problemet är nog kommunerna och deras samverkansorganisation. Här finns en dubbel inställning. Man uppmuntrar till frivilligarbete. Och man till och med organiserar hjälpen i olika hänseenden. Men man för inga samtal om vad som kan vara lämpliga sysslor för frivilligverksamheten. På denna punkt är man mol tyst!

Bakom deras passiva inställning döljer sig en krass verklighet. Man vet och räknar lugnt med allt det som de frivilliga gör lättar trycket på den offentliga verksamheten. Man slipper att bevilja insatstimmar. När biståndsbedömaren ställer sina frågor om basbehov med mera till den gamle och får till svar att detta gör den eller den personen så är behoven lagtekniskt tillgodosedda. Och då låter man bli att fatta beslut om insatser. Rätt eller fel? Ja, det är närmast en politisk fråga.  Men visst finns det en uppenbar risk att omsorg och omvårdnad kommer att utföras av personer utan rätt erfarenheter och kompetens. Och detta medför förstås en ökad riskbild.

Så några avslutande ord. Egentligen är jag emot all kommunal inblandning i frivilligarbetet. De organisationer som sysslar med detta är fullt komptenta att organisera själva. Och när kommunen som beslutsfattare eller utförare är inblandad finns som sagt stora risker för felaktigt utnyttjande. Men trots detta är det min erfarenhet att det måste finnas en samordning. Annars blir det lätt oreda i verksamheten när ingen vet vad den andre gör. Men banden till kommunen bör vara lösa i fråga om ”styrningen”.

Gärna frivilligarbete. Men först klara riktlinjer om vad volontärerna kan utföra och framförallt vad de absolut inte bör göra. Detta är en fråga för de inblandade parterna att at fram. Lösgör sedan frivilligcentralerna från kommunernas fasta grepp och låt dessa bli så fristående det bara går. Men dra inte ner på det ekonomiska stödet.  Det är knappt som det är idag!

fredag 14 september 2012

Omsorg – Hur mycket hjälper anhöriga till?

I den offentliga debatten framförs allt emellanåt ståndpunkten att de anhöriga gör så mycket insatser för sina nära och kära. Någon säger att de utför 75 % av allt omsorgsarbete. Någon säger 50 %. Och när det gäller personer med funktionsnedsättningar ställer jag mig i alla delar bakom att anhöriga gör mycket stora insatser. Anhöriga får i mycket stor utsträckning fylla i och ersätta allt det som samhället inte anser kunna klara av.

Men när vi kommer till äldreomsorgen blir jag lite mer tveksam.  Här är situationen lite mer vacklande och svårbedömd. Många anhöriga gör ett jättejobb för sina föräldrar eller motsvarande. Men det finns också en icke försumbar grupp som inte gör ett jota. De hälsar knappt på sina gamla. Pliktskyldigt kan man komma en gång i halvåret och hälsa på i en tjugo minuter. Nu talar jag inte främst om dem som har långt till sina anhöriga utan jag tänker på alla dem som bor i samma ort och stad. Avståendet är således i dessa fall absolut inget skäl för att inte hälsa på.

För en tio eller tjugo år sedan skulle jag inte ha reflektera över saken att de anhöriga flyr från besök och ansvar. Den gamle fick ett bra liv i alla fall. Då fanns det omsorgsresurser. Det fanns aktiviteter, det fanns frivilligkrafter. Och det som fanns, ja det fanns i tillräcklig omfattning. Men så är det inte idag. Nu lyser knapphetens stjärna. Alla får för lite. Och det finns en inre obalans. Lösningen borde vara att tillföra mer resurser. Men kommer detta att ske? Nej, sannolikt inte.

Då måste vi bättre använda de resurser som finns på ett optimalt sätt. Och det måste vara utifrån den gamles behov och inte utifrån vissa anhörigas vilja eller snarare ovilja att hjälpa till. Kanske det är dags att ställa krav på anhöriga? I vart fall måste vi börja diskutera saken och inte stoppa huvudet i sanden. Är der rimligt att kräva att anhöriga byter gardiner, storstädar, putsar fönster, skakar mattor, eller något så enkelt som att ta hem sin mor eller far till sig i några timmar i bland. Eller hälsar på vid högtider och så. För en sak skall vi ha klart för oss nämligen att den anhörige som inte hjälper till tar omsorgstid från den gemensamma potten. Någon annan omsorgstagare får mindre hjälp, trots behov! Detta är den krassa verkligheten.

Är jag själv för ökade krav på anhöriga? Nej, det är jag i sak inte. Men jag blir upprörd när anhöriga kan ringa till Fixar-malte och begära hjälp för sådant som de själva kan klara av. Jag blir upprörd när anhöriga ringer till biståndsenheten och kräver promenader, när man inte själva tar ut sin förälder en enda gång per år.

fredag 7 september 2012

Äldreomsorg – Ytterligare några ord om stölder i äldreomsorgen

Jag har i något tidigare inlägg behandlat det tråkiga faktumet att som vårdtagare kan man bli bestulen av dem som är satta att hjälpa en. Jag påstår inte det är vanligt, men det är absolut inte sällsynt. Det händer dessvärre alltför ofta, men vårdgivarens vilja att ta itu med problemen är ibland inte särskilt stort. Men jag säger som tidigare – Alla stölder skall anmälas till polisen. Blir du eller dina anhöriga bestulen så anmäl direkt.

För ett halvår sedan läste jag i webbtidningen Veteranen en alldeles utmärkt artikel som hette ”Får du ersättning för dina stulna smycken”, författad av Frida Johansson, 2012-02-09.   För länk till Veteranen, se min blogglista. Artikeln behandlar den stora problem som finns att få ersättning från sitt försäkringsbolag om man som äldre blir bestulen av vårdpersonalen. I mina tidigare inlägg har jag behandlat stölder hos äldre, men jag har lämnat försäkringsfrågan för framtida inlägg. Men de kan jag hoppa över nu. Veteranens artikel täcker in det jag tänkte säga.

Går vi ca tio år tillbaka i tiden så fanns inte problemen. Jodå, stölder fanns, men inte försäkringsbolagens snäva tolkning av villkoren. Vid denna tidpunkt började bolagen hävda att eftersom man som äldre självmant/frivilligt lämnat nyckel till hemmet ifrån sig till äldreomsorgen så handlar det inte om inbrott. Jag försökte själv som ansvarig inom äldreomsorgen hjälpa några äldre som blivit bestulna, men utan framgång. Det gick inte att påverka bolagen. Sannolikt hade man vid någon sammankomst kommit överens om att skärpa upp tolkning och tillämpning.

Ja, vad kan man då göra som äldre. En hel faktiskt, se mina tidigare inlägg och Veteranens utmärkta artikel, men framför allt skall man innan hemnyckeln överlämnas till äldreomsorgen, förvissa sig om att hemförsäkringen täcker in stölder gjorda av vårdpersonal med flera. Det är inget stort arbete att fråga! Om så inte skulle vara fallet, har de flesta bolag möjlighet till en tilläggsförsäkring. Den blygsamma merkostnaden är väl att ta.

Men en sak kan också vara värd att känna till. Man kan också ställa krav på vårdgivaren (kommunen). De kommer med största sannolikhet att bestrida framställan, men föreligger det försumlighet, kan det vara värt en fortsättning. När föreligger försumlighet, ja den som det visste. Men en indikation kan vara när det skett upprepade stölder utan att kommunen vidtagit åtgärder. Eller när kommunen anställt personal som tidigare utfört stölder eller liknande. Eller om nycklarna till hemmet förvaras tillgängligt, dvs.  icke inlåst i äldreomsorgens lokaler. Eller om man inte kan utläsa av tjänstgöringslistor mm när och vem som besökt vårdtagaren. Men denna försumlighetsväg bör helst vandras under ledning av kunnig jurist.