fredag 24 maj 2013

Äldreomsorg – Den förfärliga ensamheten

Det värsta är ensamheten, säger många äldre. Finns det något värre än att sitta i sin bostad, mol allena och vänta på livets slut? Att inte ha någon att tala med och dela sina funderingar med. Personalen som kommer och sköter vardagssysslorna har inte tid - Och som vanligt alltid ny personal. Man sköter bara det praktiska. Men smärtan och ångesten är det ingen som bryr sig om. Den sitter i bröstet och kväver all livslust. Ibland får smärtan utlopp i ett skrik som hörs långt ut till grannarna i trapphuset.

Det är en skam för välfärdssamhället att våra gamla skall behöva lida och dö i ensamhet. Smärtlindring, vänlighet och samtalstid borde vara en självklarhet i livets sista stunder.

I många kommuner finns det bara en eller två sjuksköterskor att tillgå på natten. Dessa har mycket att göra och en gammal dödssjuk person kan i sin ensamhet få vänta uppåt en tre, fyra timmar innan smärtlindring ges. Det finns inget system eller kontinuitet i vården. Undersköterskorna ringer när behovet blir alldeles påtagligt. Och då är sjuksköterskan redan överbokad av andra rop på hjälp. Och så uppstår långa väntetider under oro, smärta och skrik.

Och tänk då när det finns en äkta hälft som ligger i andra halvan av dubbelsängen och upplever detta inferno. Det är en förfärlig situation. Men det kan väl ändå inte vara så vanligt tycker kanske du som läsare. Jag säger, det är vanligt och det är värre än vad jag skrivit så här långt. Vårdas du hemma kan det dröja upp till ett dygn innan du får smärt- eller symptomlindring. Om du ens får det. Och någon läkare kommer du aldrig att se skymten av. Din vård sköts av sjuksköterskor som i bästa fall har palliativ eller geriatrisk utbildning. I näst bästa fall är man distriktssköterskor, men i de allra flesta fall har sjuksköterskan inte någon adekvat specialistutbildning. Man vet inte man kan göra och man vet inte vad man får göra i livets slutskede. Kontakt med läkare tar man inte för då avslöjar man sin bristande kunskap och erfarenhet. 

Nej, dagens sjukvård av gamla i hemmet är bristfällig och när vi kommer till vård i livets slut är det närmast obefintlig i många kommuner. Förfärligt.

2 kommentarer:

Ingvor sa...

Jag tycker det är förskräckligt! Vilken framtid har jag och maken att se framför oss? Redan nu har vi haft hemsjukvård men pga alltför doftande personal så har vården för maken fått skötas utanför ytterdörren.

Jag känner en stark oro inför min ålderdom och har hört av min ena dotter, som är sjuksköterska inom hemvården, att tiden räcker inte till ens för det mest akuta och sådana svårigheter att få en läkare till den sjuka.
Att bli ensam är en svår tanke och jag vet faktiskt inte om jag klarar detta. Jag har fått leva rätt så ensamt under många dagar/år pga min doftöverkänslighet (sensorisk hyperreaktivitet)och under tiden som maken arbetade. Sk vänner har inte blivit kvar och det är svårt att kunna vara tillsammans med andra då de använder parfymerade produkter. Något sällskapsliv fungerar inte.

Anonym sa...

Jag har följt min mamma på hennes äldreboende och jag kan intyga att det är en mycket speciell miljö. Jag har velat sällskapa med min mamma eftersom jag är egenföretagare och kan sitta överallt. Men det fungerar inte för personalen. Jag som ung anhörig som tillbringar 5-10 timmar där varje dag kan intyga att ensamheten är total eftersom personalen inte kan knyta an ens till mig. Däremot måste jag säga att vården är bra. Läkare kommer varje vecka. Det är väldigt ung personal som arbetar och de byts ut för de vill ut och resa, utbilda sig och gå vidare, eller skaffa barn. Det är numer också stora delar utländsk personal och det förekommer personal som har svårt för språket. Vad tycker ni om det?