Äldreomsorg – Lagen om valfrihet (Lov)

Idag återvänder jag till ett kärt gammalt ämne nämligen att Lov kan tillämpas för måltider inom hemtjänsten. Men så sker inte alltid eller särskilt ofta – varför detta?

Det är bra att man på allt fler kommuner kan välja sin utförare av hemtjänsten, men det är mindre bra att man inte har samma möjlighet ifråga om måltider. Åtminstone finns denna möjligheten mera sällan. Saknas det kunskap inom kommunerna eller vad kan motståndet bero på? I vart fall beror det inte på priskonkurrens för så är inte lagen uppbyggd. Kommunerna sätter sitt pris både mot brukaren och mot leverantören. Konkurrensen gäller således ”bara” kvaliteten. Och det har förstås sina fördelar.

Men kanske är det så enkelt att det finns en dold misstro med äldres förmåga att göra egna val. Och om så är fallet blir man bedrövad. Jag hoppades och trodde vi kommit bort från hållningen att byråkrater alltid vet bäst, men man vet inte. Det kanske finns några kvardröjande besserwissrar här och var.

Vad jag tror skulle kunna vara en orsak är svårigheter med logistiken. Har man många leverantörer kan det uppfattas svårt med leveranserna. Nu behöver inte kommunen lägga sig i detta utan överlåta marknaden att söka kostnadseffektiva lösningar. Men om man skall lägga sig i skulle man kunna upphandla en distributör och sedan låta denna sköta sista ledet. Valfriheten kommer då att gälla det väsentliga nämligen maten.

När vi öppnar upp måltidsfrågan kommer det sannolikt att ske en utveckling i stort till gagn för varje brukare.  Tänk dig själv att äta micrad plastinpackad mat varje dag som rullar i ett tre veckors scheman. Nej, bättre är lösningar är av nöden nödvändiga.  Jag tycker SKL skall ta tag i denna fråga och komma med klara och tydliga riktlinjer som både är bra för kommun och brukare.